Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cicero, Marcus Tullius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skrifna i dialogform och innehålla en lättfattlig
framställning af talarekonstens omfång, en talares
egenskaper och utbildning samt ämnenas behandling
och föredraget. Detta arbete anses för ett mönster af
framställningskonst. Dessutom böra, jämte åtskilliga
andra, märkas Brutus, hvilken utgör en historik
öfver vältaligheten i Rom, och Orator (Talaren), som
framställer idealet af en talare och betraktas såsom
den yppersta af C:s retoriska skrifter. Det arbete,
som bär titeln "Ad Herennium" (Till Herennius), ansågs
förr vara af C., men har bevisats vara af annan hand.
Filosofiens studium var för C. till en början
egentligen ett medel att vinna den bildning,
som kräfdes för en talare och statsman. Senare, i
synnerhet under det första triumviratet och Caesars
envälde, sökte han deri en tillflykt från det
politiska lifvets stormar och en tröst i motgångar
och bekymmer.
I spekulativt afseende kan han karakteriseras
såsom eklektiker. Hans hufvudsakliga uppgift såsom
filosofisk skriftställare var att göra sina landsmän
bekanta med den grekiska filosofien, i hvilket
syfte han upptog och utvecklade hvad han fann bäst
och värdefullast i de olika filosofiska skolorna. I
teoretiskt afseende anslöt han sig förnämligast till
Nya akademien, hvars lära att menniskan icke med
säkerhet kan veta någonting han sökte ytterligare
stödja genom hänvisning på de filosofiska systemens
inbördes strid och ensidigheter. Ett medfödt sinne
för det sanna, lärde han, finnes dock hos menniskan,
och om hon än ej medelst detta förmår komma till
absolut visshet, så kan det dock tjena henne till
ledtråd vid sökandet efter det sannolika. Sin största
uppmärksamhet egnade C. åt de praktiska frågorna. I
opposition mot den eudemonism, som funnit sina
målsmän i den peripatetiska och framför allt i den
epikureiska skolans anhängare, slöt han sig i sin
praktiska filosofi väsentligen till stoikerna. Men
ehuru han skänkte sin beundran åt dessas lära om "den
vises ideal" såsom höjdt öfver alla öden och absolut
likgiltigt för det sinligt goda, sökte han mildra
denna läras bjertast framträdande paradoxer. Ehuru,
anmärkte han, dessa väl ega sin giltighet med
afseende på idealet af en vis menniska, kan dock
för vanliga menniskor icke allt timligt godt vara
absolut likgiltigt, så mycket mindre som äfven det
sinliga hörer till menniskans natur. I sammanhang
dermed utförde C. en lära om menniskans pligter i
det verkliga lifvet, från synpunkten af att de utgöra
"honestum et decorum" (det hederliga och anständiga),
hvarvid han dock fäste mindre afseende vid vilja
och sinnesförfattning och mer lade vigt på den yttre
handlingen, än som stod i öfverensstämmelse med den
ursprungliga stoiska andan. Anmärkningsvärdt är i
öfrigt, att C. framhöll tillvaron af ett moraliskt
sinne eller medvetande hos menniskan, hvilket han
skildrade på ett sätt, som påminner om det kristna
samvetet. I mer eller mindre afgjord motsats till
den äldre stoicismens lära att den vise är i alla
afseenden sig sjelf nog, framhöll C. nödvändigheten
af en religion icke allenast för den yttre ordningens
skull, utan jämväl såsom förutsättning för en
sedlig öfvertygelse. Den populära religionen hos hans
landsmän tillerkände han dock endast betydelse för
det lägre folket. För den vise finnes blott tro
på en Gud, en allvis försyns ledning och själens
odödlighet. Äfven samhällsläran gjorde C. till föremål
för filosofisk spekulation, och han kan i viss mån
sägas hafva genom sina antydningar förberedt den af
moderna tänkare utförda läran om det konstitutionella
statsskicket. Bland hans filosofiska arbeten må
nämnas skrifterna De finibus bonorum et malorum (Om
det högsta goda och onda), De republica (Om staten),
De legibus (Om lagarna), Disputationes tusculanae
(till en del på svenska, under titeln "Samtalen på
Tusculanum", af J. O. Lindfors, 1865), en populär
framställning af vissa för den bildade allmänheten
intresseväckande ämnen, såsom döden, smärtan, lifvets
lycksalighet m. fl., De officiis ("Om pligterna",
öfvers. af J. O. Lindfors, 2:dra uppl. 1858), De
senectute (Om ålderdomen), De amicitia (Om vänskapen)
och De natura deorum (Om gudarnas väsende). I flere
af dessa skrifter, liksom i de retoriska, låter han
framstående romare uppträda och, i vänligt ordbyte
med hvarandra, redogöra för och försvara de olika
åsigter och grundsatser, som utbildat sig inom det
ena eller andra området.
Särdeles flitig var C. såsom brefskrifvare. Vi ega
efter honom en samling af 864 bref, bland hvilka 90
äro skrifna till honom af åtskilliga vänner. Denna
samling har mycket stort värde, såväl för den
lätta och angenäma stilen som för det rika och
vigtiga innehållet. Brefven beröra nämligen en mängd
förhållanden i det offentliga och enskilda lifvet och
utgöra en förträfflig kulturbild från den romerska
fristatens sista dagar. Det är, som om händelserna
försigginge under läsarens egna ögon; man tycker sig
lefva midt ibland de vexlande uppfattningarna och
stämningarna på brefskrifvarens egen tid. Äfven
tilldragelser af enskild art skildras i dessa
bref, och man får en inblick i C:s egna husliga och
ekonomiska förhållanden. För öfrigt uppenbara dessa
bref, af hvilka de flesta äro skrifna under intrycket
af tillfälliga känslostämningar, både det tilldragande
i författarens väsende och en mängd svagheter i hans
karakter. Brefsamlingen omfattar fyra hufvuddelar: 1)
16 böcker bref – till stor del af politiskt innehåll –
till och från flere vänner; 2) 16 böcker bref till
Atticus (dessa, som äro hållna i en lätt samtalston,
bilda nästan en dagbok öfver C:s lif och äro af
synnerlig vigt för tidens historia samt blotta,
mer än de förra, C:s inre); 3) 3 böcker bref till
hans broder Quintus; 4) 2 böcker bref till M. Brutus
(Caesars mördare), om hvilkas äkthet dock tvifvel
råder. – I ungdomen försökte C. sig äfven såsom
skald, dels genom öfversättningar från grekiskan,
dels genom sjelfständiga dikter. Äfven sitt konsulat
besjöng han. Af hans dikter finnas endast obetydliga
lemningar, liksom öfver hufvud blott en mindre del
af det myckna, som han författat, har kommit till
efterverlden.
Bland i Sverige till skolbruk utgifna upplagor af C:s
skrifter må nämnas: Tusculanae disputationes, af
S. G. Cavallin (2:dra uppl. 1870) och. af J. M. Sundén
(1875), In L. Sergium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
