Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Central-Amerika kallas i geografisk bemärkelse hela den landsträcka, från Tehuantepec- till Darien-näset, hvilken sammanbinder Amerikas båda stora landmassor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mahogny, bresiljeträ, sassaparill, ipecacuanha
m. fl. Till tierra templada, regionen mellan 1,000
och 1,600 m. (3,368–5,390 f.) höjd öfver hafvet,
hörer större delen af Guatemalas samt Honduras’,
norra Nicaraguas och Costa Ricas platåland. I dessa
landsträckor herskar en ständig vår, och jämte de
mera nordiska kulturväxterna utvecklas der äfven
tropikernas alster: indigo, kakao, vanilj, kaffe,
bomull, socker, tobak, många droger, kryddväxter
m. fl. De europeiska sädesslagen odlas företrädesvis
i tierra fria, 1,600–2,000 m. (5,390–6,736 f.) öfver
hafvet. Klimatet är der stärkande och helsosamt. Den
svalaste temperaturen hafva högslätterna i norra
Guatemala, der snö stundom faller. – Faunan är rik och
omvexlande, men ej karakteristisk. Bland däggdjuren
må nämnas jaguaren, kuguaren och åtskilliga andra
kattarter, en sjakalen liknande hundart, ett slags
vildsvin (pecari), flere arter små hjortar, en mängd
apor af sydamerikanska former och det för Mejico
egendomliga pungrott-slägtet, Geomyxis. Foglarna
äro lika talrikt representerade som utmärkta genom
skönhet och färgprakt, hvilket i synnerhet är fallet
med många arter af papegojor, dufvor, påfoglar,
hokkohöns, tukaner, trogonarter, hackspettar, kolibri
m. fl. Bland reptilier förekomma giftiga ormar samt
alligatorer och sköldpaddor. – Folkmängden uppgår
sannolikt till omkr. 2,600,000 personer. De vestra
delarna af landet äro i allmänhet tätare bebyggda
än de mindre helsosamma kustlanden i öster, hvilka
delvis äro helt och hållet obebodda. Befolkningen
består af hvita (omkr. 150,000), hvilka nästan
uteslutande äro spanska kreoler, af hybrider
(omkr. 1 mill.), hvilka der kallas ladinos och
utgöras af mestizer, mulatter, zambos, terzeroner
o. a., samt af rena indianer, hvilka (med undantag
af 20,000 karaiber på norra kusten af Honduras) äro
afkomlingar af de folkstammar, som bebodde landet
vid tiden för den spanska eröfringen. Indianerna
bestodo då, såsom förhållandet är ännu i dag,
af tvänne hvarandra helt olika folkgrupper. På
högslätterna i det inre landet samt på Stilla hafvets
kust påträffade man stammar, hvilkas religiösa och
politiska institutioner hade nått en ganska hög
utveckling. I urskogarna på östra kusten deremot
kringströfvade folk, som lefde hufvudsakligen af
jagt och fiske och hvilka sannolikt voro beslägtade
med Antillernas urinnevånare. Afkomlingar af dessa
äro de ännu oberoende s. k. "indios bravos" på östra
kusten. – I sedlig och intellektuel kultur står
C. betydligt lägre än Mejico. De hvite äro, om än
ringa i antal, den herskande rasen, ehuru enskilda
ladinos uppsvingat sig till politiska ledare, ja
till innehafvare af högsta makten. Äfven handeln och
de stora jordegendomarna innehafvas nästan helt och
hållet af de hvite. Indianerna, den talrikaste delen
af befolkningen, äro i allmänhet tröga och sorglösa
åkerbrukare, utan intresse för statens angelägenheter;
ladinos deremot – mindre jordegare och förpaktare,
tjenare, handtverkare och till en ringa del köpmän –
äro mycket måna om sina politiska rättigheter samt
taga liflig del i de politiska frågorna och landets
förvaltning. – Handel och näringar. Åkerbruket står,
oaktadt de gynsamma klimatiska förhållandena och
den fruktbara jordmånen, på en så låg ståndpunkt, att
hungersnöd stundom inträffar. Majs är det vanligaste
sädesslaget. För utförsel lemnar landet indigo (den
bästa på jorden, företrädesvis från S. Salvador),
kochenill, kaffe (hufvudsakligen från Costa Rica),
kakao, tobak (jämförlig med Cubas) och socker. Äfven
bomull odlas, ehuru ej till utförsel. Skogarna lemna
mahogny, campèche-trä, bresilja, vanilj, perúbalsam,
sassaparill m. m. Boskapsskötseln utgör fortfarande,
ehuru förminskad genom de inbördes krigen,
innevånarnas förnämsta sysselsättning. Bergsbruket
lemnar, oaktadt landets rikedom på metaller, endast
obetydligt silfver och guld. Industrien inskränker sig
till sockertillverkning och cigarrfabrikation. För
handeln är knappt någon del af Amerika mer gynsamt
belägen an C., men det oaktadt är samfärdseln
ännu ganska ringa. De förslag, som gjorts, till
kanalförbindelser mellan de båda verldshafven hafva
hittills blifvit outförda, till följd af den politiska
osäkerheten i landet och brist på medel. Ej häller
planen att bygga jernväg från.Puerto Caballos till
Fonsecaviken har haft någon framgång. Dock finnes en
jernväg mellan den förstnämnda staden och San Jago
vid Ulvafloden. Förnämsta handelsvägen är jernvägen
öfver Panamánäset.
Historia. Den östra kusten af C. besöktes redan af
Columbus, 1502. Den vestra kusten upptäcktes af
Ponce de Leon 1516. Pedro de Alvarado, som efter
Mejicos eröfring skickades till C. af F. Cortez,
intog landet 1524–35. Eröfringen försiggick lätt;
de infödde böjde sig villigt för de nye herskarna
och den nya religionen. Några indiandistrikt,
såsom Mosquitokusten, förblefvo fria. För
öfrigt kom hela landet att lyda under "audiencian"
(öfverdomstolen) i Guatemala och en generalkapten,
af hvilken de särskilda ståthållarna i de fem
provinserna voro beroende. C. förblef längre än
de öfriga spansk-amerikanska besittningarna troget
moderlandet och förklarade sig först 1821 (d. 15
Sept.) för oberoende. Den provisoriska regeringen
visste ej om den skulle ansluta sig till Mejico,
Columbia eller Förenta staterna. 1822 sammanträdde
en konstituerande församling, som d. 1 Juli 1823
offentliggjorde ett dekret, hvilket proklamerade de
fem staterna Guatemala, San Salvador, Honduras,
Nicaragua och Costa Rica såsom "De förenade
staternas i Central-Amerika republik". Don Pedro
Molina blef den förste presidenten, Guatemala
förbundsstaden. De båda första kongresserna (1825
och 1826) försiggingo lugnt och fredligt; men kort
derefter uppstodo rörande skattefrågan tvister mellan
det aristokratisk-klerikala partiet, som bestod af
de rika gammalspanska familjerna, med hufvudsäte i
Guatemala och presidenten Arco i spetsen, samt det
demokratiska elementet, med hufvudsäte i San Salvador
och general Morazan till ledare. Ett krig började,
hvari det senare partiet vann seger. Morazan intog
Guatemala d. 13 April 1829, valdes till president och
sökte genom åtskilliga reformer förbättra ställningen
i landet. Men han egde ej makt nog att betvinga
partierna, och snart upplågade åter ett inbördes
krig, hvilket nådde sin höjdpunkt 1838, då Carrera,
en mestiz, trädde i spetsen för en hop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
