Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Catilina, Lucius Sergius - Catimaron. 1) Ett slags flotte. 2) Ett förstörelseverktyg till sjös. Se Catamaran - Catinat, Nicolas de - Catlin, George - 1. Cato, Marcus Porcius, d. ä. l. Censorius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom oförsigtiga meddelanden af en bland
de sammansvurne fingo de styrande kunskap om
förhållandet. För att motverka C:s planer förenade
man sig nu om att till konsul utvälja M. Tullius
Cicero, en man utan börd, men med grundlig
bildning och stor vältalighet samt känd såsom en
skicklig sakförare. Cicero uppbjöd nu alla krafter
att omintetgöra C:s anslag. Antonius förmåddes att
öfvergifva dennes sak, och det lyckades Cicero att
utspeja allt, som i hemlighet förehades. C. föll
igenom äfven vid valet af konsuler för år 62 och
beslöt derefter att skrida till öppet våld. En af
hans anhängare, Manlius, skulle höja upprorsfanan
i Etrurien, sjelf skulle han leda rörelsen i Rom,
och i flere landsändar förbereddes oroligheter. Men
senaten vidtog försigtighetsmått och uppbådade
krigsfolk. Bevakad af Cicero, vågade C. icke röra sig,
ehuru han uppträdde fräckt och trotsigt. Slutligen
höll han en nattlig sammankomst för att fördela
rolerna och föranstalta om mord på Cicero; men denne,
underrättad om allt, bröt nu i ett dundrande tal
lös mot C., hvarefter den senare begaf sig till
Manlii läger. I Rom fortsattes stämplingarna
af de qvarvarande sammansvurne, bland hvilka
praetorn Lentulus och senatorn Cethegus voro de
främste. Sändebud från ett allobrogiskt folk,
med hvilka de inlåtit sig i underhandlingar,
röjde emellertid deras på mord och brand utgående
planer. Ledarna togos i fängsligt förvar, och sedan
deras brottslighet blifvit till fullo uppdagad,
beslöt senaten, att de skulle aflifvas. Rörelsen i
Rom var nu undertryckt. C. sjelf och hans vänner hade
blifvit förklarade i akt och förföljdes af utsända
trupper. I slaget vid Pistoria (i början af år 62)
stupade C. och hans män efter det tappraste motstånd.
R. Tdh.
Catimaron. 1) Ett slags flotte. 2) Ett
förstörelseverktyg till sjös. Se Catamaran.
Catinat [-na], Nicolas de, fransk marskalk,
f. i Paris 1637, var först advokat, ingick sedan
i krigstjenst, deltog med utmärkelse i krigen i
Nederländerna (1668–78) och förde 1686 befälet mot
valdenserna. 1689 fick han befälet i Italien
mot prins Eugène af Savojen och vann öfver denne
flere fördelar, hvarför han 1693 upphöjdes till
marskalk. Vid spanska tronföljdskrigets utbrott (1701)
ställdes han åter mot prins Eugène i Italien, men blef
kringgången af denne och slagen vid Carpi (s. å.),
hvarför Ludvig XIV fråntog honom befälet. Emellertid
fick han snart ett annat befäl, som han dock sjelf
nedlade. Död 1712. – C. var en mycket framstående
härförare, som, under denna hofgunstens tid,
genom duglighet arbetade sig upp till ära och
anseende. Genom sin stora, för den tiden ovanliga,
oegennytta förvärfvade han sig, oaktadt sin stränghet,
sina soldaters kärlek. C. O. N.
Catlin, George, amerikansk resande, indiankännare,
f. 1796 i Pennsylvanien, följde 1832 en deputation af
siouxindianer, som infunnit sig i Filadelfia, tillbaka
till deras territorium och tillbragte sedan åtta
år med resor bland Nord-Amerikas indianstammar. Han
gjorde derunder en rik skörd af etnografiska föremål
och tecknade flere hundra indianporträtt, som blifvit
af
stort etnologiskt värde, enär så många indianstammar
sedan dess utdött eller förändrat lefnadssätt. Åren
1840–48 tillbragte C. i Europa. 1852 företog han åter
en längre resa i Amerika. De sista femton åren af
sitt lif uppehöll han sig mestadels i Europa. Hans
förnämsta arbeten äro Letters and notes on the
manners, customs and conditions of the north american
indians (1841, med 300 stålstick; "Nordamerikas
indianer och de under ett åttaårigt vistande bland
de vildaste af deras stammar upplefvade äfventyr
och öden", 1846–48), Notes of eight years’ travels
and residence in Europe (1848) och Last rambles
in North and South America (1867; "Senaste ströftåg
bland indianerna vid Klippbergen och Anderna", 1870).
1. Cato, Marcus Porcius, d. ä. l. Censorius, f. i
Tusculum 234 f. Kr., deltog vid 17 års ålder i kriget
mot Hannibal, hvari han sedan vid flere tillfällen
gjorde sig bemärkt. För öfrigt egnade han sig från
ungdomen med ifver åt jordbruket, på sin faders gård
i sabin-landet, äfvensom åt sakförare-verksamhet. Hans
duglighet såväl i krig som i fred och ädlingen Valerii
Flacci beskydd öppnade för honom vägen till statens
ämbeten. År 198 var han praetor och 195 konsul;
184 blef han censor. I Hispanien kämpade han med
framgång mot de vilda stammarna. Betydelsefullare
var dock hans politiska verksamhet. Han var nämligen
hufvudman för ett gammalromerskt parti, hvilket
motarbetade den friare riktning, som följdes af en
del ädlingar, bland hvilka Hannibals besegrare,
Scipio, var den främste. Scipio var vän af den
grekiska bildningen, som visserligen bidrog att
hyfsa och förfina sederna, men stod i strid med
de forntida romarnas strängare grundsatser och
omutliga pligtuppfattning. C. uppträdde kraftigt
och hänsynslöst mot den nya andan. Hans noggranna
kännedom om rätts- och statsförhållandena, hans
stränghet mot sig sjelf, hans anseende såsom krigare
och jordbrukare, hans kraftfulla och skoningslösa
vältalighet, som ofta förkrossade motståndarna
med bitande skämt, gjorde honom fruktansvärd för
motpartiet. Under sin censorstid verkade han med
stränghet mot alla afvikelser från gammal god sed,
beifrade missbruk i förvaltningen och enskildas
försök att rikta sig på statens bekostnad samt lät
den censoriska näpsten drabba äfven högt uppsatta
män. Han ifrade starkt mot yppighet och slöseri samt
uttalade sig mindre fördelaktigt om qvinnorna och
deras fåfänga. C. hade likväl ej blick för samhällets
verkliga kraf, hvarför hans reformsträfvanden ej
medförde åsyftad verkan. Det romerska lifvet var
stadt i en ombildningsprocess, hvilken framkallades
af Roms nya ställning såsom verldsmakt, och derför
hade med nödvändighet en viss verldsborgerlighet
utbildat sig. Inflytelsen af beröringen med Grekland
och den helleniska verlden var alltför stark att kunna
hämmas af lagar och rättegångar, som träffade enskilda
personer och endast kunde komma åt yttringarna af
den nya tidens anda, men ingalunda upphäfva sjelfva
orsakerna till det nya lefnadsskicket eller förändra
den luft, hvari man lefde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
