Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant / 1133-1134 (1880) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diagonal-förbindning - Diagonal-kraft, mek., resultanten af två krafter. Se Kraftparallelogram. - Diagonal-maskin - Diagoras från Rhodos - Diagoras från Melos - Diagraf - Diagram - Diakaustika - Diakon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bärhultsstråket af jern, och deras undre ändar på
samma sätt till det äfvenledes på spanten liggande
slagvägarestråket af jern. På träförtimrade fartyg
fastbultas diagonalskenorna till spanten och
vägarena. När diagonalskenorna läggas inomhords
i förening med diagonalstöttning af trä, lägges
först ett lag jernskenor på spantens innersida,
i sådan ställning som ofvan blifvit angifven, och
sedan inläggas öfver dem de olika slagen af vägare,
hvarefter s. k. spännare, och äfven kontraspännare
(om sådana skola användas) insättas emellan
trossdäcksbalkvägaren och nedre slagvägaren. Spännarna
inläggas i en sned riktning, som är motsatt de
redan inlagda diagonalskenornas. Öfver spännarna, på
dessas och vägarnas innersida, lägges slutligen ett
lag skenor, och dessa komma således också att löpa
ungefär vinkelrätt mot de först inlagda skenorna på
spantens innersida. J. G. B.

Diagonal-kraft, mek., resultanten af två krafter. Se
Kraftparallelogram.

Diagonal-maskin l. Diagonal-cylindermaskin, mek.,
ett slags skär-maskin, som stundom användes vid
klädestillverkning. G. R. D.

Diagoras från Rhodos,
en berömd segrare i grekiska gymnastiska täflingslekar
och samtida med Pindaros (5:te årh. f. Kr.), som
egnade honom en sång. Det berättas, att han dog
af glädje, när två af hans söner segrat i Olympia
och burit honom på sina skuldror omkring bland det
jublande folket.

Diagoras från Melos, med tillnamnet Ateisten, grekisk
skald och filosof i senare hälften af 5:te årh. f. Kr.,
uppträdde i sina yngre år såsom dityrambdiktare
och kom sedan till Athen, men blef der anklagad för
vanhelgande af de elevsinska mysterierna samt dömd
till döden (412). Han flydde då från Athen och lär
slutligen hafva dött i Korint. Om hans filosofiska
åsigter känner man endast, att han förnekade gudarnas
tillvaro. Med anledning deraf har han, ehuru utan
tillräckliga skäl, af några författare blifvit räknad
bland Demokrits lärjungar, af andra åter bland de
senare sofisterna. G. E.

Diagraf (af Grek. diagrafein, afteckna), ett
instrument, hvarmed man kan mekaniskt afteckna föremål
i huru liten skala som hälst. – Diagrafi, konsten
att teckna med diagraf; ett slags fonetisk skrift,
uppfunnen af C. L. Marle.

Diagram (af Grek. diagrafein, afteckna),
teckning, utkast. – 1. Geom. I allmänhet hvarje
figur, som nyttjas för att bevisa eller förtydliga
en sats. Ordet förekommer dock numera sällan och



vanligen endast såsom namn på en geometrisk figur,
hvilken tjenar att åskådliggöra någon algebraisk
sats. Så är t. ex. vidstående figur ett diagram,
som åskådliggör satsen (a + b)² = a² + 2ab + b². –
Med Hipparchos’ diagram menar man en figur, som
astronomen Hipparchos använde för att visa huru man
af en observerad månförmörkelse kan beräkna solens
parallax, afstånd och storlek. – 2.

Mek. Ett instrument, som nyttjas för att åskådliggöra
satsen om kraftparallelogrammen. – 3. Tonk. Fordom
bruklig benämning på den musikaliska tonstegen;
partitur. G. E.

Diakaustika (af Grek. diakaiein, genombränna),
Diakaustisk linie, fys., en buktig yta eller
kroklinie, bildad af skärningspunkterna mellan
ljusstrålar, som undergått brytning i en eller flere
buktiga (företrädesvis sferiska) ytor. Se Kaustika.
L. A. F.

Diakon (Grek. diakonos, tjenare), kyrkotjenare,
hjelpprest. Under den kristna kyrkans första tider
betecknade diakon dels en kyrkans tjenare i allmänhet
(1 Kor. 3: 5; 2 Kor. 3: 6 m. fl. st.), dels ock en
särskild tjensteman, hvars uppgift ursprungligen
var att "hafva omsorg om borden" (Ap.-gern. 6: 2),
d. v. s. fördelningen af mat och vid kärleksmåltiderna
insamlade medel, eller i allmänhet att ombesörja
församlingens ekonomi, i synnerhet fattigvården,
äfvensom sjukvården. Åtskilliga bland dessa
tjensteman (Stefanus, Filippus m. fl.) biträdde
jämväl med ordets predikan (Ap.-gern. 6: 10; 7;
8: 5, 40; 21: 8). Såsom presbyterernas medhjelpare
fingo diakonerna likväl snart äfven rent andliga
funktioner sig anförtrodda. Enligt de apostoliska
konstitutionerna ålåg det diakonerna ej allenast att
sörja för fattig- och sjukvården, utan äfven att
upprätthålla ordning och skick vid den offentliga
gudstjensten, hafva uppsigt öfver kyrkokärlen
m. m. och öfver hufvud vara biskopens eller
presbyterns hjelpare vid gudstjensterna. Sedermera
blef det vanligt att jämnställa dem med de judiske
tempel-leviterna, hvarför ock fordringarna
blefvo ungefär desamma på de förre som på de
senare. Särskildt gällde detta bestämmelsen om den
ålder en person borde hafva uppnått för att blifva
antagen till diakon, hvilken ålder, i likhet med
den för leviterna stadgade, bestämdes till 25
år. Klemens V (1305–14) ändrade denna bestämmelse så,
att åldern blef 20 år; men det tridentinska mötet
(1545–63) stadgade 23 år, hvilket stadgande dock
vanligen så tolkats, att man måste hafva fyllt 22
år för att kunna antagas till diakon. Till en början
voro diakonerna sju inom hvarje församling; men efter
hand måste deras antal ökas, liksom de äfven alltmer
aflägsnade sig från sin ursprungliga uppgift, som
var att sörja för de sjuke och de fattige. Till sina
biträden fingo de s. k. subdiakoner (underdiakoner),
ehuru äfven dessas förrättningar voro af en mera
liturgisk art (de biträdde nämligen vid mässan m. m.),
och öfver sig fingo de en s. k. archidiaconus
(ärkedjekne).

Inom den romersk-katolska kyrkan intager diakonen den
lägsta platsen bland de s. k. ordines majores och
är såsom sådan äfven förpligtad till celibat. Han
ordineras af biskopen, genom handpåläggning, men utan
smörjelse. Enligt "pontificale romanum" tillkommer
det honom att tjenstgöra vid altaret, döpa, predika –
detta har dock blifvit så förstådt, att han endast har
att biträda presten vid nattvardsdistributionen – och
uppläsa evangeliet vid den allmänna gudstjensten. För
att få döpa och predika är en särskild biskoplig
tillåtelse af nöden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>