Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Clam-Gallas - Clam-Martinicz - Clan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
armékåren samt deltog i spetsen for denna i
slagen vid Magenta och Solferino, 1859. Derefter
blef han kavallerigeneral. I Österrikes krig 1866
kommenderade han den längst mot norr framskjutna
kåren och hade dervid till åliggande att uppehålla
fienden; men han blef i en rad af strider (Liebenau,
Podol, Hünerwasser och Gitschin) öfverväldigad af
fienden. Efter slaget vid Königgrätz (i hvilket han
måste lemna från sig befälet till Gondrecourt)
ställdes han jämte Benedek m. fl. inför
krigsrätt, men frikändes och återinsattes i alla
sina värdigheter. C. är en af Böhmens rikaste
jordegare. Ett af hans gods är Wallensteins forna
besittning Friedland.
Clam-Martinicz [-nitsch], greflig slägt. Se
Clam. – 1) Karl Joseph Nepomuk Gabriel von C.,
österrikisk militär och diplomat, f. 1792 i Prag,
inträdde 1809 i Kinskys friskara och var 1812–14
Schwarzenbergs flygeladjutant. 1814 följde han
Napoleon till Elba. 1830 blef han generalmajor, 1836
geheimeråd och 1837 fältmarskalklöjtnant. C. var
mycket använd jämväl i diplomatiska beskickningar,
t. ex. 1824 och 1826 till Petersburg, der han vann
kejsarna Alexanders och Nikolai stora ynnest, samt
1831 till Berlin. På sistnämnda ställe såväl som
hemma var han en nitisk främjare af Metternichs
reaktionspolitik. Död 1840. – 2) Heinrich Jaroslav
von C., den förres son, österrikisk politiker, f. i
S:t Georgen i Ungern 1826, blef 1853 ståthållare-råd i
Buda och 1856 "landespresident" i Vest-Galizien, men
lemnade 1859 statens tjenst. Såsom medlem af
"förstärkta" riksrådet hade han en väsentlig del
i tillkomsten af Oktober-diplomet 1860. När detta
försök till monarkiens ordnande trängdes åt sidan
af Februari-patentet 1861, slöt han sig dock till
oppositionen och blef en af det feodala partiets
ledare i riksrådets representantkammare. 1862
utträdde han ur riksrådet och inskränkte sedan sin
verksamhet till Böhmen och dess landtdag. C. är en
af hufvudmännen för det slavisk-feodal-klerikala
partiet i Böhmen och en af kämparna för tsjechernas
"abstinens-politik".
Clan (af Gael. cland l. clann, säd; barn, ättlingar),
Eng., betecknar, i fråga om de på Irland och i de
skotska höglanden fordom beståndande slägtsamhällena,
dels en af en höfding styrd stam och dels flere
stammar, som åberopa en gemensam stamfader. En clan
omfattade i äldre tider två klasser: 1) stammedlemmar
och 2) trälar, brottslingar och främlingar. Till
plats i första klassen berättigade först och främst
börd (äkta eller erkänd oäkta), adoption och stammen
bevisade tjenster; dit räknades vidare främlingars
söner med qvinnor af första klassen samt, efter vissa
slägtled, ättlingar af andra klassen. Hvar stam hade
sin höfding eller konung, rig (jfr Fornn. rikir), och
omfattade flere ätter eller, rättare sagdt, kommuner,
fine l. sept, som hade sina särskilda hufvudmän,
i höglanden kallade chief-tains. Ätterna hade sig
anvisad en viss del af stammens område; åkerjord
och betesmark skiftades i lotter, som ättmedlemmarna
innehade i tur. Inom hvarje ättkommun funnos flere
gårdar; på gården satt familjens hufvudman, aire,
hvilken, såsom representant för hela familjen,
utöfvade rättigheten att uppträda som vittne,
edgärdsman och borgesman. För att vara aire
fordrades en viss förmögenhet. Men som hos de
keltiska folken lika arfsrätt var gällande,
hände det ofta, att ingen bland arftagarna ensam
hade tillräckligt stor förmögenhet för att kunna
följa en afliden aire i värdigheten. Arfvingarna
fortforo då att lefva i bo oskifto som en familj
("a joint and undivided family") och valde bland
sig en hufvudman. Bland stammedlemmarna uppstod
med tiden en aristokrati af olika grader, i det
att, vid tilltagande folkmängd och förmögenhetens
olika tillväxt, de rikare slägterna tillegnade
sig eganderätten till vissa delar af jorden. –
Det ålåg hvarje stammedlein att vara höfdingens
man l. vasall (ceile). Frivilligt kunde man gifva
sig till vasall åt en storman, hvilken som hälst,
inom eller t. o. m. utom stammen. Vasallförhållandet
bestod ursprungligen deri att vasallen, sedan han
gifvit höfdingen en gärd (vanligen en qviga), fick
något boskap utan återbetalningsskyldighet, men var
förbunden till personlig tjenst, t. ex. att biträda
vid uppförande af höfdingens, merendels befästa, gård
(dun; jfr Fornn. tún) och vid fälttjenst. Med
tiden förvandlades denna boskapsförläning
till jordförläning, och räntan beräknades efter
landvidden. En del jord fortfor emellertid att i
jämförelsevis sen tid betraktas som allmänning och att
brukas samfäldt. – Stamhöfdingen togs alltid ur samma
familj; regeln var, att den äldste och förståndigaste
af höfdingens närmare slägtingar redan under hans
lifstid valdes till efterträdare. Den utsedde bar
namnet tanist. Äfven inom ätten och familjen gjorde
sig bruket af tanist med tiden allmänt gällande
i fråga om successionen af hufvudman. För sitt
underhåll hade höfdingen åt sig anslaget ett stycke af
stammens jord; detta öfvergick till hans efterträdare,
men hans enskilda förmögenhet delades mellan hans
arfvingar. Clanchcfen styrde med biträde af ett råd,
men hade en vidsträckt myndighet (makt öfver de
underlydandes lif), i synnerhet öfver allt det lösa
folket på hans område. – Träldom var allmän på Irland
och i Skotland; på förra stället utgjorde trälar
en vigtig beståndsdel i höfdingarnas gåfvor till
vasallerna. Trålarnas afkomlingar samt krigsfångar,
rymlingar från andra stammar o. d. skockade sig kring
höfdingens och stormännens gårdar eller ströko kring
på deras utmärker och voro, för sin användbarhet i
krig eller till arbete, en af hufvudkällorna till
deras makt och inkomster. – Medlemmar af samma clan
buro alla ett gemensamt tillnamn, hvilket bildats
antingen (såsom på Irland) genom att lägga ordet ua,
sonson, eller (såsom både på Irland och i Skotland)
ordet mac, son, till någon som gemensam erkänd
stamfaders namn, t. ex. Ua Conchobair (angliseradt
O’Conor), Mac Ruaidhri (Macrory). Hvar clan hade
vanligen sitt egendomliga härskri. Clanmedlemmarna
buro en egendomlig drägt: en straxt nedanom knäet
slutande kjol och en plaid. På Irland gjorde
engelsmännens eröfringar slut på clanväsendet. I
de skotska höglanden höll det i sig äfven efter
föreningen med England (1603); men höglandsclanerna
betraktades i låglandet, såsom man finner bl. a. af
de gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
