Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - David, Pierre Jean, efter sin födelsestad kallad D. d'Angers - David, Johannes Baptista, belgisk filolog - David, Félicien César, fransk kompositör - David, Ferdinand, tysk violinist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bildhuggare, f. 1789 i Angers, kom vid tjugo års ålder
till Paris, der han började studera hos målaren
J. L. David, men snart öfvergick till bildhuggaren
Rolands atelier. Med reliefen Epaminondas’ död vann
han 1811 första priset och ty åtföljande stipendium
till en Romresa. I Rom blef han Canovas lärjunge,
likväl utan att antaga dennes manér. Efter återkomsten
till Paris (1816) gjorde han en utflygt till London
för att studera de s. k. "Elgin marbles" och besökte
derefter Tyskland flere gånger. 1826 kallades
han till medlem af franska konstakademien. Såsom
radikal oppositionsman tog D. 1848 liflig del
i Februari-revolutionen och blef medlem af den
konstituerande församlingen. Landsförvisad
efter statskuppen d. 2 Dec. 1851, begaf han sig
till Grekland, men fick redan 1853 återvända till
Paris, der han dog d. 5 Jan. 1856. – D. uppträdde
dristigt mot den vid antiken slafviskt fasthållande
idealismen och blef den realistiska riktningens
hufvudman. Visserligen trampade han ofta plastikens
lagar hänsynslöst under fötterna – i synnerhet i
reliefen, hvilken han betraktade som en målning –, men
på sitt egentliga verksamhetsfält, porträttskulpturen,
framstår han som en af vår tids störste mästare. På
ett glänsande sätt visade han bl. a., att man
äfven med kostymen, skickligt använd, kan lyckas
karakterisera tidens lynne och att man kan träffa
det individuella och personliga utan att använda
de traditionella togorna och slängkapporna. Med sin
sträfvan efter natursanning och kraftig karakteristik
förenade han storhet i uppfattningen och sinne för
liniernas skönhet. Man kan likväl förebrå honom,
att han, anslutande sig till Galls frenologiska
hypoteser, stundom öfverdref hufvudets former,
då han ville starkt framhålla personens genialitet
i en särskild riktning. Den i hög grad produktive
mästarens arbeten utgöras af en mängd statyer
(Den store Condé, på Versailles slottsgård,
General Bonchamp, i kyrkan i S:t Florent-le-Vieil,
Gutenberg, i Strassburg, Corneille, i Rouen, Den
unga grekinnan på Marco Botzaris graf, en gång
förstörd, men nu restaurerad och förvarad i Athen,
Den döende Barra m. fl.), byster (Göthe m. fl.),
reliefer (frisen på Porte d’Aix i Marseille,
Hautreliefen på Panteons gafvelfält, "Aux grands
hommes la patrie reconnaissante", fullbord. 1837,
m. fl.) samt mer än 500 porträttmedaljonger i
brons, hufvudsakligen af samtidens mest framstående
personligheter. Sällan behandlade han antika ämnen,
såsom i den berömda statyen Philopoemen (Louvre), i
hvilken antikens stoiska heroism förhärligas. Blott
ett enda genrestycke finnes af honom, näml. Gosse,
som plockar drufvor. Hans födelsestad, af hvilken han
länge åtnjöt understöd, eger ett "Galerie David",
till hvilket han skänkte många af sina arbeten i
marmor och brons samt nästan alla gipsmodellerna till
sina verk. R-n.
David, Johannes Baptista, belgisk filolog, f. 1801,
d. 1866 som professor i belgisk historia och flamsk
literatur vid den katolska högskolan i Louvain,
var en mycket lärd man och en af de flamländare,
som gjort sig mest förtjenta om den nedertyska
språkforskningen. Han utgaf läroböcker i språk,
pedagogisk-literära
tidskrifter, öfversättningar och flere historiska
verk. Bland de senare må nämnas Vaderlandsche
historie (1842–58) och Geschiedenis van de stad en
heerlykheid van Mechelen (1854).
David, Félicien César, fransk kompositör, född d. 8
Mars 1810, blef vid sju års ålder chorgosse i Aix,
erhöll undervisning vid jesuitkollegiet derstädes och
fick 1829 en underordnad kapellmästaresyssla. Han
afstod likväl från denna redan 1830 och begaf sig
till Paris, der han genom Cherubinis bemedling
vann inträde vid konservatoriet. Han hade dock
ytterst svårt att draga sig fram, hvarför han i sin
förtviflan lånade ett villigt öra åt père Enfantins
svärmiska läror och följde saint-simonisterna till
kolonien i Ménilmontant. En del af de chörer, som
han der skref för brödernas andaktsbehof, utgåfvos
sedermera under titeln Ruche harmonieuse. Då nämnda
sekt 1833 upplöstes, begaf sig D., jämte flere andra
af dess medlemmar, till orienten, hvarest han,
i sällskap med sin vän Barault (och sitt piano,
hvilket de vidskepliga beduinerna slogo sönder),
under äfventyrliga vandringar genom Egyptens
och Syriens öcknar mottog starka intryck från
det fria nomadlifvet. Efter sin återkomst till
Frankrike, 1835, lefde han indraget och obemärkt –
hans kompositioner (två symfonier, en blåsnonett,
stråkqvintetter och sångsamligen Mélodies orientales)
förmådde nämligen icke väcka något större intresse –
ända tills han 1844 lyckades få uppförd sin stora
"ode-symphonie" Le désert (till text af A. Colin,
likaledes saint-simonist och öckenresande) ett verk,
som med ens gjorde honom till en musikalisk berömdhet
och snart fann väg äfven till utlandet. Mindre
lycka gjorde de följande arbetena af samma slag:
Moïse au mont Sinaï (1846), Christophe Colomb (1847)
och L’eden (1848). Deremot gåfvos i Paris, med delvis
stort bifall, operorna La perle du Brésil (1851),
Herculanum (1859), Lalla Rookh (1862, i Stockholm
1870) och Le saphir (1865). Efter Berlioz’ död, 1869,
blef D., som förut erhållit akademiens stora pris
(20,000 fr.), bibliotekarie vid konservatoriet. Han
afled d. 29 Aug. 1876. – D. hör obestridligen till det
nyare Frankrikes snillrikaste tonsättare, och ehuru
man måste hysa betänkligheter mot den beskrifvande –
symfoni, deklamation och kantat sammanblandande –
musikstil, som han, delvis efter Beethovens och
Berlioz’ föredöme, genom sina symfoniska oden bidrog
att sprida, kan man likväl ej undgå att erkänna,
det "Le désert" är en komposition, som står ensam
i sitt slag och hvars orientaliska lokalfärg
och stämningsfulla romantik verka oemotståndligt
anslående. Samma egenskaper utmärka äfven "Lalla
Rookh", som bland operorna torde vara den bästa
och som, trots bristen på dramatisk kraft, är i hög
grad njutbar genom sitt förtrollande svärmeri och
sina fina musikaliska skönheter. Karakteristiskt för
skaplynnet hos D:s blida och anspråkslösa genius är,
att han jämte sin konst, med passion älskade blommor
och foglar. A. L.
David, Ferdinand, tysk violinist, f. 1810, studerade
för Spohr och blef 1836 konsertmästare i Leipzig,
hvarest han i förening med Moritz, Hauptmann och
Ignas Moscheles 1843 stiftade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
