Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dante Allighieri (Aldigh-, Aligh-)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gånger. Den kyska, ideala kärlek hon tände hos gossen
följde emellertid skalden under hela hans lif och blef
för honom en aldrig sinande källa till den poetiska
inspiration, som nådde sin höjdpunkt i hennes eget
förhärligande i hans största diktverk. Beatrice dog
1290 som en annans maka, och hennes blyge älskare
ingick sjelf äktenskap ett eller två år derefter. Hela
D:s kärleksförhållande till Beatrice synes hafva stått
i något samband med den ridderliga qvinnodyrkan, som
från Provence fått insteg bland italienarna. – D:s
studier och kärlekssvärmerier hindrade honom icke att
äfven uppfylla sina pligter mot fäderneslandet. Hans
slägt, som visserligen aldrig hade tagit någon
verksam del i de förvecklingar och strider,
hvilka länge söndrat den florentinska republiken,
ansågs dock tillhöra det guelfiska partiet. Med
detta drog D. i härnad mot ghibellinerna, kämpade
med utmärkelse vid Campaldino 1289 och deltog året
derpå i fälttåget mot Pisa. Hans äktenskap med donna
Gemma, af den förnäma familjen Donati, drog honom mer
och mer in i politikens hvirfvel, och han blef vid
denna tidpunkt använd i flere vigtiga beskickningar
inom Italien. Då lagen bjöd, att ingen kunde väljas
till prior (medlem af republikens styrelse) utan att
tillhöra någon af de borgerliga korporationerna, lät
D. 1296 inskrifva sig i apotekarnas skrå. I början af
år 1300 valdes han till en af de tolf priorerna för
året – en tilldragelse, som, enligt hans egna ord,
blef upphofvet till alla hans senare olyckor. Florens,
i det hela taget guelfiskt sinnadt, var vid denna tid
deladt i tvänne partier: de hvite (bianchi) och de
svarte (neri). D. slöt sig närmast till de förre, och
i spetsen för de senare ställde sig Corso Donati, en
nära frände till hans hustru. Då partiernas bitterhet
hade nått sin höjd och man vid midsommartiden 1300
skridit till våldsamheter, lät D., som nyss förut
hade inträdt i sitt priorats högsta maktutöfning,
döma både de hvites och de svartes hufvudman till en
kortare förvisning från Florens. Genom Corso Donati
sökte de svarte hjelp hos påfven, Bonifacius VIII,
och för att motarbeta dessa underhandlingar afsände
de hvite 1301 en beskickning till Rom. D. afreste i
spetsen för denna beskickning och fick sedan aldrig
mer återse sin fädernestad. Hans parti förklarades
för ghibellinskt, d. v. s. fientligt mot påfven, och
1302 inryckte Karl af Valois med franska trupper i
Florens, som till en tredjedel förstördes genom eld
och plundring. Skaldens hus brändes, hans egendom
sköflades, och han sjelf dömdes till landsflykt för
hela lifvet.
D., som var mera patriot än partiman, gjorde allt
för att söka utrota det olycksbringande partihatet
samt derigenom åt Florens bereda frid och frihet. Men
hans ord hade då icke längre någon verkan. Icke häller
uppfylldes hans hopp att åter få beträda den älskade
fosterjorden. Qvarlemnande maka och barn i Florens,
gick nu den hemlöse att pröfva
"hur beskt det brödet smakar,
Man får af andra, och hur tungt man träder
I andras trappor stigen opp och neder."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
