Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cooke, John Esten - Cook's arkipelag, ögrupp i Stilla hafvet. Se Hervey-öarna. - Cook's strait l. Cooks sund, sund mellan Nya Zeelands båda öar - Cook's sund. 1. Sund mellan Nya Zeelands båda öar. Se Cook's strait - Cook's sund. 2. Stundom begagnat namn på Berings sund - Cooper, Astley Paston - Cooper, James Fenimore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
and social, Fairfax, Mohan, Hilt to hilt, Hammer
and rapier, Out of the foam, Her majesty the queen
m. fl. romaner.
Cook’s arkipelag [kouks-], ögrupp i Stilla hafvet. Se
Hervey-öarna.
Cook’s strait [kouks stret] l. Cooks sund, sund
mellan Nya Zeelands båda öar, 15–90 kilom. (2–12 mil)
bredt. Det upptäcktes 1769 af verldsomseglaren Cook.
Cook’s sund [kouks]. 1. Sund mellan Nya Zeelands båda
öar. Se Cook’s strait. – 2. Stundom begagnadt namn
på Berings sund.
Cooper [koupör], Astley Paston, baronet,
engelsk kirurg, föddes d. 23 Aug. 1768 i grefskapet
Norfolk. Redan som 10–12-årig gosse lyckades han,
ledd endast af sin observationsförmåga och fyndighet,
genom ombindning med en näsduk hämma en lifsfarlig
blödning hos en jämnårig. Denna händelse tyckes hafva
varit bestämmande för hans framtid. Han kom till en
farbroder, som var bosatt i London, och studerade der
under ledning af Cline och John Hunter. Redan 1787
blef han prosektor vid S:t Thomas’ hospital och 1791
lärare i anatomi och kirurgi (jämte Cline). 1792,
1794 och 1795 förestod han professuren i anatomi
vid Surgeons’ hall. År 1813 blef han professor
i komparativ anatomi vid College of surgeons och
1822 examinator derstädes. Död d. 12 Febr. 1841. –
Hans förnämsta arbeten äro On Hernia (1804–07),
Dislocations and fractures (1822), Treatise on anatomy
and diseases of the breast (1829–40) och Anatomy of
the thymus gland (1832), hvilka alla grunda sig på
noggranna anatomisk-fysiologiska studier. På samma
vetenskapliga grundval stödde sig ock hans småningom
växande praktiska verksamhet. Denna, som började 1792,
när han, af revolutionen drifven från Paris, inträdde
i sin läkareverksamhet vid Surgeons’ hall, inbragte,
efter hans egen uppgift, första året 5 1/4 P. st.,
fjerde året 96 p. st, åttonde året 610 p. st., men
21:sta året (1813) 21,000 p. st. (omkr. 378,000 kr.) –
sannolikt den största summa någon läkare uppburit
för sin årspraktik. C. anlitades af samhällets alla
klasser. Ehuru han eljest ej hade några förbindelser
med hofvet, rådfrågades han äfven af konung Georg IV,
som 1820 utnämnde honom till baronet och 1828 till sin
lifkirurg. 1805 blef han ledamot af Royal society,
och 1830 var han en af dess vicepresidenter. 1827
och 1836 var han president i College of surgeons,
och 1832 blef han ledamot af Franska institutet.
Vanligen skildras C. såsom en djerf operatör, och
man framhåller särskildt hans underbindningar af
carotis och aorta – de första i sitt slag. Också
kunna de med allt skäl kallas operativa storverk,
ehuru de båda hade olycklig utgång. De grundade sig
icke på djerfhet, utan på kunskap och omdöme. C:s
största förtjenster äro att söka i hans jernflit, hans
grundliga anatomiska, experimentelt fysiologiska och
patologiska studier – en fortsättning af John Hunters
arbeten och i dennes anda – samt i hans snabba och
skarpa uppfattning. För öfrigt egde han många andra
egenskaper – ett vänligt umgängessätt och lyckliga
läraregåfvor –, hvilka gjorde, att hans åsigter och
erfarenheter trängde så mycket lättare och djupare in
i samtidens vetenskaplighet samt ofantligt inverkade
till höjande af kirurgiens anseende. "Före hans
tid", säger en af hans biografer, "voro operationer
alltför ofta blott förfärliga alternativ eller vådliga
kompromisser; de betraktades snarare som förtviflans
tillflykter än som botemedel. C. anvisade dem, så att
säga, en bestämd plats i ett naturligt terapeutiskt
system; han gaf dem vetenskaplig karakter. Dessutom
lyckades han i hög grad att afkläda dem deras
drägt af fasa, i det han utförde dem utan buller
och bång, enkelt, förtroendefullt och ömt, så
att han ingaf patienten hopp om hjelp, då förut
resignation i olyckan var allt hvad den lidande
kunnat vinna." På den svenska kirurgien inverkade
C., genom C. J. Ekströmer, hvilken 1821, under hans
mest glänsande verksamhetstid, studerade under honom
och sedan i Sverige införde den engelska metoden,
särskildt C:s. G. v. D.
Cooper [koupör], James Fenimore, nordamerikansk
romanförfattare, föddes d. 15 Sept. 1789 i Burlington
(New Jersey). Sina första intryck af naturen och
menniskorna emottog han i det härliga, men knappast
koloniserade landskapet kring Otsego-sjön. Sedan
han 1805 afslutat sina studier, tog han hyra på ett
handelsfartyg, och s. å. antogs han till midshipman
(kadett) vid nordamerikanska flottan. 1811 tog han,
som löjtnant, afsked ur krigstjensten och slog sedan
ned sina bopålar i den af hans fader grundlagda
staden Cooperstown, vid Otsego-sjön. På denna tid
besökte han ofta de literära sällskapen i staden
New-York, hvarest han stiftade en sedermera berömd
literär klubb. Hans första arbete, den anonymt utgifna
romanen Precaution (1819), väckte ingen uppmärksamhet,
hvaremot det nästföljande, The spy (1821; "Spionen",
1825–26 och 1863), eger den märkligheten att vara
den första nordamerikanska roman, som gjort lycka
i Europa. C:s egentliga ryktbarhet grundlades
dock genom The pioneers (1823; "Nybyggarna", 1825
och 1828), första delen i serien "Leather-stocking
tales", hvilken för öfrigt utgöres af The last of the
mohicans (1826; "Den siste mohikanen", 1828 och 1858),
som är hans förnämsta arbete, samt af The prairie
(1827; "Gräs-öcknen", 1858), The pathfinder (1840;
"Vägvisaren", 1858) och The deerslayer (1841;
"Hjortdödaren", 1858). I dessa arbeten, liksom
i Lionel Lincoln (1825; "Lionel Lincoln", 1826
och 1859) och The wept of Wisch-ton-Wisch (1829;
"Gränsboarna", 1836 och 1860) m. fl., skildrar han
med friskhet, ursprunglighet och stor sakkännedom
det amerikanska indian- och nybyggarelifvet. C. är
äfven den moderna sjöromanens skapare. Han är lika
hemmastadd på sjön som i urskogen och på prärien,
lika förtrogen med tackel och tåg som med indianens
och nybyggarens giller och snaror. Hans förnämsta
arbeten på sjöromanens område äro The pilot (1823;
"Lotsen", 1831 och 1858), The red rover (1828; "Den
röde fribytaren", 1830 och 1862) och The waterwitch
(1830; "Sjötrollet", 1831 och 1859). Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
