Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Desinfektion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
moderna kirurgien, der de hafva fått en stor
användning, kallas de likväl merendels, och riktigare,
antiseptiska medel.
Olika teorier söka göra sig gällande angående de
vid infektionssjukdomarna verksamma smittämnenas
natur. Många skäl tala för den åsigten att dessa
ämnen utgöras af mikroskopiska organismer af olika
arter och antagligen tillhörande samma grupp som
de, hvilka alltid träffas i ruttnande ämnen och
som äro kända under namnen bakterier, mikrokocker,
vibrioner o. s. v. Så länge dessa smittämnen äro oss
obekanta, kunna naturligtvis inga undersökningar
göras om desinfektionsmedlens direkta inverkan på
desamma. Vid försök med några vätskor, i hvilka dylika
smittämnen finnas koncentrerade, t. ex. vaccinlymfa
har man dock gjort den iakttagelsen, att de efter
behandling med vissa desinfektionsmedel förlorat sin
verkande kraft –; i stor skala hafva undersökningar
blifvit anställda öfver förruttnelsebakteriers
och andra lägre organismers motståndskraft emot
desinfektionsmedlen. Sistnämnda försök kunna väl ej
anses vara i allo bestämmande för vår uppfattning
af ifrågavarande medels inverkan på smittämnena,
men äro dock af stor vigt i detta hänseende och
skola få ökad betydelse, i samma mån som deras
resultat blifva sins emellan öfverensstämmande,
hvilket de f. n. icke äro. – Till desinfektionsmedlen
räknar man hufvudsakligen: 1) vissa kemiska ämnen,
2) upphettning och 3) ventilation. Vigtigast
bland de förstnämnda äro mineralsyror och flere
metallsalter, klor och flere klorföreningar,
några organiska syror, framför allt karbolsyra, och
flyktiga oljor, t. ex. terpentin. Dessa substanser
verka antingen derigenom att de direkt döda bakterier
och förstöra smittämnen eller derigenom att de från
andra kroppar frigöra eller sjelfva med lätthet
aflemna syre och dymedelst inleda samt påskynda
organiska ämnens sönderdelning och förstöring. De
bland dessa substanser, hvilka vid vanlig temperatur
äro gasformiga, t. ex. klor, svafvelsyrlighet och
undersalpetersyra, användas till rökning af sjukrum,
sängkläder o. s. v. De fasta och flytande åter – de
förra i pulverform eller vanligen efter föregången
upplösning – nyttjas, i mindre eller större mängd samt
i mer eller mindre koncentrerad form, som tillsatser
till de föremål, hvilka skola desinficieras,
eller begagnas de till tvättning och bestänkning
af allehanda saker. – Säkrare än de kemiska medlen
verkar upphettning. Uppkokning under en ej för kort
tid torde i de flesta fall döda lefvande organismer
i allmänhet och tillintetgöra smittämnen. Enär detta
desinfektionsmedel tillika är lätt att utföra, må
det ej försummas vid inträffande sjukdomsfall, utan
böra den sjukes begagnade linnepersedlar och andra
föremål, med hvilka det kan ske, genast efter bruket
upphettas i kokande vatten, hälst försatt med något
lut, karbolsyra eller annat passande ämne. Misstänkt
mjölk eller vatten – det senare i synnerhet då
det, uppblandadt med mjölk, gifves åt späda barn –
bör likaledes uppkokas. – Det radikalaste af alla
desinfektionsmedel är uppbränning; men dess värre
kan det i allmänhet ej användas annat än i fråga
om föremål af ringa värde, t. ex. sämre kläder,
sänghalm o. d. Detta medel borde emellertid nyttjas
vida mera än som f. n. sker. Nu gällande förordning
angående smittosamma sjukdomar (af d. 19 Mars 1875)
medgifver rätt åt helsovårds- och kommunalnämnd att,
mot utgifvande af skälig ersättning, förstöra gång-
och sängkläder samt andra brukade persedlar, som
varit utsatta för smitta. Det har blifvit yrkadt,
att kolerasjukas uttömningar skola blandas med
kolstybb, sågspån e. d. och uppbrännas; men till
något praktiskt resultat har detta förslag ännu ej
ledt. Vid välordnade sjukhus eger man nu för tiden
s. k. desinfektionsugnar, i hvilka sängutredning,
de sjukes kläder m. m. kunna upphettas till en
temperatur af vid pass 115–120° C. – högre temperatur
kan ej användas, ja icke ens alltid denna, utan att
föremålen lida skada –, och detta är tillräckligt
under förutsättning att alla delar af de upphettade
sakerna, under två eller flere timmar äro utsatta
för en sådan hetta. I några af Englands städer,
t. ex. Liverpool, finnas offentliga desinfektionsugnar
i förening med tvättinrättningar, i hvilka smittade
persedlar desinficieras och tvättas. En sådan
anordning borde finnas åtminstone i hvarje stad. Med
nödig försigtighet kunna vanliga bakugnar användas för
samma ändamål. – Luften är, genom sitt syre, naturens
väldigaste desinfektionsmedel. Öfverallt, der den
har fritt tillträde, omsätter och förstör den både
smittämnen och ruttnanda kroppar. Den spelar äfven
en stor rol såsom desinfektionsmedel i den mening,
hvari detta ord här tages. En tillräcklig ventilation
i boningsrum, så nödvändig under alla förhållanden,
är af ännu större vigt vid hotande eller redan
utbruten epidemi. Erfarenheten har tillräckligt
ådagalagt, att de epidemiska sjukdomarna kräfva de
flesta offren i öfverbefolkade och illa ventilerade
boningsrum. För öfrigt kan smittämnet i vissa af
dessa sjukdomar säkerligen med lätthet upptagas i den
alltid i någon rörelse varande luften kring den sjuke
och omkring honom skapa en smittande atmosfer. Andra
smittämnen förflyktigas otvifvelaktigt i mindre skala,
och några kanske alldeles icke; men möjligheten är
dock gifven för dem alla. En ständig omsättning af
luften i sjukrum är derför af allra största vigt
såsom desinfektionsmedel. Af samma skäl böra, om så
ske kan, sjuka alltid isoleras från friska. Torr,
lucker jord, kolstybb och andra porösa ämnen kunna
uppsupa gaser och ångor i stor mängd samt under
luftens fria tillträde inleda en liflig syrsättnings-
och sönderdelningsprocess. I öfverskott satta till
fasta eller flytande affallsämnen, tjena de derför
som desinfektionsmedel; men skäl finnas för det
antagandet att smittämnen kunna ligga länge i jorden
utan att förlora sin verksamhet. Dessa substansers
desinficierande förmåga måste för den skull betraktas
som otillräcklig för våra behof. Genom sin egenskap
att binda stinkande utdunstningar – en egenskap,
som de för öfrigt dela med många kemiska kroppar,
såsom nysläckt kalk, öfvermangansyradt kali m. fl. –
äro de deremot af största vigt såsom luftrenande
medel. Till följd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
