Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cimbrer - Cibris, socken i Kristianstads län. Se Simris - Cimbrishamn, stad i Kristianstads län. Se Simrishamn - Cimbrisk - Cimbriska halfön. Se Chersonesus cimbrica - Cimex, zool. Se Acanthia - Cimino, Monte (Lat. Mons Ciminus) - Cimmerier (Lat. cimmerii) - Cimon (Grek. Kimon)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Junius Silanus, som då förde befälet i den åren
125–121 f. Kr. stiftade romerska provinsen Gallia
narbonensis. Konsuln sjelf stupade, och hans här
upprefs. Men icke häller nu fullföljde cimbrerna
sin seger; under de närmast följande åren tyckas de
nämligen hafva varit sysselsatta med att underkufva
eller plundra galliska fylken, under det romarna
förde en olycklig kamp mot tiguriner och tugener
– sannolikt keltiska stammar (från Helvetien?),
hvilka i likhet med cimbrerna sökte sig nya
bostäder. Men år 105 f. Kr. förmådde fruktan för
cimbrerna den romerska styrelsen att i södra Gallien
uppställa trenne härar. Oenigheten mellan de båda
öfverbefälhafvarna, prokonsuln Q. Servilius Coepio
och konsuln Cn. Manlius Maximus, hindrade dock en
planmässig samverkan dem emellan. Sålunda lyckades
det cimbrerna att utan svårighet först besegra
legaten M. Aurelius Scaurus och derefter, vid Arausio
(Orange), Coepio och Manlius. Dessa upprepade nederlag
framkallade en panisk skräck i Rom, der man fruktade
att inom kort få se dessa nye "galler" utanför
stadens portar. I sin nöd tillgrep man utomordentliga
åtgärder; bl. a. uppdrog man, i strid med gällande
lag, fyra år å rad (104–101 f. Kr.) konsulatet och
öfverbefälet mot cimbrerna åt Jugurthas besegrare,
C. Marius. Emellertid hade cimbrerna vändt sig till
Spanien och derifrån genom vestra Gallien tågat till
Seine, der de på volokassernas område (kring Rouen)
förenade sig med teutoner, tiguriner, tugener och
ambroner. Samtliga dessa folk tågade sedermera till
Italien, hvarvid cimbrerna och tigurinerna togo
vägen öfver Rhen och Tyrol-alperna, de öfrige längs
Saône och Rhône. Vid Isères inflöde i Rhône stötte
teutonerna och deras följeslagare på Marius, som
der stod i ett befäst läger, på hvilket de gjorde
ett anfall, som dock af Marius tillbakaslogs. Då
de fortsatte sitt tåg, följde Marius dem i
spåren. Ändtligen kom det (102 f. Kr.) vid Aquae
Sextiae (Aix, i Provence) till en drabbning, hvari
teutonerna och deras följeslagare till största delen
nedgjordes eller tillfångatogos. Bland fångarna
var teutonernas konung, Teutobod. Emellertid hade
cimbrerna och tigurinerna längs Adige inträngt i
norra Italien. Den romerska här, som under konsuln
Q. Lutatius Catulus skulle spärra deras väg, tog till
flykten, och landet låg sålunda öppet för de fruktade
barbarerna. Men då ankom till denna krigsskådeplats
segraren vid Aquae Sextiae, och med honom förenade
sig konsuln Lutatius med sin här. På Campi Raudii
(Raudiska fälten), vid Sesias inflöde i Po, kom det
(101 f. Kr.) till en fruktansvärd strid. I början såg
det ut, som om romarna skulle förlora, men slutligen
ledo cimbrerna ett fullständigt nederlag. Den
cimbriske konungen, Boiorix, var sjelf bland de
fallne. De cimbriska qvinnorna dödade sig sjelfva
och sina späda barn för att befria sig och dem från
träldomens förnedring. Enligt den romerska sägnen
återstod af hela det utvandrade folket endast den
besättning cimbrerna vid sitt infall i Gallien
qvarlemnat i Aduatuca (vid Tongeren, s. v. om
Maastricht). Men i det gamla hemlandet bibehöll sig på
Jyllands nordligaste spets, n. om Limfjorden, ännu på
Taciti tid (slutet af 1:sta årh. f. Kr.) en ringa
qvarlefva af det fordom mäktiga folket. S. F. H.
Cimbris, socken i Kristianstads län. Se Simris.
Cimbrishamn, stad i Kristianstads län. Se Simrishamn.
Cimbrisk, ett mot subst. cimbrer svarande adjektiv,
hvilket fordom användes i samma betydelse som gotisk
och germansk. Jfr Cimbrer.
Cimbriska halfön. Se Chersonesus cimbrica.
Cimex, zool. Se Acanthia.
Cimino [tji-], Monte (Lat. Mons Ciminus), ett
skogbevuxet berg i mellersta Italien, mellan Rom
och Viterbo. Man har derifrån en härlig utsigt
öfver campagnan.
Cimmerier (Lat. cimmerii), ett nomadfolk på Svarta
hafvets norra kust. Derifrån fördrefvos de omkr. 630
f. Kr. af skyterna. Talrika cimmeriska skaror
inföllo då i Mindre Asien, der de intogo Sinope,
plundrade Sardes, belägrade Efesus och förstörde
Magnesia. Slutligen dukade de under för lydernas
makt. Hufvudmassan af det cimmeriska folket synes
dock hafva från Svarta hafvets norra kustland och
Dnjesters stränder utvandrat i vestlig eller
nordvestlig riktning – hvarthän, är ej med
visshet kändt; ty deras förmodade identitet med
cimbrer och kymrer är icke bevisad. Emellertid
synes en del af folket hafva qvarstannat på Krim,
som efter cimmerierna har sitt namn (Chersonesus
cimmerica, d. v. s. den cimmeriska halfön; deraf
Krim). – Af den äldsta grekiska sagan förlades
cimmeriernas land till den yttersta norden och
vestern. Man föreställde sig, att det (under
vintermånaderna?) var höljdt i ett ogenomträngligt
mörker. Deraf uttrycket "cimmeriskt mörker".
S. F. H.
Cimon (Grek. Kimon), atheniensisk fältherre och
statsman, var son af Miltiades och den traciska
furstedottern Hegesipyle. Den "atimi" (förlust af
medborgerliga rättigheter), hvilken hade drabbat
Miltiades såsom insolvent statsgäldenär, öfvergick
efter dennes död på sonen och vidlådde honom,
till dess skulden betaltes, af den rike Kallias,
som fattat kärlek till C:s halfsyster, den sköna
Elpinike, med hvilken denne förut lefvat i ett enligt
de attiska lagarna tillåtet äktenskap. C. beskylldes
under sin ungdom för en viss råhet i seder och för
brist på högre bildning, hvilka fel dock sedermera
godtgjordes genom hans lysande förtjenster såsom
fältherre och statsman. I slaget vid Salamis (480)
deltog C. med utmärkelse, och sedermera fick han jämte
Aristides befälet öfver den flotta, som afsändes till
de asiatiska farvattnen för att fortsätta kriget mot
perserna. Efter ett hårdnackadt motstånd eröfrade han
(470) den traciska fästningen Eion och kort derefter
ön Skyros, hvarifrån han till Athen hemförde Thesevs’
ben. De följande åren gåfvo C. tillfälle till nya
bragder, bl. a. till eröfrandet af det traciska
Chersonesus samt befriandet af flere grekiska städer
på Mindre Asiens kuster. Slutligen besegrade han – i
en afgörande drabbning (465) vid mynningen af floden
Eurymedon, i Pamfylien – den persiska öfvermakten
både till lands och sjös. I sammanhang med denna
seger har man brukat ställa en af senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
