Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diabas - Diabelli, Anton - Diabetes - Diablerie - Diabolisk - Diachylon - Diaconus, Lat. Se Diakon. - Diadelphia - Diadem - Diadocher - Diadumenos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Diabas (af Grek. diabainein, genomgå, genomtränga),
petrogr., en i allmänhet ganska hård och tung,
grönsvart eller gråsvart, eruptiv bergart, bestående
af augit och en fältspatsart (oligoklas eller
labrador) i kristallinisk, grof- eller finkornig
blandning. Äfven klorit, som vittringsprodukt af
augiten, ingår i sammansättningen. Mikroskopet har
dessutom påvisat närvaron af apatit, magnetit,
olivin och qvarts m. fl. mineral. I Sverige
förekommer diabas tämligen allmänt, dels som "gångar"
i andra bergarter och dels som horisontala bäddar
öfver sådana. De öfversta platåerna af Kinnekulle,
Billingen samt Halle- och Hunneberg m. fl. höjder
i Vestergötland bestå af diabas. Sådan diabas, hos
hvilken fältspaten eller augiten är utbildad såsom
tydliga, jämförelsevis större kristaller i den för
öfrigt finkorniga eller täta grundmassan, kallas
diabasporfyr, och sådan, som innehåller mandlar af
t. ex. chalcedon, diabasmandelsten. E. E.
Diabelli, Anton, tysk musiker, f. 1781, d. 1858 i
Wien, der han var musikhandlare, hade stort anseende
som lärare i klavér- och gitarrspel, men gjorde
sig företrädesvis bekant genom sina instruktiva
pianokompositioner, hvilka allmänt begagnas.
A. L.
Diabetes (af Grek. diabainein, gå igenom). 1. Med. Se
Sockersjuk. – 2. Fys., ett slags häfvert. Se
Tantalusbägare.
Diablerets [-blörä], "djefvulsbergen", branta
kalkstensberg i schweiziska kantonen Wallis (Valais),
hvilka sammanhänga med Bernalperna. 3,251 m. (10,950
f.) höga.
Diablerie [-öri], Fr. (af diable, Grek. diabolos,
djefvul), ett slags under medeltiden förekommande
skådespel, i hvilket djeflar uppträdde; djefvulskap,
hexeri, trolleri.
Diabolisk (af Grek. diabolos), djefvulsk,
afgrundslik. Jfr Djefvul.
Diachylon, Grek. (af dia genom, och chylos, saft),
Lat. diachylum, med. farmak., har sedan äldre tider
nyttjats som namn på två slags plåster, hvilka fordom
bereddes med växtsafter. Ursprungligen bereddes
diachylon l. emplastrum diachyli simplex medelst
10 delar dekokt på "radix (bulbotuber) gladioli",
10 delar olja och 5 delar blyglete. Namnet diachylon
simplex hänfores numera till hvad i svenska farmakopén
kallas emplastrum oxidi plumbici (emplastrum plumbicum
Ed. VI), blyoxidplåster eller blyplåster, hvilket
erhålles derigenom att en del pulveriserad blyoxid
och två delar olivolja sammankokas i en lämplig
kopparkittel. Detta blyplåster ingår i beredningen af
flere andra plåster, såsom häftplåster, odörtplåster,
gummiplåster och tvålplåster. Gummiplåster
(emplastrum gummiresinosum) motsvarar hvad som i
en del utländska farmakopéer kallas emplastrum
diachyli compositum. Jfr Gummiplåster.
O. T. S.
Diaconus, Lat. Se Diakon.
Diadelphia, bot. (af Grek. dis, två gånger,
och adelfos, broder), sjuttonde klassen i Linnés
sexualsystem. Den innefattar de växter med tvåkönade
blommor, som hafva ståndaresträngarna hopvuxna i två
stammar. – Diadelfiska kallas ståndarna, då de äro
sammanvuxna på
nyssnämnda sätt.– Diadelfist, till sjuttonde klassen i
Linnés sexualsystem hörande växt.
Diadem (af Grek. diadein, binda omkring), ett
slags pannbindel (ännespann), som i forntiden ofta
nyttjades såsom tecken på furstars eller andra
högt uppsatta personers värdighet och numera stundom
af qvinnor begagnas såsom hufvudprydnad. Bruket af
diadem förekom tidigt i österlandet. De egyptiske
konungarna buro kring hufvudet ett gyllene band,
prydt med stenar eller målning och, vanligen,
framtill med en bild af Uraeus-ormen. De judiske
öfverstepresterna buro på hufvudet ett ännespann
(Hebr. zitz l. nezer) af klart guld, i hvilket orden
"Herran helgadt" (2 Mos. 28: 36) voro ingräfda. Hos
assyrerna buro konungarna och andra förnäma personer
ett guldband, jämnbredt eller framtill högre. De
persiske konungarna hade ett diadem, som bestod af
ett blått, med hvitt genomvirkadt band. I Grekland
förekommo diadem tidigt. Schliemann har i mycenska
grafvar funnit sådana prydnader af guldbleck. I nämnda
land voro diademen till en början utmärkelsetecken för
de förnäme; sedermera buros de allmänt af qvinnorna
och voro af två slag (stefane och polos) samt bestodo
af ett metallband eller en rundad, midtpå högre
metallskifva, hvilken omslöt hela hufvudet eller dess
främre sida och ibland stod i sammanhang med en bindel
(sfendone), hvilken omslöt det hoplindade bakhårets
nedre del. Från Etrurien kom bruket att bära diadem
till Rom, och under det romerska rikets senare tid
bars denna prydnad af förnäma qvinnor. Diocletianus
(omkr. 300 e. Kr.) upptog i kejsarens praktutstyrsel
ett diadem af hvita perlor. Slutligen har man funnit
bronsdiadem i fynd från nordens bronsålder. Vid
diademets ändar voro merendels fästa band, genom
hvilkas sammanknytande diademet hölls qvar på
hufvudet. Hd.
Diadocher (Grek diadochoi, efterträdare) kallas
Alexander den stores öfverfältherrar, hvilka efter
konungens död, till en början såsom ståthållare,
under Perdikkas’ riksföreståndareskap, upprätthöllo
det macedoniska väldet, men snart åt sig grundade
sjelfständiga riken. Antipater behöll Macedonien
och Grekland, hvilka land han redan under Alexanders
lifstid hade förvaltat, Lysimachos fick Tracien och
angränsande landskap, Antigonos Lycien, Pamfylien
och Frygien, Ptolemaeus Egypten, och Selevkos
Babylonien. Många blodiga strider utkämpades mellan
dessa fältherrar, och efter slaget vid Ipsus
(301 f. Kr.), der Antigonos stupade, grundades
ett nytt system af stater, hvilka man, derför att
grekisk kultur inom dem var normgifvande, kallat de
hellenistiska. De förnämsta bland dessa voro Egypten
under ptolemaeerna, Syrien och större delen af Asien
ända till Indus under seleuciderna, och Macedonien
under Antigonos’ afkomlingar, hvartill sedermera kom
Pergamum under attaliderna. A. M. A.
Diadumenos, Grek. (af diadein, ombinda), en
berömd staty, utförd af den grekiske bildhuggaren
Polyklet och föreställande en ung atlet, som
knyter segerbindeln om pannan. Denna fina, veka
ynglingagestalt hade sin motbild i en annan idealfigur
af samme mästare, näml. den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
