Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Charmides - Charmoz - Charnacé - Charnay - Charnay-spännet - Charolais - Charolais-boskapen - Charolles - Charon - Charondas - Charonne - Charost - Charpentier, Johann Friedrich Wilhelm Toussaint von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
personlighet, åhörde flitigt Sokrates och slöt sig
till sin nyss nämnde kusin i dennes oligarkiska
sträfvanden. Under de trettio tyrannernas tid
(405–403) var han en af de "tiomän", åt hvilka
polisuppsigten i Piraeeus var anförtrodd. 403 stupade
C. vid Kritias’ sida i slaget vid Cephisus. Platon
fäste hans namn vid en af sina dialoger.
Charmoz l. Aiguille de C. [ägij dö sjarmå], bergspets
på Montblanc (se d. o.).
Charnacé, Hercule Girard, baron de C., fransk diplomat
och militär, f. i Anjou i slutet af 1500-talet, var
i sin ungdom krigare, men begaf sig sedermera ut på
vidsträckta resor (bl. a. till Konstantinopel). Af sin
frände Richelieu sändes han i diplomatiska värf till
norra Europa, och så kom han att spela en ytterst
betydelsefull rol vid Sveriges framträdande på de
stora händelsernas skådeplats. Sedan han bemedlat
det svensk-polska stilleståndet i Altmark (1629)
och freden i Lybeck (s. å.), uppsökte han i Sverige
Gustaf II Adolf och började arbeta på en förbindelse
mellan Sverige och Frankrike. Hans bemödanden buro
frukt vid fördraget i Bärwalde (1631), hvilket
han afslöt. Hans tjenst togs i anspråk äfven vid
knytandet af det svensk-franska förbundet i Compiègne
(1635). Åren 1634 och 1636 var han ambassadör i
Haag, och 1635 utnämndes han till general-major
("maréchal de camp"). C. stupade 1637 vid belägringen
af Breda. Hans för Sveriges historia innehållsrika
depescher förvaras i Bibliothèque nationale i Paris.
J. Th. W.
Charnay [sjarnä], ort i franska depart. Saône-et-Loire
(Bourgogne). Der lär fordom hafva stått ett slag
mellan frankerna under Klodvig och burgunderna
under Gundobad. En dervarande stor begrafningsplats
från merovingernas tid har på senare tider blifvit
undersökt, hvarvid en mängd fornsaker bragts i dagen.
Charnay-spännet [sjarnä-], den ryktbaraste bland de
fornlemningar, som 1857 upptäcktes vid gräfningen
i Charnay. Det är af silfver, delvis förgyldt,
och bär på baksidan en runinskrift, som – utom
några ord, om hvilkas rätta tolkning man ännu ej är
riktigt viss – innehåller det äldsta runalfabetet
(jfr Futhark). Denna inskrift är af största vigt,
emedan den, jämte inskrifterna på Bukarest-ringen
och några andra utom Norden funna fornsaker, bevisar,
att den äldsta runskriften tillhörde alla germanska
folk, ej endast de skandinaviska. Charnayspännet
finnes flerstädes afbildadt, t. ex. i "The
old-northern runic monuments of Scandinavia and
England", I. (1866–67), af G. Stephens, och i
"Runeskriftens oprindelse og udvikling i Norden"
(1874), af L. Wimmer. Hela Charnay-fyndet finnes
beskrifvet i "Mémoire sur les sépultures des barbares
de l’époque mérovingienne, découvertes en Bourgogne,
et particulièrement à Charnay", af H. Baudot (1860).
Fr. L-r.
Charolais [sjarålä], fordom landskap i Frankrike,
mellan Loire, Guise, Arroux och Mâconnais. Det
utgjorde först en del af Briennais och kom derpå till
Bourgogne samt upphöjdes då till grefskap. Ludvig XI
indrog det 1477 till kronan, men Karl VIII afträdde
det 1493 till
Österrike. Sedermera utgjorde C. länge ett tvisteämne
mellan Frankrike och Spanien.
Charolais-boskapen [sjarålä-] har sitt hemland i
en del af franska depart. Saône-et-Loire (det forna
landskapet Charolais), hvarifrån den, under slutet af
förra och början af detta århundrade, spriddes till
depart. Nièvre, Cher och Allier. Denna boskapsras
är Frankrikes utmärktaste gödkreaturs-ras. Djuren
äro af medelstorlek, eller något deröfver, samt
hafva kort och bredt hufvud, med horn af medelmåttig
längd; halsen är kort och tjock, ryggen rak, bröstet
djupt och bredt, benen korta och något grofva. Till
färgen äro djuren hvita eller ljusgula. Slagtvigten
uppgår till några och sextio procent af den lefvande
vigten. – Rasen har ej blifvit spridd utom Frankrike.
C. A. L.
Charolles [sjarål], stad i franska
depart. Saône-et-Loire (Bourgogne). Omkr. 3,500
innev. Hufvudstad i det forna landskapet Charolais.
Charon, Grek. och Rom. mytol., underjordens färjkarl,
son af Erebos (mörkret) och Nyx (natten). Hans uppgift
var att föra de jordades skuggor öfver Acheron, och
han fick derför en obol, som man för detta ändamål
lade i den aflidnes mun. De, som ej erhållit ordentlig
begrafning, måste såsom skuggor ett helt århundrade
irra omkring på Styx’ stränder. Ingen lefvande fick
passera Acheron utan gudarnas tillåtelse. Herkules
lyckades likväl gäcka den vaksamme färjkarlen,
hvilket kostade denne frihetens förlust under
ett år. Charon-myten var okänd för Homeros och
Hesiodos. Den är, enligt åtskilliga forskares
åsigt, hemtad från Egypten, der den seden herskade,
att de döde fördes på båtar till "de saliges öar",
d. v. s. de allmänna begrafningsplatserna. – Nämnda
myt lefver, under något förändrad form, äfven i
nygrekernas mytiska sägner. I dem framträder Charon
såsom representanten för döden och underverlden
öfver hufvud.
Charondas, grekisk lagstiftare, som, efter hvad
det antages, lefde i midten af 7:de årh. f. Kr.
Han är berömd för de lagar han gaf sin födelsestad,
Catana, och andra grekiska kolonier uti Italien och
på Sicilien.
Charonne [sjarån], fordom köping i franska
depart. Seine, öster om Paris, med hvilket det sedan
1860 varit förenadt.
Charost [sjarå], Armand Joseph de Béthune, hertig
af C., fransk filantrop, f. 1728, blef först militär
och deltog i sjuåriga kriget (1756–63), men drog
sig sedan tillbaka till sina gods, der han genom att
afskaffa hofveriet, upprätta undervisningsanstalter,
milda stiftelser o. s. v. verkade för sina
underhafvandes bästa. I nationalförsamlingen yrkade
C. bl. a. på en jämnare fördelning af skatterna. Under
skräckregeringen fängslades han, men frigafs snart,
hvarvid revolutionsutskottet tilldelade honom
hederstiteln "den lidande mensklighetens fader". Död
1800, sörjd af alla partier, i synnerhet af de lägre
klasserna.
Charpentier [sjarpangtie], Johann Friedrich Wilhelm
Toussaint von, tysk metallurg, f. 1738, d. 1805
som bergshauptman i Freiberg. Han inlade stora
förtjenster om bergsbrukets vetenskapliga bedrifvande,
och flere
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
