Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dagfjärilar - Dagg - Dagg, straffredskap - Daggert, kort svärd, ett slags dolk. - Daggkåpa, bot. Se Alchemilla. - Daggmaskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dagfjärilar, Diurna, zool., en till fjärilarnas
ordning (Lepidoptera) hörande grupp, hvars medlemmar
utmärka sig genom sina trådformiga, i spetsen till
en knapp eller klubba uppsvällda pannspröt eller
trefvare, hvilkas mellersta leder hafva betydligt
större längd än tjocklek. Larven har sexton fötter,
rundadt, tydligt afsatt hufvud och kantig puppa samt
är vanligen taggig och ojämn. Dagfjärilarnas vingar
äro jämförelsevis stora och breda samt hållas under
hvilan till hälften eller helt uppstående; de bakre
sakna hållhakar. Till antalet äro dessa fjärilar
betydligt underlägsna de öfriga, men de lysa ofta
med de mest praktfulla färger, vanligen äfven på
vingarnas undersida, och äro, såsom sjelfva namnet
antyder, i rörelse om dagen. Hela sommaren fladdra
de omkring, under ojämn flygt, hälst i solskenet, på
ängar, i skogar, trädgårdar o. s. v. från blomma till
blomma. De allra flesta tillbringa sin larvperiod
på de örtartade växternas bekostnad, och vanligen
väljer hvarje särskild art en bestämd växt, hvaraf
den företrädesvis hemtar sin föda. De fullbildade
dagfjärilarna suga medelst sin långa spiraltunga de
söta safterna ur blommor af alla slag. Hvad inflytande
ljus och värme utöfva på djurverlden framgår
bl. a. af dagfjärilarnas geografiska utbredning och
af den underbart sköna färgprakt, som utmärker dem,
hvilka lefva i trakter, der solens strålar nästan
alltid falla lodrätt. Af de vid pass 5,000 kända
arterna räknar man i Skandinavien ungefär 100,
bland hvilka särskildt må nämnas följande slägten:
brok-vingar (Melitaea), perlemorfjärilar (Argynnis),
kant-vingar (Vanessa), band-vingar (Limenitis),
randögon (Hipparchia), ädelfjärilar (Papilio)
hvit-vingar (Pieris), gulvingar (Colias), blåvingar
(Lycaena) och alp-fjärilar (Doritis l. Parnassius).
J. G. T.
Dagg, meteor., en till följd af de nedersta
luftlagrens afkylning skeende utfällning af fuktighet
i flytande form, hvilken utfällning försiggår utan
att nämnda luftlager mista sin genomskinlighet. Den
atmosferiska luften innehåller alltid vattengas, i
allmänhet i dess större mängd, ju högre temperaturen
är. Vid en bestämd temperatur kan fuktigheten icke
ökas mer än till en viss grad; när denna blifvit
uppnådd, är luften "mättad" med fuktighet. Luften kan
blifva mättad, utan att fuktighet tillföres, endast
derigenom att temperaturen sänkes. Den temperatur,
vid hvilken mättning inträder och som alltså icke
kan ytterligare sänkas utan att utfällning eger rum,
kallas daggpunkt. Genom att bestämma denna temperatur
får man kännedom om spänstigheten hos den vattengas,
som finnes i luften, och derigenom äfven om densammas
mängd.
Under den varma årstiden börjar daggen vanligen redan
under aftonen, med ett fint beslag, hvilket småningom
ökas och vid fortsatt daggbildning sammanflyter i
droppar. Den förekommer i högst olika mängd, allt
efter väderleken och olika orters läge. De stora
vattenlösa slätterna i det inre af kontinenterna
(t. ex. Asiens och Afrikas sandöcknar), små öar samt
skepp ute på hafvet sakna dagg. Riklig daggbildning
eger deremot rum i kustland med varmt och fuktigt
klimat äfvensom på stränderna af större
insjöar och floder. Daggen faller starkast under
de första lugna och klara nätterna efter en längre
tids regnande, eller öfver hufvud då luften är
lugn, klar och fuktig. Äfven under mulen himmel
faller dagg, så vida nämligen molnen ligga högt, och
samma förhållande inträffar vid svag vind och klart
väder; men under blåsigt och mulet väder faller ingen
dagg. Särdeles noggranna och omfattande iakttagelser
öfver daggbildningen anställdes i början af detta
århundrade af W. C. Wells och publicerades 1815
i hans bekanta arbete om dagg. En fullt nöjaktig
teoretisk förklaring öfver daggbildningen kunde dock
ej åstadkommas, förrän lagarna för det strålande
värmet blifvit utredda (af Melloni m. fl.). Att
daggbildningen är starkare under klar än under mulen
himmel är en naturlig följd deraf att klar luft,
som ej innehåller kondenserad vattengas, moln eller
töcken, lättare genomsläpper det från jordytan mot
verldsrymden utstrålande värmet. När solen är borta,
ersättes icke detta värme, och deraf måste jordytans
afkylning blifva en följd. Jordytan verkar i sin
ordning, genom beröring, på de nedersta luftlagren,
så att dessa genom temperatursänkning blifva
mättade med vattenånga. Den i molnen kondenserade
fuktigheten är deremot ett kraftigt hinder för
värmestrålarna från jordytan, så att denna, och
sålunda äfven de lägre luftlagren, under mulna
nätter bibehåller en högre temperatur, hvarigenom
utfällning förhindras. Att dagg i högst olika grad
bildas på hvarandra närbelägna föremål förklaras genom
ytornas olika strålningsförmåga och sjelfva ämnets
ledningsförmåga. Sålunda fuktas blanka metallytor
endast obetydligt, emedan de utstråla föga värme
och genom ledning lätt återvinna det, som möjligen
bortgår. Måladt trä öfverdrages med riklig dagg,
emedan ytan strålar starkt och det utstrålade värmet
endast i ringa mån ersättes genom ledning. Gräs och
andra örter äro föremål med stor yta och ringa massa,
hvarför de starkt afkylas och rikligen fuktas af
dagg. L. A. F.
Dagg, straffredskap, bestående af en kort tågända.
Daggert (Eng. dagger), kort svärd, ett slags dolk.
Daggkåpa, bot. Se Alchemilla.
Daggmaskar l. Regnmaskar, Lumbricina
l. Oligochaetae, zool., en till ringmaskarnas
ordning (Annulata) och borstmaskarnas underordning
(Chaetopoda) hörande familj, hvars medlemmar
igenkännas derpå att deras rörelseredskap utgöras
af styfva borst, hvilka (2–8 tillsammans) sitta
i knippen, icke på fotknölar, såsom hos åtskilliga
andra borstmaskar, samt vidare derpå att de hafva en
cylindrisk, tydligt ledad kropp och rödt blod samt
andas med lungsäckar, sakna ögon och i allmänhet
uppehålla sig i jorden, hälst i fuktig jord, der
de borra sig djupa gångar och lefva af åtskilliga
i myllan befintliga ämnen, i synnerhet multnande
växter. Genom att gräfva upp växternas fina rottrådar
kunna de, om de förekomma i större mängd, blifva
skadliga i trädgårdar o. s. v. Ett välbekant slägte är
Lumbricus. Dit hör den vanliga regn- eller daggmasken,
L. terrester L., som till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
