- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant /
911-912

(1880) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dante Allighieri (Aldigh-, Aligh-)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gånger. Den kyska, ideala kärlek hon tände hos gossen
följde emellertid skalden under hela hans lif och blef
för honom en aldrig sinande källa till den poetiska
inspiration, som nådde sin höjdpunkt i hennes eget
förhärligande i hans största diktverk. Beatrice dog
1290 som en annans maka, och hennes blyge älskare
ingick sjelf äktenskap ett eller två år derefter. Hela
D:s kärleksförhållande till Beatrice synes hafva stått
i något samband med den ridderliga qvinnodyrkan, som
från Provence fått insteg bland italienarna. – D:s
studier och kärlekssvärmerier hindrade honom icke att
äfven uppfylla sina pligter mot fäderneslandet. Hans
slägt, som visserligen aldrig hade tagit någon
verksam del i de förvecklingar och strider,
hvilka länge söndrat den florentinska republiken,
ansågs dock tillhöra det guelfiska partiet. Med
detta drog D. i härnad mot ghibellinerna, kämpade
med utmärkelse vid Campaldino 1289 och deltog året
derpå i fälttåget mot Pisa. Hans äktenskap med donna
Gemma, af den förnäma familjen Donati, drog honom mer
och mer in i politikens hvirfvel, och han blef vid
denna tidpunkt använd i flere vigtiga beskickningar
inom Italien. Då lagen bjöd, att ingen kunde väljas
till prior (medlem af republikens styrelse) utan att
tillhöra någon af de borgerliga korporationerna, lät
D. 1296 inskrifva sig i apotekarnas skrå. I början af
år 1300 valdes han till en af de tolf priorerna för
året – en tilldragelse, som, enligt hans egna ord,
blef upphofvet till alla hans senare olyckor. Florens,
i det hela taget guelfiskt sinnadt, var vid denna tid
deladt i tvänne partier: de hvite (bianchi) och de
svarte (neri). D. slöt sig närmast till de förre, och
i spetsen för de senare ställde sig Corso Donati, en
nära frände till hans hustru. Då partiernas bitterhet
hade nått sin höjd och man vid midsommartiden 1300
skridit till våldsamheter, lät D., som nyss förut
hade inträdt i sitt priorats högsta maktutöfning,
döma både de hvites och de svartes hufvudman till en
kortare förvisning från Florens. Genom Corso Donati
sökte de svarte hjelp hos påfven, Bonifacius VIII,
och för att motarbeta dessa underhandlingar afsände
de hvite 1301 en beskickning till Rom. D. afreste i
spetsen för denna beskickning och fick sedan aldrig
mer återse sin fädernestad. Hans parti förklarades
för ghibellinskt, d. v. s. fientligt mot påfven, och
1302 inryckte Karl af Valois med franska trupper i
Florens, som till en tredjedel förstördes genom eld
och plundring. Skaldens hus brändes, hans egendom
sköflades, och han sjelf dömdes till landsflykt för
hela lifvet.

D., som var mera patriot än partiman, gjorde allt
för att söka utrota det olycksbringande partihatet
samt derigenom åt Florens bereda frid och frihet. Men
hans ord hade då icke längre någon verkan. Icke häller
uppfylldes hans hopp att åter få beträda den älskade
fosterjorden. Qvarlemnande maka och barn i Florens,
gick nu den hemlöse att pröfva

"hur beskt det brödet smakar,
Man får af andra, och hur tungt man träder
I andras trappor stigen opp och neder."

Sin första tillflyktsort fick skalden i familjen

della Scalas gästfria hus i Verona, der han, egnande
sig åt vetenskapliga studier och fantasiens skapelser,
uppehöll sig längre tider af åren 1303 och 1304. År
1305 begaf han sig till Bologna, dit han låtit
hemta sin äldste son, hvilken skulle uppfostras
till jurist. Under de två följande åren vistades han
dels i Padua, dels hos sin vän och beundrare grefve
Malaspina i Lunigiana. Derefter bytte han ofta om
vistelseort, men synes äfven under åren 1308 och 1309
hafva haft sitt egentliga stamhåll på Malaspinas
borg, der troligen flere af hans prosaiska arbeten
skrefvos. Sannolikt var det i slutet af 1309, som han
begaf sig till Paris, hvarest han idkade teologiska
studier och der han året derefter nåddes af ryktet
att Henrik VII börjat sin Romfärd. D. skyndade
att ansluta sig till denne ädle furste, i hvilken
han såg sitt hemlands räddare. Åter började han
hoppas på bättre dagar både för sig och för Italien;
men Henriks plötsliga död, 1313, bragte sakerna på
nytt in i deras förra läge. Under de tre följande
åren vistades D. för det mesta i Lucca, sysselsatt
med det stora skaldeverk ("Divina commedia"), som
numera var den irrande statsflyktingcns enda tröst
och glädje. 1316–19 uppehöll han sig hufvudsakligen
i Verona, hos sin högsinte beskyddare Can della Scala
(Can grande), som hade varit Henrik VII:s högra hand
och på hvilken fosterlandsvännerna nu byggde sina
förhoppningar. 1320 flyttade han till Ravenna, der
hans äldste son fått anställning som domare. Af denna
stad sändes D. 1321 i en diplomatisk beskickning till
Venezia. På återvägen derifrån angreps han af feber
(malaria) och afled i Ravenna d. 21 Sept. 1321. –
Sex hundra år efter D:s födelse (14–16 Maj 1865)
firades i Florens en storartad nationalfest till hans
minne. På torget framför Santa Croce aftäcktes då
hans staty (af bildhuggaren S. Pazzi), och af ombud
från Italiens alla städer blef den under sin lefnad
så orättvist behandlade medborgaren hyllad såsom
en förkämpe för sitt fosterlands politiska enhet,
såsom en målsman för frihet och rätt i den kristna
verlden.

På skaldekonstens område har medeltiden
icke något verkligt stort namn att uppvisa före
D., hvilken jämväl framstår såsom hela den
nyare bildningens förste apostel. Såsom italiensk
diktare saknade han visserligen icke föregångare,
men dessa voro ingenting annat än kärlekspoeter i de
provençalske troubadourernas manér. För den skull har
D. med full rätt blifvit kallad den äkta italienska
poesiens fader. Han var tillika det nya italienska
språkets grundläggare och ej minst derigenom en härold
för den italienska enhetstanken. – D:s literära
qvarlåtenskap utgöres af följande arbeten. 1) La
vita nuova
(Det nya lifvet), skrifvet på folkspråket,
afslutadt före landsförvisningen, skildrar skaldens
ungdomskärlek till Beatrice och består af sonetter,
ballader och kanzoner samt prosa, hvilken dels
sammanbinder de enskilda dikterna, dels förklarar
dem på skolastikens hårklyfvande sätt. 2) Il convito
(Gästabudet), skrifvet på folkspråket, ofullbordadt,
innehåller tre kanzoner (hvilka blifvit kallade D:s
filosofiska kanzoner, till skilnad från de erotiska i
"Vita nuova") jämte lärda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed May 8 15:34:51 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfac/0462.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free