Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Corot, Jean Baptiste Camille - Corporale - Corps - Corpus - Corpus catholicorum - Corpusculum - Corpus delicti - Corpus doctrinae - Corpus evangelicorum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"inlägga i landskapet mer än der fans, på samma sätt som
en vän i vännens anlete framkallar en reflex af sina
egna ömma, svärmiska känslor". Få af Frankrikes målare
i senare tid hafva på de yngre förmågorna utöfvat så
stort inflytande som C. Bland hans förnämsta verk
må nämnas Nymfernas dans och Solnedgång i Tyrolen.
Corporale, Med. Lat. (af Lat. corpus, kropp), det
linkläde, hvarpå hostian och kalken ställas, när de
skola konsakreras.
Corps [kår], Fr. (af Lat. corpus, kropp). Se Kår. –
Corps de ballet [-dö balle], balettkår, samtliga
medlemmarna af danschoren vid en teater. – Corps de
bataille [-bataj], den mellersta tredjedelen af en
på slaglinie ordnad flotta. (Denna benämning brukas
numera ej i Sverige.) – Corps de garde [-gard],
högvakt, vakthus. – Corps de logis [-låsji],
hufvudbyggnad, manbyggning. – Corps diplomatique
[-tik], diplomatiska kåren. – Corps
législatif [-lesjis-], lagstiftande församling,
nationalrepresentation.
Corpus (Korpus), Lat., kropp; massa; samfund; ett
slags boktryckarestil, som har sitt namn deraf att
den s. k. corpus juris trycktes med denna stilsort. En
färg säges hafva mycken corpus, om den innehåller
mycken massa i förhållande till färgämnet. Äfven
vin, som kännes simmigt, då det tages i munnen,
säges hafva corpus.
Corpus catholicorum, Lat., katolikernas förening
l. korporation, namn på samtliga katolska
riksständer i romersk-tyska riket, i motsats mot de
förenade protestantiska riksständerna (jfr Corpus
evangelicorum). Inom corpus catholicorum innehade
kurfursten af Mainz presidiet.
Corpusculum, Lat. (plur. corpuscula, dimin. af
corpus, kropp), bot., ett af R. Brown upptäckt organ
i embryosäcken hos Gymnospermae (Archispermae
Strasb.). Det är till sin gestalt flaskformigt,
med en mycket kort hals, och består af minst tre
celler, näml. halskanalcellen, bukkanalcellen och
äggcellen. Halskanalcellen kan genom delning alstra
flere dylika celler. Vid befruktningen tränger
pollenslangen sig igenom kanalcellen (kanalcellerna)
ned till äggcellen, som derefter gifver upphof till
ett eller flere embryon (växtämnen). På grund af
den så godt som fullständiga öfverensstämmelsen i
uppkomst, byggnad och verksamhet mellan corpuscula
och de inre väsentliga cellerna hos archegonierna
(hos de högre kryptogamerna) har man slutit sig till
dessa organs identitet. Också hafva flere af de
nyaste författarna bortlagt benämningen corpusculum
för att i stället äfven om Gymnospermae använda
namnet archegonium. V. W.
Corpus delicti, Lat., jur., kallade man förr de
yttre spår, hvilka ett brott enligt dess allmänna
beskaffenhet lemnar efter sig. Dit räknade man
t. ex. vid mord den mördades lik, vid myntförfalskning
det förfalskade myntet och de verktyg, som användts
vid förfalskningen o. s. v. Numera nyttjas denna
ordförbindelse vanligen för att beteckna samtliga
förutsättningarna för tillvaron af ett brott. Dit
hör då t. ex. vid mord, att en menniska ljutit döden
genom annans åtgärd, att denne handlat med berådt
mod och i
uppsåt att döda o. s. v. Tyska författare återgifva
corpus delicti i denna dess nyare betydelse med
"thatbestand" (det, hvaraf gerningen består). Svenska
språket saknar ett deremot svarande uttryck.
J. H-r.
Corpus doctrinae, Lat., samling af kyrkliga läro- och
bekännelseskrifter, särskildt om den samling af dylika
skrifter, hvilken 1560 offentliggjordes såsom norm
för lutheranernas tro och lära. Den framgick ur de
stridigheter, som under den näst föregående tiden egt
rum mellan lutheranerna och Melanchthons anhängare.
Corpus evangelicorum, Lat., de evangeliskes förening
l. korporation, kallades efter Westfaliska freden
(1648) Tysklands samtliga protestantiska riksständer,
betraktade såsom ett i trosangelägenheter
handlande helt för sig, i motsats till de katolska
riksständerna (corpus catholicorum). Ursprungligen
afgjordes kyrkliga frågor genom röstpluralitet på
riksdagarna, men som katolikerna der förfogade öfver
vida flere röster än protestanterna, funno sig dessa
nödsakade att undandraga riksdagen dylika ärendens
behandling och ingingo derför en närmare förening
till försvar för sin sjelfbestämningsrätt i kyrkliga
angelägenheter. Denna sammanslutning var i början
af tillfällig art och hade formen af krigsförbund
(förbundet i Torgau 1526, som protesterade mot
beslutet på riksdagen i Speier, och Schmalkaldiska
förbundet 1531); men sedan protestanternas
sammanhållning genom fredssluten med kejsaren
(1532, 1552 och 1555) fått ett slags erkännande
såsom korporation och genom krigen tillvuxit i
styrka, blef föreningen efter Augsburgiska freden
(1555) fastare organiserad. Sammanträden höllos
regelbundet. Presidiet innehades till 1575 af
kurfursten i Sachsen, till trettioåriga krigets
utbrott af kurfursten i Pfalz, ifrån 1630 af Gustaf
Adolf samt efter 1633 (trots Sachsens gensaga)
en tid bortåt af A. Oxenstierna. Först genom
Westfaliska freden (1648 blef de protestantiska
ständernas förening en lagfäst korporation. Då
bestämdes nämligen, att röstpluralitet ej skulle
gälla i religionssaker, utan att dessa skulle afgöras
genom vänlig öfverenskommelse mellan katoliker och
protestanter såsom mellan tvänne lika berättigade
korporationer. Till Corpus evangelicorum hörde
alla tyska protestantiska lands regenter, äfven om
de personligen bekände sig till katolska läran. På
riksdagen i Regensburg 1653 hade Corpus evangelicorum
såsom sådant sitt första sammanträde. Sammankomst
hölls vanligtvis två gånger i månaden. Kurfursten
af Sachsen innehade presidiet till 1697; då, till
följd af kurfursten Fredrik August I:s öfvergång
till katolicismen, ledningen en tid anförtroddes
åt furstar af hertigliga sachsiska huset, hvilka
dock skulle rådföra sig med "hemliga rådskollegiet"
i Dresden. 1717 återgick ledningen till Kur-Sachsen,
men under vilkor att, om kurfursten vore katolik,
ej han sjelf, utan "hemliga rådskollegiet", skulle,
oberoende af honom, sköta ärendena och instruera
riksdagsombudet (som alltid måste tillhöra evangeliska
läran). 1770 tillsatte Corpus evangelicorum ett
utskott af sex personer till rättigheternas bättre
bevakande och ärendenas skyndsammare behandling. Med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
