Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Damm-fladdermusen - Damm-häll, bergsv. Se Damm-sten. - Damm-jord - Damm-musslor - Damm-pipa - Damm-rudan - Damm-snäckor - Damm-spann - Damm-sten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Damm-fladdermusen, Vespertilio dasycneme, zool., ett
till fladdermössens ordning (Chiroptera) hörande
däggdjur, som, i likhet med sina samslägtingar,
har öronen skilda, icke sammanvuxna öfver pannan,
och sex kindtänder på hvardera sidan i öfverkäken,
men som skiljes ifrån dem derpå att öronen, då de
böjas framåt, icke räcka utom nosspetsen, att
svansflyghudens elastiska tvärhand äro oregelbundna
och otydliga, samt att underarmen har en längd af
åtminstone 42 millim. (1,42 tum) och att ländflyghuden
icke når längre ut på extremiteterna än till
tarsen. Till färgen är damfladdermusen ofvantill
än mörkare, sotbrunaktig, än ljusare, grågulaktig,
och undertill gråhvitaktig. I likhet med sina fränder
har hon tämligen korta och breda vingar, hvarför också
flygten blir sämre och mera fladdrande. I Sverige har
hon hittills anträffats blott en enda gång, i Skåne.
J. G. T.
Damm-häll, bergsv. Se Damm-sten.
Damm-jord, bergsv., den lösa jord, som betäcker
en fyndighet och som måste bortskaffas för dennas
tillgodogörande. Th. N-m.
Damm-musslor, Anodonta, zool., ett till blötdjuren,
ordn. Conchifera (musslor), fam. Dimya
(tvåmuskliga) hörande slägte, som, i likhet med
åtskilliga bland familjens öfriga medlemmar, har
de bägge skalhalfvorna lika stora, föga glappande i
kanterna, vanligen beklädda med en tjock öfverhud,
och det ena muskelintrycket deladt i tvänne, så att
på detta sätt trenne märken efter slutmusklerna äro
synliga på insidan af hvardera skalhalfvan. Säkrast
igenkännas damm-musslorna derpå att låset saknar
tänder, i hvilkas ställe finnes endast en smal list
eller ribba under det elastiska låsbandet. Dessa
musslor föredraga gyttjiga och stillastående vatten
framför rena, flytande; dock träffas de någon gång
äfven i floder, på ställen der de äro väl skyddade
mot vattnets våldsamhet. De många, öfver större delen
af Europa utbredda och tämligen svårskilda arterna
representeras hos oss af en eller två arter, i en
mängd ofantligt vexlande former. Ganska vanlig är
svan-damm-musslan, A. cygnea, med bredt äggformigt,
ända till 21 centim. (7 tum) långt och 9 centim. (3
tum) bredt, ojämnt fåradt skal af gul färg med
gulaktiga och gröna strimmor. Kortare och bukigare
är and-damm-musslan, A. anatina, af ungefär samma
färg som den förra, men med finare strimmor. J. G. T.
Damm-pipa, bergsv., ett plåtrör, vanligen bestående
af en gammal tätta (se d. o.), hvilken, i synnerhet
vid äldre, med dåligt vattenaflopp försedda masugnar,
nedstickes genom sanden i utslagsbröstet och äfven
i formbröstet till den under "ställets" botten
varande trumman. Genom denna pipa får det vatten,
som samlar sig i trumman, tillfälle att afdunsta.
C. A. D.
Damm-rudan, zool., en förkrympt form af den större
sjö-rudan (Carassius gibelio), från hvilken hon, till
följd af sitt något olika lefnadssätt, äfven i några
andra, mindre väsentliga hänseenden afviker. Troligen
beror detta förhållande på vistelsen i vanligen
smärre vattensamlingar, hvilka ej så sällan lemna
otillräcklig tillgång på föda. Längden på damm-rudans hufvud
innehålles 4 1/2 och den något långsträckta kroppens höjd
nära 3 gånger i dess längd. Ögonens bredd utgör
något mer än 1/5 af hufvudets längd. För öfrigt är
sidolinien krökt och stjerten urringad. Till färgen
är denna ruda ofvan mörkt grönaktig, på sidorna
stötande i gult, under pomeransfärgad, med röda, i
spetsen svarta bröstfenor, röda buk- och analfenor
och mörk stjert- och ryggfena. Damm-rudan är i Sverige
utbredd ända upp i Luleå lappmark samt förekommer i
dammar, smärre insjöar och träsk, någon gång, ehuru
mera sällan, äfven i floder. J. G. T.
Damm-snäckor, Limnaeus, ett till blötdjuren,
ordn. Cephalopoda (snäckdjur), underordn. Pulmonata
(lungsnäckor) och fam. Limneacea hörande slägte. I
likhet med åtskilliga andra medlemmar af samma familj
hafva äfven dammsnäckorna på hufvudet tvänne platta,
trekantiga trefvare, vid hvilkas rot ögonen hafva sitt
läge. Det bukiga, äggformiga, föga utdragna skalet
med sin korta spira saknar lock, liksom ock mynningen
veck. Den yttre läppen af det tunna, genomskinliga,
hornartade högervridna skalet är skarp och undertill
vid spindeln omböjd till ett veck, som är synligt
ända långt in i skalet. Dammsnäckorna uppehålla sig i
sött vatten, hälst sådant som har dyig botten, krypa
der omkring på vattenväxternas stänglar och blad samt
ses ofta hänga med fotsulan vid vattenytan och skalet
nedåt. Tid efter annan måste de naturligtvis komma
upp till vattenytan för att andas. Deras föda utgöres
af åtskilliga slags djur- och växtämnen. Sina ägg
lägga de i perlbandslika gyttringar på allehanda i
vattnet befintliga föremål, i synnerhet på undersidan
af vattenväxternas blad. Den stora damm-snäckan,
L. stagnalis, träffas ganska allmänt i stillastående
vatten öfver hela Sverige. Detta djur har en grågul
färg, och dess gråsvarta skal uppnår stundom en
längd af 74 millim. (2 1/2 tum). En annan, likaledes
tämligen allmän art är den päronformiga damm-snäckan,
L. auricularia, hvars yttersta eller sista vindning
är formad såsom ett öra och utgör största delen af
skalet. Djuret är gulgrått och hvitpunkteradt samt
har ett 24–36 millim. (8–12 lin.) långt skalhus.
J. G. T.
Damm-spann, kamer., var, den tid då tionden uppburos
in natura och inlades i kyrkomagasinet, en afkortning,
som uppbördsmännen (sexmän, kyrkovärdar) fingo
räkna sig till godo för varans "afdamning" och
till godtgörelse för sitt besvär med ett "spann"
(1/2 tunna) i moderförsamlingar och 1/2 "spann"
i annex. Kbg.
Damm-sten, bergsv., den sten eller murning,
som tillsluter ett masugnsställe i utslags-
eller slaggbröstet och öfver hvilken slaggen
rinner ut (se Masugnsställe). På den ena
sidan sluter damm-stenen tätt intill sidoväggen i
bröstet, den s. k. kinningen; på den andra sidan
lemnas mellan damm-stenen och kinningen ett 3–4
tum (8,9–11,9. centim.) bredt mellanrum för den
s. k. jerngatan. Damm-stenen göres vanligen af eldfast
sandsten, glimmer- eller talk-skiffer, men kan äfven
stampas af qvartsmassa, i en tackjernsram af lämplig
form. Under ställets småningom skeende uppvärmning
hårdnar massan tillräckligt för att kunna motstå
brytningen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
