Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dal l. Dalsland. landskap i Götaland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
räknas landskapet (sedan 1658) till Karlstads stift och
delas nu i tre kontrakt: Norra, Södra och Vestra
Dals, hvilka tillsammans omfatta 13 pastorat med
43 socknar. Det uppsätter en bataljon (600 man) af
Vestgöta-Dals regemente och 38 nummer extra rotering.
Vid 1878 års slut hade detta landskap 83,491
innevånare, af hvilka 2,125 tillhörde dess enda
stad, Åmål. Vid senaste folkräkning (1870) befans
proportionen mellan könen vara 950 män mot 1,000
qvinnor; samtidigt konstaterades en folkökning af
i medeltal 0,93 proc. för hvartdera af de senaste
21 åren.
Jordbruket är numera D:s hufvudnäring, och de på
senare tider i landskapet anställda geologiska
undersökningarna gifva vid handen, att, jämväl i de
af naturen mera styfmoderligt utrustade sydvestra
delarna, förutsättningarna för ett framgångsrikt
idkande af åkerbruk finnas i långt rikare mått,
än man hittills velat tro. Slätt-Dals betydelse ur
denna synpunkt är redan antydd. D:s åkrar alstra
numera regelbundet skördar, som mer än fylla
befolkningens behof. Den odlade jorden uppgifves
utgöra omkr. 18 1/2 proc. af hela egovidden (i Sundal
ända till 42 proc.), och den naturliga ängen 9 1/2
proc. (i Sundal 18 proc.). Hafre ingår med mer än
71 proc. i det samfällda utsädet, och potates med
nära 16 proc. – Boskapsskötseln, ehuru ej af samma
stora betydelse som fordom, är dock ännu alltjämt en
synnerligen vigtig näringsgren och gifver tillfälle
till en icke ringa afsättning, bl. a. åt Norge,
af såväl lefvande kreatur som mejerialster. Vid
1876 års slut var, enligt officiel uppgift, antalet
vinterfödda kreatur: 8,439 hästar (delvis af blandad
norsk ras), 58,259 nötkreatur, 38,848 får och
getter samt 6,512 svin. Dessa siffror, jämförda med
folkmängden, anvisa åt D. en ganska framstående plats
bland Sveriges landskap. Endast Kronobergs län kan
uppvisa en högre proportion för nötkreaturen. Jämväl
antalet af får och getter öfverstiger det för riket
normala. Mejerihandteringen drifves dels i Åmål, dels
på några större egendomar: Väsby, Baldersnäs, Löfås,
Qvantensburg och Vestergården m. fl. – Skogarna,
som beräknas upptaga 47 proc. af hela arealen (i
Vedbo 57 proc.), lemna i allmänhet ännu afkastning
utöfver landskapets eget behof. Dock finnas stora
vidder af s. k. "kalmarker", särskildt på "fjällen",
hvilka just kännetecknas genom frånvaron af skog;
äfven Slätt-D. lider brist på skog.
De tid efter annan gjorda försöken att bearbeta D:s
malmfyndigheter (t. ex. i Ånimskog i Tössbo härad)
hafva hittills ej ledt till något nämnvärdt resultat:
D. är fortfarande för den på några platser idkade
bruksdriften hänvisadt till främmande malmer. De
senaste årens omgestaltningar på bergsbrukets
område hafva föranledt nedläggandet af ett flertal
mindre verk, så att numera endast tre mera betydande
centra förefinnas, alla i Vedbo, näml. Billingsfors
med Bäckefors (mekanisk verkstad), Kristinedal med
Lisafors samt Forsbacka med Hanefors och Sersbyn. I
Dalskogs, Gunnarsnäs (Hällan) och Örs socknar, på
gränsen af Slätt-D. och bergsbygden, finnas goda
skifferbrott; i Ärtemark
brytes tälgsten. – Industrien är för öfrigt af
ringa betydenhet och inskränker sig till qvarn- och
sågverksrörelse, om man afser från Långeds
pappersmassefabrik, en snickerifabrik i Åmål samt
skeppsvarfvet vid Upperud, der jämväl eldfast
tegel tillverkas.
Det är redan antydt, att D. på senare åren blifvit
delaktigt af nutidens förbättrade samfärdsmedel. För
en af de nya samfärdslederna, Dalslands kanal,
redogöres på annat ställe. Äfven jernvägsanläggningar
genom D. äro å bane. I hela sin längd kommer
Slätt-D. att genomskäras af den stora Bergslagsbanan,
Falun–Göteborg, och i tvär riktning från Mellerud,
nära Vänern, till norska gränsen skäras Nordals och
Vedbo härad af den i Juli 1879 för trafiken öppnade 6
mil långa, bredspåriga Dalslandsbanan, som vester ut
fortsättes af Smålenenesbanan. – Kuststräckan utmed
Vänern eger en del ganska goda hamnar: Hattefura,
Åmål, Vingershamn, Sikhall, Dalbergså m. fl. Fyrar
finnas vid Fogden (inloppet till Åmål), Hjorten (i
Grinstads socken), Gällenäs udde (i Gestads socken)
och Bastungen (n. om Vänersborg).
D. bär titeln af grefskap. Sannolikt till antydan om
dess boskapsskötsels forna betydenhet har det till
vapen en röd oxe i hvitt fält. Anmärkningsvärdt är
det fornåldriga och än i dag rådande beteckningssättet
"bo på D." (liksom man säger på Öland; jfr i Småland)
– kanske en erinran om innevånarnas isolerade läge. –
Antagligen fick Vestra Dal sin befolkning från Bohus
län. Fornminnen, folklynne och språkegendomligheter
tala derför, liksom ock för Slätt-D:s kolonisering
från Vestergötland. Också räknades D. i äldsta tider
till Vestgöta lagsaga, och dess bergsbygd var då känd
under det särskilda namnet Markerna (gränslandet;
detta namn är ännu bevaradt i några dalska sockennamn
äfvensom i det fordom till D. räknade Nordmarks
härad).
Såsom alla gränslandskap eger ock D. en mera skiftande
historia, än som vanligen kommer på enskilda landskaps
lott. Tidigt var det föremål för gränstvister. En kort
tid var det norskt, efter att omkr. år 1100 hafva
blifvit taget i besittning af Magnus Barfod. Genom
gränsregleringen under konung Valdemar erkändes till
fullo dess egenskap af svensk provins, men det var
dock fortfarande genom sitt läge utsatt för fientliga
ströftåg och härjningar under de täta nordiska
krigen. Särskildt olycksbringande för D. var det
s. k. "sjuårskriget" (1563–70), under hvilket (1568)
icke mindre än 281 hemman plundrades och brändes
af fienden. En liknande förödelse öfvergick landet
under 1611–12 års fejd. Med vanlig seghet började
bönderna åter sitt återställningsarbete, men redan
inom en mansålder hade den s. k. "Hannibals-fejden"
(1644–45) lemnat 109 hemman alldeles öde och ett ännu
större antal hårdt medtagna. Karl X:s danska krig
vållade föga afbräck i landets fredliga utveckling,
men dess mer det dernäst följande, 1675–79. Det var
från den i D. nyanlagda befästningen Vestra Ed, som
Karl XII anträdde sitt tåg mot Frederikshald. 1778
års krig medförde ett nytt fientligt härjningståg,
dock åtföljdt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
