Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Cronstedt, Karl Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då han mottog ambassadören Stedingks depesch från
Petersburg om ett omedelbart förestående infall
af ryska härar öfver svenska gränsen. Order till
kommendanten att sätta Sveaborg i försvarstillstånd
expedierades genast, och icke allenast så länge
Klercker var qvar i fästningen – t. o. m. den 20
Febr. –, utan ännu i flere veckor derefter, utfördes
dessa order med största nit, om ock ej alltid
med önsklig urskilning. Men i registret till sin
bref- och orderbok för 1808 antecknade Klercker
vid C:s namn: "en ganska god och käck sjöman
och efter anseende en god militär; men han var af
Jägerhornska slägten" (C:s mor hette Jägerhorn)
"och samma esprit. Hade äfven många utlåtelser såväl
nu som förut angående Sveaborgs och Finlands försvar,
näml. Sverige kunde aldrig behålla Sveaborg och
Finland, om Ryssland förstod betjena sig af sin
öfverlägsna makt. Hvad skall man tänka om sådant
tankesätt: jo, man slutar att motståndet blir ganska
svagt, då man sjelf misströstar".
Utan tvifvel var det personligt missnöje med de
styrande i Sverige, misströstan om möjligheten af
ett försvar mot Ryssland, kanske icke minst den
"Jägerhornska espriten", eller håg att verka för
ett med Ryssland förenadt Finland, hvilka i C:s själ
lade grund till den tankegång, som i Mars och April
1808 bestämde hans handlingssätt. Att deremot denna
grund icke är att finna i det af honom sjelf uppgifna
skälet: omöjligheten att försvara fästningen tills
våren hunnit frigöra Sveaborgs hamn från vinterns
istäcke, är fullständigt utredt och framgår klart
af alla de fakta, hvilka måste varit den under mer
än sex år fungerande kommendanten bekanta. C. hade
tydliga order "att endast försvara fästningen och
hällre uppbränna flottan med alla effekter än lemna
den i fiendens händer".
Den 17 Mars sköto ryssarna de första skotten mot
Sveaborg. Fästningen svarade, under oförnuftigt
slöseri med ammunition. Den 21 s. m. mottogs en
parlamentär af öfverste Jägerhorn (en broder till
den 1788 till Ryssland afvikne samt syssling till
och förtrogen med kommendanten). Sistnämnda dag och
den derpå följande deltog denne med C. i vexling af
parlamentärer. I Jägerhorns sällskap, och tvärt emot
sin instruktion, lemnade kommendanten fästningens
område och hade d. 23 på holmen Lånnan ett möte med
ryske generalen Suchtelen. Samma dag tillkännagaf
C. för garnisonstruppernas befälhafvare, att
Suchtelen "erbjudit" kapitulation; men erbjudandet
afslogs enhälligt. Den 25 Mars mottog C. åter en
parlamentär.
Med 46 kanoner begynte nu ryssarna skjuta på
fästningen, och denna svarade ifrigt, dervid alldeles
onödigt förstörande krut. Natt och dag hölls
hela besättningen vaken och på post, hvarigenom den
onödigtvis uttröttades. Så gingo dagarna till d. 2
Apr., då åter en parlamentär mottogs. Nu voro,
af mer än 6,000 mans garnison, 5 dödskjutna,
28 sårade, omkr. 200 sjuka; ingen skada var
gjord på fästningen, hvars munförråd, liksom dess
krutförråd, för förnuftigt beräknad åtgång var mer
än tillräckligt intill dess öppet vatten skulle
möjliggöra tillförsel.
Eröfring dessförinnan med stormande hand var omöjlig,
om fästningen ville försvara sig. – Den 4 April gingo
C. och Jägerhorn åter ur fästningen och konfererade
på Lånnan med Suchtelen. När de återkommit,
sammankallade C. ett krigsråd. Men detta var icke
reglementsenligt sammansatt; dessutom affordrade han
icke deltagarna den föreskrifven ed och lät icke föra
protokoll. Kommendanten sökte nu uppvisa omöjligheten
att hålla fästningen till öppet vatten och yrkade
kapitulation på erbjudna vilkor. "Tidsutdrägt kunde
vinnas genom att antaga fiendens förslag".
De fleste af de tretton tillkallade voro C:s gamle "bröder"
inom orden på Sveaborg; han var dem alla öfverlägsen
i intelligens, i äradt namn och i rang. Hans
ord troddes, om än motsträfvigt. De närvarande
begärde betänketid. Vid förnyadt sammanträde
d. 5 Apr. gjorde följande ord af kommendanten
ett imponerande intryck på alla: "Jag är hvarken
feg eller legd, men jag finner intet annat medel
att hålla fästningen K. M:t och riket till hända
än att ingå i propositionen". Jägerhorn bestyrkte
detta. Krigskonseljen gick då in på kapitulation,
hälst som, enligt en deltagares dagboksanteckning,
"C. var älskad, estimerad, trodd och lydd". Den 6
Apr. upplästes för officerarna en fransk konvention –
med helt oväntade tillägg och "misstag". Få kunde dock
fullt höra och förstå innehållet. De nya invändningar,
som då gjordes, dräptes med hetta af C., som talade
om sin "plan och ändamål" och sin förhoppning att
ej behöfva uppgifva fästningen. Man trodde sig då
spåra en fin krigslist – och konventionen antogs. I
denna ingick en "article séparé", af innehåll att
ryske öfverbefälhafvåren skulle söka förmå kejsaren
att betala krigskassans skuld, dock ej öfver 100,000
rdr b:ko. Tre smärre fästen skulle genast uppgifvas
och af ryssarna besättas; resten skulle utrymmas
d. 3 Maj, om ej ett visst antal svenska krigsfartyg
dessförinnan inkommit i den inre hamnen. Det var
emellertid mer än troligt, att isen då ännu skulle
ligga qvar. – "Vid underhandlingen", säger en rysk
krigshistoriker (Michailofski Danilefski), "hade
vi tillfälle öfvertyga oss, att få af officerarna
voro vana vid krig, att några af de personer, som
funnos i fästningen, icke hade en beslutsamhet,
som motsvarade hennes kraftiga försvarsmedel, och
att man kan segra genom andra medel än vapen". Han
omtalar äfven penningar, som hos ryske krigsministern
reqvirerats för att vinna personer inom garnisonen,
och aftrycker ministerns svar om "det gyllene
krutets" förträffliga verkan. Suchtelen deremot,
som äfven skrifvit detta krigs historia, framställer
C. ungefår som en hederlig, men lättskrämd åsna och
påstår bestämdt, att något vanhederligt hvarken
af honom blifvit erbjudet eller af C. mottaget. Men
allt beror naturligtvis på huru begreppet vanheder
bestämmes. – Från d. 6 April till d. 3 Maj höll
C. med jernhård konseqvens fast vid sin konvention,
huru ofta han än gjordes uppmärksam på att ryssarna
brutit den, och vidtog alla nödiga mått och steg
för att sätta garnisonen ur stånd att återtaga
striden. Förhoppningar om konventionens brytande
lefde icke dess mindre hos många bland officerarna. I
sista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
