Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cali (San Jago di C.) - Caliari, Paolo, italiensk målare. Se Veronese - Caliban - Calidris, zool. Se Sandlöpare - California, en af Förenta staterna i Nord-Amerika. Se Kalifornien - Caliga, Lat., soldatstöfvel - Caligula, Gajus Cæsar, romersk kejsare - Calina, meteor. - Calixtiner (Kalixtiner) (af Lat. calix, kalk), husitiskt religionsparti. Se Utrqvister - Calixtus (Kalixtus), namn på fyra romerska påfvar - Calixtus (Calixt), Georg (egentl. Jörgen Callisen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Cauca. Innevånarna, omkr. 12,000, äro till största
delen negrer och mestiser; återstoden utgöres
af kreoler och utländska köpmän. Handeln är
betydande. Under senaste inbördeskriget i
Columbia (1876–77) var C. regeringens vigtigaste
försvarspunkt.
Caliari, Paolo, italiensk målare. Se
Veronese.
Caliban (uppkommet genom en omkastning af
bokstäfverna i "kannibal"), halfmenskligt
vidunder i Shakspeares skådespel "The tempest"
(Stormen); rå, djurisk menniska.
Calidris, zool Se Sandlöpare.
California, en af Förenta staterna i
Nord-Amerika. Se Kalifornien.
Caliga, Lat., soldatstöfvel. – Caligae
hispaniase, "spanska stöflar", ett slags tortyrredskap.
Jfr Spanska stöfveln.
Caligula, Gajus Caesar, romersk kejsare,
son af kejsar Tiberii brorson Germanicus,
föddes d. 31 Aug. år 12 e. Kr., sannolikt i
Antium. Som barn vistades han i faderns
fältläger i Germanien, der hans vana att uppträda
i krigsdrägt, särskildt i caligae (soldatstöflar),
förvärfvade honom smeknamnet Caligula (liten
stöfvel). 17 e. Kr. följde han sin fader till Syrien
och blef efter dennes död (19 e. Kr.) uppfostrad
i Rom. Af Tiberius kallad till Capri, förstod
han att genom förställning söfva kejsarens
misstroende, för hvilket Germanicus och andra bland
C:s närmaste fränder fallit offer. Efter mordet
på Tiberius (37), i hvilken handling han tros
hafva varit delaktig, blef han af romerska folket
och senaten utropad till kejsare. I början af
sin regering ådagalade han mycken mildhet och
väckte då farhågor förnämligast genom sin
böjelse för utsväfningar. Men efter en farlig
sjukdom, under hvilken, efter all sannolikhet, hans
förstånd rubbades, sällade sig den vildaste
blodtörst till njutningslystnaden. Sina närmaste
fränder lät han aflifva, och i ett utbrott af raseri
önskade han, att det romerska folket skulle hafva
endast ett hufvud, så att det kunde halshuggas
i ett enda hugg. För att öfverträffa Xerxes lät
han bygga en ofantlig bro öfver viken mellan
Misenum och Pateoli, och en stor menniskomassa,
som dagen efter brons invigning samlat sig på
densamma, lät han störta i hafvet. I känslan
af sin makt tillegnade han sig gudomlig dyrkan
och lät bygga ett tempel åt sig. Sin
älsklingshäst utnämnde han till prest och ville äfven göra
honom till konsul. Den ofantliga skatt, som
Tiberius samlat, förslösade han på mindre än ett
år. Sedan fylldes den kejserliga kassan genom
konfiskationer och plundringar. 39 e. Kr. bröt,
C. upp till Gallien, under förevändning att
derifrån företaga ett krigståg till Germanien, men
i sjelfva verket för att anställa plundringar i
förstnämnda land. Med en stor här gick han
öfver Rhen, men återvände till Gallien, innan
han ens sett fienden. Fälttåget slutade med att
han lät sina trupper, uppställda i slagtordning,
samla snäckor på den galliska hafsstranden.
Sålunda försedd med segerbyte, återvände han till
Rom, der han lät gifva sig en ovation (40 e. Kr.).
Från denna tid ökades allt jämt hans blodtörst,
så att slutligen ingen var säker till sitt lif. Sedan
en mängd sammansvärjningar mot honom
misslyckats, blef han 41 e. Kr. mördad af de
pretorianska tribunerna Cassius Chaerea och
Cornelius Sabinus.
Calina, meteor., är det spanska namnet på
solrök, ett fenomen, som mycket allmänt
förekommer i Spanien under sommartiden. Ordet
är beslägtadt med det italienska calégine (af
Lat. caligo, dimma, mörker), som nyttjas i samma
betydelse. R. R.
Calixtiner (Kalixtiner) (af Lat. calix, kalk),
husitiskt religionsparti. Se Utraqvister.
Calixtus (Kalixtus), namn på fyra romerska
påfvar. – 1. C. I, påfve 217–223, var en
frigifven slaf, innan han blef biskop. Han var en
ifrig unitarier och motståndare till den sedermera
ortodoxa läran om "logos" (ordet; jfr Joh. evang.
1: 1–4) såsom andra personen. – 2. C. II,
påfve 1119–24, hette förut Guido samt var
hertig af Burgund och ärkebiskop af Vienne. Han
gjorde slut på investiturstriden genom att afsluta
konkordatet i Worms 1122, hvilket stadfästes på
det första allmänna lateran-konciliet, 1123. – 3.
C. III, påfve 1455–58, hette förut Alfonso
Borgia och var biskop af Valencia, när han blef
påfve. Han lat förgäfves predika korståg mot
turkarna, då dessa eröfrat Konstantinopel (1453).
– 4. C. III kallade sig äfven en motpåfve, som
Fredrik Barbarossa uppställde mot påfven
Alexander III och understödde till 1177, då
kejsaren till följd af freden i Venezia (s. å) måste
låta honom falla.
Calixtus (Calixt), Georg (egentl. Jörgen
Callisen), tysk teolog, en af 17:de århundradets
snillrikaste och sjelfständigaste lutherske
författare, föddes 1586 i Medelby i Slesvig och dog
1656 som teologie professor i Helmstädt. Genom
mycket grundliga och omfattande studier, i
synnerhet på det patristiska området, samt genom
vidsträckta resor i främmande land alstrades hos
honom en hög grad af fördragsamhet mot
olika tänkande. I åtskilliga skrifter sökte han
visa, att de läror, genom hvilka de trenne
hufvudkyrkorna (den lutherska, den reformerta och
den katolska) skilja sig ifrån hvarandra, i sjelfva
verket äro oväsentliga och ligga utom det
egentliga trosområdet. Derför borde ock, enligt hans
åsigt, dessa kyrkor räcka hvarandra handen till
fullständig fred, uppgifva det för dem
särskiljande och återgå, till de fem första
århundradenas symboliska bestämmelser, sådana dessa
finnas uttryckta i det apostoliska symbolum,
hvilket ju ock utgjorde de kristna
hufvudkyrkornas gemensamma bekännelse. Mot denna
uppfattning gjordes ett kraftigt motstånd,
synnerligast af den lutherska kyrkans mest
framstående teologer. De stämplade C:i uppfattning
såsom en högst farlig synkretism, en obehörig
sammanjämkning af sinsemellan stridiga
religionsåsigter. En häftig strid upplågade, den
s. k. synkretistiska striden, i hvilken
företrädesvis den lärde Wittenberg-professorn
Abraham Calovius med mycken skärpa försvarade
den genuina lutherdomen och hvilken strid
fortsattes till långt efter C:i död. Af större och
varaktigare betydelse blef emellertid C:i
verksamhet på det rent teologisk-vetenskapliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
