Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cicero, Marcus Tullius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skengrunder och mindre riktiga uppgifter användes derför
ofta af talarna, under det de föga höllo på enhet
i åsigter och fasthet i grundsatser. C. sjelf
sade en gång, då man förebrådde honom, att han
yttrade raka motsatsen af hvad han förut yrkat:
"man misstager sig, om man tror sig i våra tal
finna ett uttryck af våra personliga åsigter: det är
saken och omständigheterna som tala, icke menniskan
och talaren". En verksamhet, som leddes af dylika
grundsatser, måste nödvändigt utöfva ett mindre
helsosamt inflytande på karakteren. Också är det
märkbart jämväl i C:s politiska lif, att han alltför
mycket hyllade omständigheternas makt och gjorde sig
skyldig till brist på hållning och följdriktighet.
Sitt första politiska tal höll C. såsom praetor,
nämligen till försvar för Manilii förslag
att gifva Pompejus öfverbefälet i kriget mot
Mithridates. Sannolikt förmåddes han till detta steg
i viss mån af hoppet att vinna understöd af Pompejus,
särskildt vid ansökningen till konsulatet. Han blef
ock, ehuru ej utan ansträngningar, vald till konsul
för 63, hufvudsakligen genom en sammanslutning af
de förmögnare samhällsklasserna och ordningens
vänner, hvilka fruktade för Catilinas hemliga
planer. Under sitt konsulat hade C. till uppgift att
omintetgöra dennes anslag, hvilket också genom hans
vaksamhet och klokhet lyckades (jfr Catilina). Men
genom aflifvandet af Catilinas medbrottslingar –
en åtgärd, som visserligen skedde efter senatens
beslut, men på konsulns ansvar, eftersom behörig dom
ej var fälld – ådrog han sig hat och förföljelse af
de afrättades vänner samt af dem, som i hemlighet
gynnat sammansvärjningen för att sjelfva skörda
frukterna deraf, och i allmänhet af de orolige i
staten. Ännu innan konsulatåret gått till ända, på
sista dagen af detsamma, visade sig ett förebud till
hvad framdeles skulle komma. Tribunen Q. Metellus
förbjöd nämligen den afgående konsuln att hålla tal
till folket och tillstadde honom endast att aflägga
den vanliga eden. C. svor då, att han räddat staten,
och folket instämde i denna försäkran.
C:s konsulat var höjdpunkten af hans
statsmannaverksamhet. Drifven af en hos uppkomlingen
lätt förklarlig fåfänga, som dock gick alltför långt
och urartade till ett motbjudande skryt, framhöll
han sjelf tidt och ofta samt i de mest prunkande
ordalag, att han gjort sitt fädernesland en stor
tjenst och att man derför gifvit honom namnet
"fäderneslandets fader" m. fl. utmärkelser. Också
kan man ej rättvisligen neka, att C. genom att
undertrycka Catilinas sammansvärjning inlade stor
förtjenst om staten. Men framtiden hörde honom
ingalunda till. Den rol han spelat hade till stor
del varit omständigheternas verk, och den, som skulle
leda Roms öden under den stormiga tid, då partiers och
enskildas ärelystnad gjorde staten till en tummelplats
för bittra och blodiga fejder, behöfde andra och
starkare vapen än en talande tunga. En förening
af välsinnade borgare hade bildats; men den hade
blifvit framkallad snarare af tillfällets fara än
genom C:s verksamhet, och den egde ej nog inre styrka
och fasthet för att kunna fortvara. Hofsamhet och
måtta var C:s förnämsta ögonmärke. Han hade hoppats
att på grundvalen deraf kunna
bilda ett parti af sansade män, som skulle
uppehålla lagbunden frihet och ordning; men hans
förhoppning visade sig snart nog vara ett bedrägligt
irrsken. Det fans ej element till ett sådant parti;
ty hvarken de förnäme eller folkvännerna eller
riddarna voro sinnade att uppgifva sina intressen,
och det romerska folk, som trängdes i församlingarna
på forum, bestod till en stor del af proletärer och
slödder. För dem, som önskade en förändring i det
bestående, gällde det att aflägsna målsmannen för
det lagbundna samhällsskicket, och så föll C. offer
för hämdlystnaden hos de aflifvade sammansvurnes
verkliga och förmenta vänner. En personlig fiende
till honom var tribunen och folkuppviglaren Clodius,
och när Pompejus slöt sig till Caesar och Crassus,
hvilka båda utan tvifvel hade i viss mån gynnat
Catilinas förehafvande, prisgafs C. utan skoning
åt Clodius och hans vilda skaror. För att undvika
en hotande anklagelse måste han (April 58) gå i
landsflykt, hvarefter han formligen landsförvisades
och hans egendom lemnades till plundring. Under
landsflykten (han vistades då i Macedonien och
Grekland) visade C. sig i mer än ett fall nedslagen
och modfälld. Först efter sexton månader fick han
genom sina vänners bemödanden tillåtelse att återvända
hem. På sin färd från Brundisium till Rom möttes han
öfverallt af jublande folkskaror, som på allt sätt
lade sitt deltagande i dagen. Svag som han var för
all utmärkelse, berusades han för ett ögonblick af
denna hyllning och tyckte sig hafva återfått sin
förra betydelse i statslifvet. Men verkligheten
skingrade inom kort de flyktiga drömbilderna, och
C. insåg då ganska väl huru vacklande hans ställning
var. Clodius och andra orostiftare uppfyllde honom
med fruktan, och han började derför rikta all sin
sträfvan på att bereda sig trygghet och skydd mot
partiyran. Tillräckligt klarsynt att inse senatens
vanmakt, var C. dessutom, såsom en man utan anor, föga
fäst vid adelspartiet, under det att å andra sidan
demokraternas tygellöshet måste förefalla högst vidrig
för en man, som afskydde alla öfverdrifter. Han
sökte derför närma sig triumvirerna och främjade
såväl Pompeji som Caesars intressen. Den senares
ärelystna planer kunde visserligen icke vinna C:s
bifall; men för sin egen trygghets skull fann han,
varnad af landsflyktens hårda pröfning, numera
rådligast att icke korsa Caesars väg. För öfrigt
hade dessa båda män gemensamt intresse för studier
och literär verksamhet, och detta hade förenat dem
redan i ungdomen. Under Caesars fälttåg i Gallien hade
C. med honom underhållit en mycket liflig brefvexling
och skaffat sin broder Quintus anställning i hans
krigshär. Samtidigt uppträdde han ofta såsom talare,
dels i senaten och dels i rättegångar, t. ex. då han
år 52 försvarade Milo, hvilken dödat hans hätske ovän
Clodius. År 51–50 var han ståthållare i Cilicien. Han
vann der krigsära, ådagalade oegennytta och mildhet
samt visade, att han i afseende på behandlingen
af provinsernas innebyggare icke delade den äldre,
strängt romerska uppfattningen, enligt hvilken dessa
ansågos rent af rättslösa mot de romerske herrarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
