Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cellini, Benvenuto - Celliter (af Lat. cella, kammare). en filantropisk lekmannaförening. Se Alexianer - Cello, musikt., förkortning af violoncello - Cellsammansmältning, bot. Se Cellbildning - Cellulares - Cellular-patologi - Cellulosa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Florens, men kallades snart af påfven åter
till Rom, der han nu började egna sig åt
stämpelsnidarekonsten och fick anställning vid det
påfliga myntverket. Misstänkt för mord, nödgades
han fly till Neapel. Sedan hans oskuld blifvit
bevisad, återkom han till Rom; men ett af honom
i vredesmod begånget dråp på en afundsman tvang
honom inom kort att lemna Rom. Han antog då plats
som myntmästare hos hertig Alexander i Florens. Ett
fribref från påfven Paul III kallade honom likväl
snart tillbaka till Rom, der han för påfvens
räkning utförde bl. a. ett gyllene praktband till
ett breviarium, som skulle föräras åt Karl V vid
dennes intåg i Rom. Ovänners förföljelser föranledde
honom 1537 att begifva sig till Paris, och då han
en tid derefter åter infann sig i Rom, anklagades
han för stöld och fängslades. Frigifven efter många
vedervärdigheter, antog han Frans I:s inbjudning till
Paris 1540. För denne konung utförde han bl. a. det
berömda saltkar af drifvet guld (1543), som nu finnes
i Wien, och den för Fontainebleau slott afsedda, nu
i Louvren befintliga bronsreliefen Källnymfen samt
åtskilliga mer eller mindre lyckade medaljer. Äfven
i Paris blef han emellertid föremål för alla slags
intriger, och utan att hafva uppburit de summor, som
konungen var honom skyldig, lemnade han Frankrike
1545. Han emottogs då på det vänligaste af hertig
Cosimo i Florens, för hvilken furste han utförde
bl. a. den i sitt motiv tämligen bisarra bronsstaty
af Perseus (1550), som nu befinner sig i Loggia de’
Lanzi i Florens. Han började äfven arbeta i marmor
och fullbordade 1565 det sköna marmorkrucifix, som
nu är uppstäldt i Escurials kyrka. 1558 inträdde
han i det andliga ståndet, men utgick derur redan
1560 för att genom giftermål skänka sina oäkta barn
legitimitet. Han slutade sin oroliga och regellösa
lefnad i Florens d. 13 Febr. 1571.
Som bildhuggare var C. en konstnär af endast
andra rangen. Hans stora rykte beror
hufvudsakligen derpå att han gaf prägeln åt den stil,
som utmärker 1500-talets guldsmedsarbeten
(praktkärl, prydnader o. s. v.). Dessa arbeten utgöras
dels af kärl, som på ett mer eller mindre fritt eller
fantastiskt sätt äro bildade af något dyrbart mineral
(agat, jaspis m. m.) och försedda med handtag,
lock, fot o. s. v. af drifvet guld med emalj eller
ädla stenar, dels af på dylikt sätt infattade vaser
af bergkristall med inslipade ornament (arabesker
m. m.), dels slutligen af föremål af hel metall med
emalj eller ädla stenar. Ytterligt få äro emellertid
de arbeten, som med någon säkerhet kunna betecknas
såsom Benvenutos egna, hvilket likväl icke hindrar,
att man i de flesta samlingar alltid träffar något,
som uppgifves hafva honom till mästare. Han lär äfven
hafva ciselerat praktvapen. Tvänne med drifvet arbete
rikligt prydda och allmänt beundrade sköldar, den ene
på Windsor Castle i England, den andre ("kejsar Karl
V:s") på Sko kloster, tillskrifvas honom – med hvilken
rätt, lemnas dock oafgjordt. (Den på lifrustkammaren
i Stockholms nationalmuseum befintliga dyrbara
rustning, som tillhört Karl IX, anses härröra från
C:s skola.) – C:s konstnärliga betydelse har utan
tvifvel blifvit öfverskattad. Deremot
efterlemnade han som skriftställare ett mycket
intressant minnesmärke i sin sjelfbiografi: Vita
di B. C., scritta da lui medesimo (flere gånger
utgifven, bl. a. 1873). Denna lefnadsteckning är af
stort värde för studiet af den tidens såväl kultur
som konst, och hon har också blifvit öfversatt
på flere språk (på tyska af Göthe, 1803). Vidare
författade C. Trattati intorno alle otto principali
arti dell’ oreficeria (1568; utg. af Tassi 1829).
R-n.
Celliter (af Lat. cella, kammare), en filantropisk
lekmannaförening. Se Alexianer.
Cello [tjellå], musikt., förkortning af
violoncello.
Cellsammansmältning, bot. Se Cellbildning.
Cellulares, bot. Till en hufvudafdelning med detta
namn förde A. P. de Candolle i sitt växtsystem alla de
växter, som han ansåg sakna kärl och klyföppningar,
näml. mossor, alger, lafvar och svampar. Öfriga
växter, fanerogamer och ormbunkar, förde han till en
motsvarande afdelning, som han benämde vasculares. Det
torde knappast behöfva påpekas, att han dervid tillade
när- eller frånvaron af kärl och klyföppningar en
allt för stor vigt och att indelningen sålunda blef
föga naturlig. V. W.
Cellular-patologi, med., den förnämligast genom
Virchow införda, allmänt antagna lära, enligt hvilken
kroppens sjukliga förändringar hafva sitt säte i de
kroppen sammansättande cellerna samt uppkomma och
utbreda sig genom dessas egna förändringar i afseende
på form, antal, innehåll och förrättning. Enligt denna
lära ega således sjukdomarna ett materielt underlag;
de äro naturliga, om än abnorma, lifsprocesser,
till största delen lokala företeelser, tillgängliga
för direkt iakttagelse och undersökning å de sjuka
cellväfnaderna. Se Patologi. G. R.
Cellulosa (af Lat. cella, förvaringsrum) l.
Cellämne, kem., kallas det ämne, hvaraf växternas
cellväggar bestå. Ett med cellulosan identiskt
eller nära besläktadt ämne, tanicin, förekommer
i manteln hos ascidier. Endast sällan utgöres
växtcellernas membran af ren cellulosa; oftast är den
impregnerad med främmande ämnen, s. k. inkrusterande
ämnen. I nästan alldeles rent tillstånd finnes
cellulosa i de hår, som bekläda bomullsväxternas
frön (bomull). Stundom bildar cellulosan mycket
täta, nästan benhårda väfnader, t. ex. i körsbärs-
och plommonkärnor. Ren cellulosa är ett hvitt ämne,
som alltid uppträder i organiserad form. Den är
olöslig i alla vanliga lösningsmedel – såsom vatten,
alkohol, utspädda syror och alkalier –, men löses i
en saltfri lösning af kopparoxidhydrat i ammoniak
och kan derur fällas genom tillsats af syror. Vid
upphettning smälter den icke, utan kolas. Genom
inverkan af koncentrerad svafvelsyra eller klorzink
förvandlas den till ett geléartadt ämne, hvilket,
liksom stärkelse, färgas blått af jod. (På denna
svafvelsyrans inverkan grundar sig tillverkningen af
pergamentpapper.) Genom koncentrerad salpetersyra
förvandlas cellulosan till bomullskrut. Utspädda
syror inverka i längden på densamma så, att den blir
skör och faller sönder. Cellulosan hör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
