Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carnallit (Karnallit), miner. - Carnarvon, grefskap och stad i Wales. Se Caernarvon - Carné, Louis Marcein, grefve de - Carnegie, George - Carnegie, David - Carnivora (af Lat. caro, kött, och vorare, sluka, äta), zool. - Carnot, Lazare Nicolas Marguerite - Carnot, Lazare Hippolyte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stassfurt nära Magdeburg. Kemiska
sammansättningen motsvaras af formeln
K Cl + Mg Cl2 + 6 H2O.
Carnalliten bildar ett färglöst eller ett af inblandad
jernoxid rödfärgadt salt, som med lätthet löses i
vatten samt ur luften upptager fuktighet och flyter
sönder. Vid Stassfurt bildar det mäktiga lager i öfre
delen af dervarande saltformation. Det träffas äfven
i Persien.
I början ansågs detta ämne ej allenast värdelöst, utan
äfven skadligt för de underliggande saltlagren. Numera
tillgodotages det i ofantlig skala. Carnalliten
bildar vårt vigtigaste kaliråmaterial och är såsom
sådant oumbärligt för det rationella åkerbruket.
A. E. N.
Carnarvon, grefskap och stad i Walcs. Se
Caernarvon.
Carné, Louis Marcein, grefve de C., fransk
skriftställare och politiker, f. 1804, utnämndes
1847 till chef för handelsdepartementet i
utrikesministeriet och blef 1864 medlem af Franska
akademien. Bland hans många arbeten må nämnas
Vues sur l’histoire contemporaine (1833), Des
intéréts nouveaux en Europe depuis la révolution
de 1830 (1838), Etudes sur les fondateurs de l’unité
française (1848, 2:dra uppl. 1856), Une drame sous
la terreur (1856) och L’Europe et le second empire
(1865). Död 1876.
1. Carnegie [-äggi], George, köpman, f. i
Skotland, tillhörde en adlig familj och slöt sig
vid upproret 1745 till prins Karl Edvards parti. Efter
slaget vid Culloden (1746), i hvilket han deltog som
kapten i prinsens lifvakt, flydde han till höglanden,
der han, förföljd såsom fogelfri, genomgick en mängd
faror och äfventyr. Slutligen lyckades han förklädd
komma till London, hvarifrån han begaf sig till
Göteborg, dit han ankom 1746. Der upprättade han
en handelsaffär, på hvilken han under en tjugoårig
verksamhet förtjenade en liten förmögenhet. Med
denna återvände han 1766 till Skotland, hvarest han
köpte en egendom och gifte sig. Affären i Göteborg
öfverlemnade han vid sin afresa åt skotten Thomas
Erskine, hvilken i sin ordning öfverlemnade den
åt C:s son David. Denne tog sin kamrat Jan
Lamberg till bolagsman och kallade firman D. Carnegie
& C:o.
2. Carnegie, David, den förres sonson, köpman, f.
1813 i närheten af London, kom 1830 på kontor
hos sin farbror David C. och blef 1836 upptagen som
bolagsman i finnan D. Carnegie & C:o. S. å. inköpte
han sockerbruket och porterbryggeriet vid Klippan,
utanför Göteborg, hvilka fabrikers afkastning under
C:s och hans bolagsman, W. Robertsons, ledning
mångdubblades och sålunda grundade den Carnegieska
förmögenheten. 1848 öfverlemnades affären åt
F. Malm. Fabrikerna vid Klippan öfvertogos 1850
af ett aktiebolag. 1841 bosatte C. sig i Skotland.
Carnivora (af Lat. caro, kött, och vorare, sluka,
äta), zool., köttslukare, köttätare, det af Cuvier
gifna vetenskapliga namnet på rofdjurens ordning. Se
Rofdjur.
1. Carnot [-nå], Lazare Nicolas Marguerite, grefve
de C., fransk militär, statsman och skriftställare,
f. 1753, var vid revolutionens utbrott ingeniörkapten
och blef sedan medlem af
konventet, i hvilket han röstade for Ludvig XVI:s
afrättning. 1793 blef han medlem af välfärdsutskottet
och ställdes i spetsen for hela arméväsendet. Oaktadt
han utöfvade ett synnerligen förmånligt inflytande
på krigföringen och på ett utmärkt sätt organiserade
arméns utrustning, vardt han såsom Robespierres
motståndare anklagad inför konventet. Han frikändes
emellertid, då en person i denna församling
utropade: "Hur kan man domfälla C., som organiserat
segern?" 1795 blef han medlem af direktoriet, men
vid statskuppen d. 18 Fructidor (d. 4 Sept.) 1797,
såsom förment rojalist, dömd till deportation. Han
flydde då till Tyskland, der han författade sitt
ryktbara Réponse de L. N. M. Carnot etc. au rapport
fait sur sa conjuration du 18 Fructidor an V par
Bailleul, au nom d’une comission spéciale (1799). 1799
återkallades han af Bonaparte. 1800 blef han dennes
krigsminister, men utträdde s. å. ur ministèren
och egnade sig derefter åt vetenskapliga studier,
tills han 1802 blef medlem af tribunatet. Såsom
sådan röstade han mot konsulatet på lifstid och mot
Bonapartes utropande till ärftlig kejsare. Sedan
tribunatet blifvit upphäfdt (1807), lefde C. som
enskild man, tills Napoleon 1814, i farans stund,
gjorde honom till guvernör i Antwerpen, hvilken stad
han tappert försvarade, tills han blef underrättad
om kejsarens abdikering (s. å.). Under de hundra
dagarna var han inrikesminister och blef af Napoleon
utnämnd till grefve och pär. Efter slaget vid
Waterloo (1815) blef han medlem af provisoriska
regeringen och motsatte sig förgäfves Napoleons
andra tronafsägelse. Efter bourbonernas återkomst
ställdes han under polisuppsigt och flydde derför
från Frankrike. Död i Magdebnrg 1823. Bland hans
vetenskapliga skrifter må nämnas Eloge de Vaubau
(1783), Réflexions sur la méthatphysique du calcul
infinitésimal (1797; 4:de uppl. 1860), Géométrie
de position (1803) och La défense des places fortes
(1809; 3:dje uppl. 1812). Han skref äfven en komisk
hjeltedikt med titeln Don Quichote (1820).
2. Carnot [-nå], Lazare Hippolyte, den förres son,
fransk publicist, f. 1801, blef advokat och slöt sig
till Saint-Simonismen, med hvilken sekt han dock
snart bröt, när Enfantin, i fråga om mannens och
qvinnans förhållande till hvarandra, framställde en
teori, hvilken C. betecknade såsom en "förordning om
äktenskapsbrott". 1839, 1842 och 1846 hade han plats
i deputerade-kammaren, der han tillhörde yttersta
venstern. I Febr. 1848 blef han undervisningsminister
och vidtog såsom sådan åtskilliga nyttiga
reformer. Genom sina socialistiska tendenser
stötte han sig dock snart med representationen
och nedlade derför sin portfölj redan efter några
månader. I skriften Le ministère de l’instruction
publique et des cultes depuis le 24 Février jusqu’au
5 Juillet (1848) sökte han sedan rättfärdiga sin
förvaltning. Efter statskuppen 1851 invaldes han i
lagstiftande kåren, men fick ej inträde der, emedan
han vägrade att aflägga trohetsed till Napoleon. 1864
gick han emellertid ed på författningen och tillhörde
sedan oppositionen i nämnda församling. Efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
