Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cushing, Caleb - Cushing, William - Cushman, Charlotte Saunders - Cusparin, kem. farmak. Se Angostura-bark. - Cusset - 1. Custine, Adam Philippe, grefve de C. - 2. Custine, Astolphe, marquis de C. - Custos - Custozza
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som tillsattes för att kodifiera de nordamerikanska
lagarna. 1871 invaldes han i Alabamakommissionen
(se Alabama-frågan), blef 1873 sändebud i Madrid
och utnämndes 1874 å nyo till medlem af högsta
domstolen. Död d. 3 Jan. 1879. De förnämsta af
hans många arbeten äro The practical principles of
political economy (1826) och Growth and territorial
progress of the United states (1839).
Cushing [kösching], William, nordamerikansk
sjöhjelte, f. 1842, inträdde 1857 i krigstjenst,
befordrades 1862 till löjtnant och 1864 till
kaptenlöjtnant. Under hela det nordamerikanska
inbördeskriget (1861–65) gjorde han sig känd genom
hvarjehanda vågsamma krigsäfventyr. En Oktobernatt
1864 utförde han vid Plymouth, i Massachusetts, en
bedrift, som med ens gjorde hans namn berömdt. Han
angrep nämligen då med sin ångbarkass sydstaternas
ram Albemarle, som låg förtöjd utanför nämnda
stad och var skyddad af svåra stängselbommar,
samt lyckades, i trots af en mördande eld från
pansarrammen, att passera stängslet och med en
torpedo sänka det fientliga fartyget. Hans egen båt
gick förlorad; besättningen, utom en man, drunknade
eller tillfångatogs, och C. sjelf räddade sig med
yttersta möda. För denna bragd fick han mottaga en
tacksamhetsadress från kongressen. O. E. G. N.
Cushman [kösch-], Charlotte Saunders, amerikansk
skådespelerska, f. 1816, d. 1877, vann lysande
framgångar i det tragiska facket, företrädesvis
i mansroler.
Cusparin, kem. farmak. Se Angostura-bark.
Cusset [kysse], stad i franska depart. Allier
(Bourbonnais), nära Vichy. 6,308 innev. (1876). Tvänne
mineralkällor af samma beskaffenhet som de i Vichy
befintliga.
1. Custine [kystin], Adam Philippe, grefve de C.,
fransk general, född d. 4. Febr. 1740, deltog redan
vid åtta års ålder i ett fälttåg, utmärkte sig i
sjuåriga kriget (1756–63) och fick 1762 ett eget
dragonregemente. I nordamerikanska frihetskriget
(1775–83) förde han ett befäl vid den franska
hjelpkåren. Såsom medlem af riksständerna 1789
röstade han för reformer i friare riktning. 1791–92
hade han en plats äfven i nationalförsamlingen, men
vid krigsutbrottet 1792 öfvertog han ett kommando
vid mellersta Rhen. Han eröfrade Landau, Speier,
Worms, Mainz och Frankfurt, men måste 1793 draga sig
tillbaka söderut till Elsass. S. å. fick han befälet
öfver franska nordarmén. Han anklagades emellertid
för hemliga förbindelser med fienden och begaf sig
derför till Paris för att försvara sig, men blef d. 28
Aug. 1793 dömd till döden och dagen derpå afrättad. –
Mémoires posthumes du général français comte de C.,
rédigées par par un de ses aides de camp (1795) äro
utarbetade af generalens son Renaud Philippe de
C., som var sin faders adjutant och guillotinerades 1794.
2. Custine [kystin], Astolphe, marquis de C., fransk
skriftställare, den förres sonson, f. 1793, d.
1857, företog vidsträckta resor, hvilka han klart
och lifligt skildrade i L’Espagne sous Ferdinand VII
(1838) och La Russie en 1839
(1843; ny uppl. 1854) m. fl. arbeten.
Csstos (Kustos), Lat., väktare, vårdare,
uppsyningsman. I det forna Rom var detta ord
benämning på de personer, som voro uppställda
bredvid omröstningsurnorna för att kontrollera de
röstande. I den äldsta kristna kyrkan betecknade
det den person, som hade uppsigt öfver en kyrkas
tillhörigheter och reliker. I nyare tid betyder
ordet uppsyningsman i ett bibliotek, en konst- eller
naturaliesamling e. d. Som boktryckareterm betecknar
custos l. kustod (Fr. réclame) den stundom nedanför
en sidas sista rad befintliga stafvelsen (nästa
sidas begynnelsestafvelse). Sådana kustoder,
numera ytterst sällsynta, användes första gången i
Ferrara-boktryckaren Andreas Belfortis’ (1471–93)
"Lilium medicinae", tryckt 1486. I notskrift tjenar
kustos-tecknet vid slutet af en notrad till att
antyda första noten på nästa rad. – Custos l. Custos
morum, Lat. "sedeväktare", ordningsman, kallas vid
åtskilliga undervisningsanstalter den lärjunge, som
har sig ålagdt att, när ingen lärare är närvarande,
upprätthålla ordningen bland kamraterna.
Custozza, by i den italienska prov. Venezia,
4,5 kilom. (något öfver en half mil) n. v. om
Villafranca. Det är bekant genom den lysande seger,
som österrikarna under den åttioårige fältmarskalken
Radetzky 23–25 Juli 1848 vunno öfver italienarna
under konung Karl Albert, och genom det stora
slaget d. 24 Juni 1866. När Italien d. 20 Juni 1866
förklarade Österrike krig, voro dess stridskrafter
delade i två arméer, af hvilka den ena (3 armékårer
med 12 divisioner) under konung Victor Emanuel
(stabschef var general La Marmora) stod vester om
Mincio för att, så snart fientligheterna utbrutit,
öfvergå floden och sätta sig fast i en ställning
mellan Peschiera och Verona, under det den andra
armén (8 divisioner) under general Cialdini stod
vid Ferrara för att derstädes öfverskrida Po. Den
österrikiska armén (3 armékårer med 9 brigader och
1 reservdivision) under ärkehertig Albrekt uppehöll
sig öster om Verona. Den 23 Juni gingo två armékårer
af den förstnämnda italienska armén öfver Mincio, och
d. 24 på morgonen ryckte de framåt mot Castelnuovo,
Salo, Sommacampagna och Villafranca. Ärkehertig
Albrekt hade emellertid blifvit varskodd och
beslöt att falla fienden i flanken under hans
framryckning. Reservdivisionen gick derför d. 24
tidigt på morgonen från Pastrengo, hvaremot de kårer,
som dagen förut dragit sig till Verona, riktades
mot Sona och Sommacampagna samt derifrån vidare
söderut. De fientliga kolonnerna påträffades i den
af höjder uppfyllda trakt, som bildar öfvergången
från bergsbygderna till norra Italiens slättland. En
rad af enskilda strider utkämpades vid Oliosi, Monte
Vento, Santa Lucia, Custozza och på slätten vester
om Villafranca. Italienarna ådagalade stor tapperhet,
men saknade god ledning. De måste till slut vika öfver
allt och gingo under natten samt den följande dagen
tillbaka öfver Mincio. De hade haft i elden 66,000 man
och förlorade omkr. 8,000. Österrikarnas styrka hade
varit något mindre, och deras förlust minst 5,500 man
(allt med inberäkning af fångar). Cialdinis företag
blef nu tills vidare uppskjutet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
