Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Cronstedt, Axel Fredrik - 6. Cronstedt, Fredrik Adolf Ulrik - 7. Cronstedt, Karl Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Helsingland börjat skärpa efter kobolt och vismut; men
den kobolt man då erhöll gaf ej någon safflor af
rent blå färg. C. företog en undersökning om orsaken
dertill och upptäckte då, att malmen innehöll endast
en ringa mängd kobolt, men deremot en ny metall,
hvilken han gaf namnet nickel och som han beskref
i Rön och försök, gjorda med en malmart från Los
koboltgrufvor (Vet.-akad:s Handl. 1751–54). Nickeln
har ganska framstående egenskaper; men att
upptäckten, på kemiens dåvarande ståndpunkt, var
förenad med stora svårigheter, framgår deraf att
den länge bestriddes af utländska kemister; ännu 1801
betviflades den af Haüy. C. var jämväl den förste,
som fäste uppmärksamheten på tungstenen från Bastnäs
grutvor i Vestmanland, i hvilken stenart Berzelius,
Hisinger och Klaproth 1803 upptäckte metallen cerium,
Mosander 1839 och 1843 metallerna lantan och didym. –
Ett ännu större rykte förvärfvade C. som grundläggare
af mineralogien och bergartsläran, på hvilka områden
hans verksamhet var fullständigt epokgörande. Det
nya och på stränga systematiska grunder hvilande
behandlingssätt, som Linné införde i botanikens
och zoologiens studium, blef obestridligen af stort
inflytande äfven på mineralogiens utveckling, dels
genom Linnés egna arbeten och dels genom Vallerii
för sin tid utmärkta "Mineralogia" (1747). Linné,
som af sitt starkt utpräglade formsinne föranleddes
att fästa stor uppmärksamhet vid stenarternas
kristallografiska egenskaper, gaf derigenom anledning
till Romé Delisle’s på detta fält banbrytande arbete
(1772), och Vallerii "mineralogi" var den första
verkliga handboken i denna vetenskapsgren. I många
hänseenden passade likväl icke Linnés åskådningssätt
för behandlingen af mineralogien, emedan han alltför
ensidigt fäste sig vid mineralens yttre karakterer:
färg, struktur, formvarieteter o. s. v. Hos djuren
och växterna äro dessa egenskaper betecknande för
arterna; men hos stenrikets alster beror utseendet
ofta af tillfälliga inblandningar, som icke hafva
någon gemenskap med mineralets egentliga art och
natur. Dessutom gjorde hvarken Linné eller Vallerius
(den tidens utländske författare på detta område voro
af mindre betydelse) tillbörlig skilnad mellan enkla
mineral och bergarter, mellan verkliga stenarter,
stenvandlingar och stenlika bildningar ur djur-
och växtverlden (perlor, tyre m. m.). Det var
C. förbehållet att bortrensa sistnämnda ämnen ur
mineralogien och dymedelst uppdraga en riktig gräns
mellan stenrikets och djurrikets alster äfvensom att
lägga grunden till geognosien genom att behörigen
skilja mellan stenarter och bergarter. Det arbete, i
hvilket dessa "nya påfund" första gången genomfördes,
är Försök till mineralogie eller Mineralrikets
upställning, hvilket utkom anonymt 1758 samt utgafs
på danska (två olika öfversättningar), på tyska
(tre öfversättningar, 1760, 1770 och 1780), franska
(1771), engelska (1772, icke 1770) och sannolikt på
åtskilliga andra språk. Företalet är betecknande
för den reform C. genomförde i mineralogien, och
upplysande i fråga om vetenskapens ståndpunkt före
C:s tid är, att förändringen, så nödvändig och
sjelfklar den nu förefaller, då väckte motstånd och
strid. Dertill bidrog i sin mån, att C. öfver hufvud
mindre fäste sig vid mineralens yttre utseende än
vid deras kemiska egenskaper, till hvilkas utrönande
han med stor framgång använde blåsröret. Många voro
de upptäckter, med hvilka han på detta sätt riktade
vetenskapen. Åtskilliga hafva vi ofvan nämnt. Några
må ännu meddelas. C. skilde fullständigt de till det
yttre hvarandra snarlika, men i kemiskt afseende
alldeles olikartade koboltmineralen, koboltglans,
spejskobolt och linnéit. Han beskref kopparmalmen
kuban, hvilken det oaktadt sedermera under nära ett
århundrade äfven i hans fädernesland förvexlades
med kopparkis. De vattenhaltiga silikat, som äro
kända under namnet zeoliter, hade af mineralogerna
blifvit helt och hållet förbisedda, ehuru de utomlands
förekomma i stora och praktfulla kristaller, hvaremot
den oansenliga art af samma ämne, hvilken träffas
vid Åreskutan i Jämtland, af C. igenkändes och
beskrefs som ett eget mineralspecies och sedermera
blef representant för en hel omfattande grupp inom
mineralogien. – C:s värderika mineralsamling blef
(enligt Molls Archiv, 1805, IV) inköpt af den
danske godsegaren Tönnes Krist. Bruun-Neergaard.
A. E. N.
6. Cronstedt, Fredrik Adolf Ulrik, grefve, konstnär,
son till Karl Johan C., föddes i Stockholm 1744,
blef hofintendent 1765 och gjorde 1770–73 en längre
resa, under hvilken han besökte Frankrike och Italien.
I Rom, der han blef förtrogen vän med Sergel, idkade
han konststudier och inköpte en dyrbar samling
gamla oljefärgstaflor, som nu förvaras på Fullerö,
i Vestmanland. 1781 blef han landshöfding i Gefle,
från hvilken befattning han fick afsked 1812. Död i
Stockholm 1829. – C. var ledamot af Målare- och
bildhuggareakademien äfvensom af Musikaliska
akademien samt en rätt skicklig dilettant i flere
af de sköna konsterna. Man har af hans hand
ganska goda etsningar och porträttmedaljonger.
Hans hustru, Juliana Duvall, stiftade det i Gefle
ännu fortlefvande ordensgillet "Idka dygden".
-rn.
7. Cronstedt, Karl Olof, militär, regeringsmedlem,
kommendant på Sveaborg, var brorson till Axel
Fredrik C. och föddes d. 3 Okt. 1756 på Botby,
nära Helsingfors. Redan som barn inskrifven i
krigstjenst, blef han 1770 sergeant vid arméns
flotta, 1772 underlöjtnant vid artilleriet samt 1773
fänrik och 1774 löjtnant vid arméns flotta. 1776
intogs han i Sveaborgs-orden "S:t C. F. T. H."
Från sistnämnda år till och med år 1779 tjenstgjorde
han å engelska örlogsflottan. 1777, under sin
frånvaro, befordrades han till kapten och 1783 till
major. Vid 1789 års riksdag deltog han i riddarhusets
plena och utnämndes s. å. till öfverstelöjtnant.
Snart derefter sändes han till Stralsund för
att leda utrustningen af den "tyska eskader",
med hvilken arméns flotta skulle förstärkas, och
besökte derunder Berlin för att främja planerna på
preussiskt understöd. Först d. 27 Juni 1790 hann
C. med sin förstärkning (30 slupar och 18 jollar)
fram till krigsteaterns närhet. Den 30 Juni och d. 1
Juli gjorde han ett fåfängt försök att bryta den
ryska linie, som höll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
