Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dieterici, Karl Friedrich Wilhelm, tysk statistiker och nationalekonom - Dietetik - Diether - Dietisk - Dietlieb från Steiermark - Dietmar - Dietrich, Kristian Wilhelm Ernst, tysk målare och kopparstickare - Dietrich, Franz Eduard Christoph, tysk språkforskare - Dietrich Veit, tysk teolog - Dietrich von Niem, tysk skriftställare från Nieheim - Dietrichson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1790, d. 1859, deltog såsom ingeniör-geograf
i krigen 1813–15 mot fransmännen, anställdes
sedermera i kultusministeriet och blef 1831
geheimeöfverregeringsråd. Från 1834 beklädde
han derjämte en professur i statsvetenskaperna i
Berlin och från 1844 chefskapet för statistiska
byrån derstädes. D. utgaf bl. a. Die waldenser
und ihre verhältnisse zum brandenburgisch-preussischen
staate (1831), Statistische
übersicht der wichtigsten gegenstände des verkehrs
und verbrauchs im preussischen staate und im
zollverein (1838–57) och Der volkswohlstand im
preussischen staate (1846) samt halfmånadsskriften
"Mittheilungen des statistischen bureaus"
(1848–59). Hans Handbuch der statistik des preussischen
staates utkom 1861. – D:s son Friedrich Heinrich
D. (f. 1821, sedan 1850 e. o. professor i arabiska i
Berlin) har utgifvit värdefulla arbeten om arabernas
filosofi i 10:de årh. m. m.
Dietetik (af Grek. diaita, lefnadssätt, Lat. diaeta),
helsolära, konsten att genom en naturenlig
lefnadsordning uppehålla det fysiska lifvet. –
Dietetisk, som har afseende på dietetiken;
öfverenstämmande med helsolärans kraf. Jfr Diet
och Dietisk.
Diether [dit-], Tysk sagohist., konung Amelungs
äldste son. Han efterlemnade tre söner, harlungarna,
hvilka blefvo ryktbara genom sitt tragiska slut. (Jfr
Amaler.) D:s brorson Diether den unge, en yngre broder
till Didrik af Bern, uppfostrades af Hildebrand,
fördrefs af sin farbroder Ermrich, upptogs derefter
såsom fosterson af Etzels (Attilas) gemål och lär
slutligen hafva fallit för Wittichs hand.
Dietisk, som har afseende på dieten;
öfverensstämmande med helsoläran. Jfr Diet och
Dietetik.
Dietlieb [ditlib] från Steiermark, Tysk sagohist., en
af Didriks af Bern tolf kämpar, enligt Didrikssagan
en son af den mäktige Biterolf i Skåne, men enligt
en annan dikt son af konung Biterolf i Tolet
(Toledo). D. kämpade i slaget vid Ravenna och var
anförare för den krigareskara, som återeröfrade
denna stad.
Dietmar [dit-] l. Dithmar, egentl. Thietmar, tysk
biskop och historieskrifvare, f. 976, d. 1019, blef
1002 prior i det af hans farfader stiftade klostret
Walbek och 1009 biskop i Merseburg. Han skref en
krönika i 8 böcker, omfattande tiden 908–1018. Den
tillförlitligaste upplagan är den af Lappenberg
utgifna (i "Monumenta Germaniae historica", pars
III, 1839).
Dietrich [dit-] l. Dietricy, Kristian Wilhelm
Ernst, tysk målare och kopparstickare, f. i
Weimar 1712, fick sin första undervisning af fadern,
målaren Johann Georg D., och kom sedan som lärjunge
till A. Thiele i Dresden, der han blef hofmålare
och slutligen professor vid konstakademien. Död
1774. D. sysselsatte sig hälst med att efterbilda de
äldre nederländske mästarna, i synnerhet Rembrandt,
och målade i deras manér historie- och genretaflor,
men framför allt landskap med historiskt eller
genreartadt staffage. Hans arbeten utmärkas af en
fulländad teknik. Dresden-galleriet eger 54 målningar
af hans hand. I Stockholms nationalmuseum, der han
jämväl är
representerad som kopparstickare, finnas af honom två utsigter
i olja samt en gouachemålning. Hans raderingar uppgå
till ett antal af nära 200 och beteckna ett verkligt
framsteg i den tyska kopparstickarekonsten.
Dietrich [dit-], Franz Eduard Christoph, tysk
språkforskare, f. 1810, bosatte sig 1839 i Marburg
samt blef 1848 professor i den filosofiska och
1859 i den teologiska fakulteten vid dervarande
universitet. Skrifter: Abhandlungen zur hebräischen
grammatik (1846), Hebräisches handwörterbuch
(1857), Aussprache des gothischen (1862), Die
Blekinger-inschriften (1863), Altnordisches lesebuch,
med literaturhistorisk öfversigt, grammatik och
glossar (1843; 2:dra uppl. 1864) m. fl.
Dietrich Veit [ditrich fäjt] l. Vitus Theodorus,
tysk teolog, f. 1506 i Nürnberg, d. 1549, var 1527–35
Luthers sekreterare och ständige följeslagare samt
blef 1536, på Melanchthons förord, predikant vid S:t
Sebalduskyrkan i sin födelsestad. Han utgaf åtskilliga
af Luthers och Melanchthons skrifter, bl. a. den
förres huspostilla (1544) och hans summarier till
bibelöfversättningen (1541–44). D:s meddelanden om
reformatorns lif äro af särdeles högt värde.
Dietrich von Niem [ditrich fån nim], tysk
skriftställare från Nieheim (i Westfalen), d. 1417, var
1378–1410 sekreterare i påfliga kansliet och derefter
biskop, först i Verden och sedan i Cambrai. Han
skref bl. a. De schismate libri III (omfattande
tiden 1378–1410 och tryckta första gången 1532),
som räknades bland den katolska kyrkans förbjudna
böcker, och under pseudonymen "Petrus de Alliaco"
utgaf han De necessitate reformatonis ecclesiae in
capite et in membris (tryckt 1700 i Hardts "Concilium
constantiense").
Dietrichson [ditrik-]. 1. Lorentz Henrik Segelcke
D., norsk universitetslärare och författare,
föddes d. 1 Jan. 1834 i Bergen och blef 1853
student i Kristiania. Till en början var det hans
mening att egna sig åt det presterliga kallet,
men efter studentmötet i Upsala 1856, hvarunder han
mottog djupa intryck och kraftiga väckelser, blefvo
estetiska studier hans förnämsta sysselsättning. 1859
begaf han sig till Sverige, som derefter i många
år var hans hemland, förordnades 1861 till docent i
nordisk literatur i Upsala, 1866 till amanuens vid
Nationalmuseum i Stockholm, hvilken befattning han
lemnade 1873, och 1868 till lärare i konsthistoria vid
Akademien för de fria konsterna. Under sin vistelse i
Stockholm var D. tillika 1870–73 e. o. öfverlärare,
i konstens tillämpning på industrien, vid slöjdskolan,
och såsom ordförande i svenska slöjdföreningens
utskott för konstindustri deltog han 1872 i grundandet
af denna förenings konstindustrimuseum. 1868–69
var han prinsessan Lovisas lärare i danska
språket och literaturhistoria, och 1869 erhöll
han titeln e. o. professor. 1875 kallades han till
e. o. professor i konsthistoria i Kristiania. Vid sin
flyttning från Stockholm fick D. emottaga många bevis
på välvilja och tacksamhet för hvad han uträttat i
Sverige. 1876–77 var han ordförande i de komitéer,
hvilka ombesörjde upprättandet af ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
