Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cervantes. Miguel de Cervantes Saavedra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han på några få år ej mindre än 20–30 teaterstycken,
som alla uppfördes med bifall, men af hvilka blott
tvänne, El trato de Argel (Lifvet i Alger) och
Numancia, kommit till efterverlden. Det förra är
märkvärdigt endast såsom en skildring af de kristne
slafvarnas och följaktligen äfven af C:s eget lif
i Alger; men i det senare röjer sig, i trots af
styckets svaghet som dramatiskt alster, författarens
mäktiga snille. Lope de Vegas växande popularitet
och outtömliga alstringskraft hämmade dock snart C:s
verksamhet och tvingade honom att söka sitt uppehälle
på annat sätt. Han öfvergaf derför Madrid och begaf
sig till Sevilla, der han förtjenade sig ett knappt
uppehälle först såsom provianteringskommissarie
för den indiska flottan och sedan i hela femton
år – under hvilka hans poetiska genius tyckes
hafva helt och hållet slumrat – såsom underordnad
kronouppbördsman. Först då han, sannolikt till följd
af någon bristande formalitet i sin ämbetsutöfning,
blifvit på en oväns anstiftan kastad i fängelse i
Argamasilla de Alba, en liten stad i La Mancha (det
rum, i hvilket han satt fängslad, finnes ännu qvar),
vaknade åter under bekymmer och förödmjukelser af
mångahanda slag den slumrande skalden till ett
nytt och odödligt lif. Det var nämligen i detta
fängelse, der han tillbragte åtta veckor, som han
författade första delen af den verldsberöinda romanen
El ingenioso hidalgo don Quijote de la Mancha,
hvilken offentliggjordes 1605. Den utomordentliga
popularitet, som denna snillrika skapelse snart vann,
föranledde, då andra delen lät vänta på sig, en
obekant författare att under pseudonymen Don Alonzo
Fernandez de Avellaneda utgifva en fortsättning
(1614), som var vida underlägsen början, men som vi
sannolikt hafva att tacka för att Don Quijote blef
fullbordad. Uppbragt öfver denna literära stöld,
skyndade nämligen C. att i en senare del (1615)
afsluta Don Quijote så, som endast han kunde göra
det, och att derjämte i förbigående gifva den objudne
fortsättaren en välförtjent näpst.
Enligt sina egna ord hade C. vid författandet af
Don Quijote ej till afsigt något annat än att
"hos allmänheten väcka afsky för de osanna och
vanvettiga riddareböckerna", som förvredo hufvudet
på samtidens ungdom och i synnerhet i Spanien blifvit
en verklig samhällskräfta. Det är också alldeles
otvifvelaktigt, att han lyckades deri och att Don
Quijote småningom helt och hållet gjorde slut på
detta slags vitterhetsalster. Men om C. icke i sin
Don Quijote åstadkommit något mera än en lyckad satir
på riddareromanerna, så hade hans dikt snart blifvit
förgäten, i samma mån som nämnda tidslyte försvann,
och hans eget namn på sin höjd räddadt undan glömskan
i någon vidlyftigare spansk literaturhistoria. Men
som ett äkta snille fattade C., om också omedvetet,
sin uppgift djupare än så. Liksom de gamle profeterna,
då de förkunnade sina straffdomar öfver Guds utvalda
folk, upprullade taflor som hafva sin tillämpning på
hela menskligheten, ända till verldens yttersta tider,
så hemtade äfven C. i sin Don Quijote sin ingifvelse
så djupt ur mensklighetens innersta, att han blifvit
en skald för alla folk och för alla tider. "Riddaren
af den sorgliga skepnaden" och hans oförliknelige
vapendragare, Sancho Panza, den originellaste
skapelse som något lands vitterhet har att uppvisa,
äro nämligen ej allenast lifs lefvande bilder
af den spanske hidalgon och den spanske bonden
på C:s tid, utan de hafva blifvit typer såväl för
den spanska nationalkarakteren i allmänhet som för
menskligheten i alla tider, i hennes mest framstående,
aldrig fullt förmedlade motsatser: å ena sidan den
sjelfuppoffrande ridderligheten, som i sin ensidighet
är blind för den omgifvande verklighetens kraf, och,
å den andra, det sunda, illpariga bondförståndet,
den sjelf viska prosan, som med all sin inskränkthet
har en öppen blick för det praktiska lifvet, men som
derjämte kan förmås att tro på de vidunderligaste
förespeglingar, om den blott ser i perspektiv någon
vinst för sitt eget jag. Det är genom föreningen
af dessa båda personligheter – hvilka, i omedveten
känsla af hvad som brister dem hvar för sig, sälla
sig tillsamman –, som taflan blir fullständig, som
Don Quijote blifvit en djupt gripande målning af
den menskliga ofullkomligheten, hvilken dels jagar
efter ideal i molnen, dels låter sig fängslas af
hvardagslifvets plattaste beräkningar.
Ett par år förrän den andra delen af Don Quijote
såg dagen 1613, hade C. under titeln Novelas
ejemplares (lärorika berättelser) utgifvit en
samling noveller, 12 till antalet, i hvilka han,
liksom i de i Don Quijote inflickade episoderna,
ådagalade en öfverlägsen talang att berätta och
genom hvilka han utbildade den spanska novellen
till en verklig konstart. 1614 offentliggjorde
han sin Viage al Parnaso (resa till Parnassen),
en allegorisk-poetisk dikt i terziner och ett slags
"art poétique", i hvilken han uttalar sina omdömen
om den samtida spanska vitterheten, och 1615 åtta
"comedias" äfvensom åtta "entremeses", hvilka han,
efter att förgäfves hafva sökt få dem uppförda, för en
ringa penning sålde till en förläggare. Sedan flere år
tillbaka hade han äfven arbetat på romanen Trabajos
de Persiles y Siyismunda (Persiles’ och Sigismundas
lidanden), ett misslyckadt alster i de af honom sjelf
förlöjligade riddareromanernas stil och utmärkt endast
genom det på författarens dödsbädd skrifna företalet,
hvari hans friska humor för sista gången fladdrar
upp. Denna roman utgafs af hans enka, året efter hans
död, som förorsakades af vattusot och inträffade i
Madrid d. 23 April 1616 (äfven Shakspeares dödsdag och
dödsår). C. blef i stor enkelhet begrafven, och ingen
minnesvård betecknar stället, der hans ben hvila.
Bland de många upplagorna af Don Quijote nämna
vi endast såsom de förnämsta: don Juan Antonio
Pellicers, i 5 delar (1797–98), Diego Clemencins,
i 6 delar (1833–39) samt D. J. E. Hartzembuschs, i
4 delar (1863). På svenska har Don Quijote blifvit
öfversatt af J. M. Stjernstolpe (1818–19) samt,
med ledning af den stjernstolpeska öfversättningen,
af A. L. (Axel Hellsten, 1857). Af hans "novelas"
äro fem öfversatta på svenska: El zeloso estremeño
under titeln "Den svartsjuke estremaduren", La española
inglesa, med titeln "Den engelska spaniorskan"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
