Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Byggnadskonsten (Arkitekturen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
börsen och Rosenborgs slott i Köpenhamn samt
Frederiksborgs slott byggdes i denna stil.
England utvecklade under Elisabet den s. k.
Elisabet-arkitekturen.
2) Barockperioden eller Ludvig XIV:s
period (1643–1700; enligt andra, t. ex. Lübke,
räknas barockperioden från 1580 till 1760).
Michelangelos storartade snille var farligt för
hans efterföljare. Hans förmåga att fullt
tillfredsställa alla struktiva fordringar och ändå
uppnå en – stundom allt för starkt åsyftad –
pittoresk verkan eller att meddela en målning
arkitektonisk skenhållning (i Sixtinska kapellet)
hade till följd, att hans efterföljare mer och mer
åsidosatte alla hänsyn till det struktiva och läto
det pittoreskas princip beherska arkitekturen,
hvarigenom denna efter hand blef stil- (förnuft-)
vidrig. Deri inflytelserikaste mästaren under
denna epok var Lorenzo Bernini
(1598–1680), som fulländade Peterskyrkan, der han
visade sitt skönhetssinne i den praktfulla
kolonnaden, sitt "dekorativa vansinne" i det stora
tabernaklet öfver konfessionen. Det var också
B., som uppförde Palazzo Barberini och som
hade nog smaklöshet att på Panteon sätta de
bägge torn, hvilka bära namnet "Berninis
åsneöron". Hans medtäflare Francesco
Borromini (1599–1667) förjagade i sin vilda sträfvan
efter pittoresk effekt nästan alla räta linier.
Snirklar och vridna pelare uppföra i hans
byggnader (t. ex. tornet på Andrea delle fratte
i Rom) en dans, så att allt tyckes vackla. –
I Frankrike tillhör Hardouin Mansard
(efter hvilken mansard-taken blifvit uppkallade)
denna period. Invaliddômen, hôtel de ville i
Arles m. fl. byggnader tala till hans fördel.
Äfven Versailles, med sina slott och parker,
skapades i denna stolta tid. Jämväl
Paulskyrkan i London af Chr. Wren och Stockholms
slott af Nikod. Tessin byggdes under denna
period, ehuru den rena stilen i dessa byggnader
mera tyder på deras tillkomst under den förra.
Med anledning deraf att allongeperuken, som
under denna tid allmänt var i bruk, återfinnes
i såväl barockstilens som rococostilens
grundform, har man gifvit dessa bägge stilar
namnet "perukstil".
3) Rococo-perioden l. Ludvig XV:s
period (1700–50). I den föregående
periodens vildhet hade likväl symmetrien blifvit
respekterad. Äfven denna måste dock gifva vika,
sedan man i Sachsen, under Ludvig XIV:s sista år,
uppfunnit porslinet. Detta blef nämligen
modernt, och dess snäckvridna former öfverfördes
till den arkitektoniska dekorationen, i synnerhet
i Versailles, der Trianon m. fl. st. visa
inflytandet af denna stil, som skapade öfverlastadt,
rikt och elegant, men aldrig sant.
4) Zopfperioden eller Ludvig XVI:s
period (1750–92). Man tröttnade emellertid
på dessa vilda galenskaper, och när man genom
Stuarts och Revetts upptäckter i Grekland samt
genom Winckelmanns skrifter fått smak för
antikens enkelhet och renhet, bröt man med
rococon. I verkligheten hann man dock ej längre
än till stel, torr nykterhet i dekorationen.
Emedan man samtidigt i den preussiska armén
flätade allongeperuken in i en stångpiska ("zopf"),
har denna period blifvit kallad zopftiden.
5) Efter den stora revolutionen sökte man
att i dekorationen införa den romerska
republikens snitt, och under första kejsaredömet
(1804–15) valde man i arkitekturen sina
förebilder från det romerska kejsaredömet: fasces,
legionsörnar o. d. lekverk inträngde i
byggnadskonstens dekoration. Madeleine-kyrkan i Paris
(af Vignon) är, jämte arc d’étoile, denna
periods uttrycksfullaste verk.
6) Nyrenaissancen (från 1815). Vår tid
är eklektisk. Den har försökt icke endast en
sannare grekisk renaissance, utan äfven en
romansk och gotisk medeltidsrenaissance.
Resultaten af undersökningarna angående Greklands
byggnadskonst kommo vår tid till godo.
Fransmannen Percier var den förste, som försökte
tillämpa dem (nygrekisk stil). I Tyskland
genomförde Friedrich Schinkel
(1781–1841) denna stil i sina präktiga byggnader i
Berlin: Schauspielhaus, Altes museum och
Bauakademie, och i hans spår följde Stüler i
Neues museum, Heinrich Strack i
Nationalgalleriet o. a., Hitzig, Persius, Knoblauch
o. fl. (alla i Berlin). I München, der Ludvig
I:s konstkärlek framkallade en rik arkitektonisk
verksamhet, trädde Leo v. Klenze
(1784–1864) i Schinkels spår, genom glyptoteket,
pinakoteket och ruhmeshalle (Valhalla vid
Regensburg är af samme mästare), medan deremot
den romanska renaissancen representerades af
Fr. v. Gärtner (d. 1847) i Ludvigskyrkan,
biblioteket och Wittelsbachpalatset.
Ohlmüller, i Mariahilfkirche i förstaden Au,
efterbildade gotiken, och Ziebland, i
Bonifaciusbasilikan, den fornkristna basilikastilen.
Bürkleins Maximiliansstrasse (nationalmuseum,
maximilianeum, regeringspalatset) är ett olyckligt
försök, att skapa en ny stil. Neureuther har
i Polytechnicum byggt i ren renaissance-stil. –
Efter klassiska mönster har Gottfried
Semper uppfört den 1869 nedbrunna teatern i
Dresden, och dansken Teophilus Hansen har
tillämpat olika stilarter i en mängd byggnader
i Wien. I den senares spår gå Ferstel,
gotikern Schmidt, v. d. Nüll och
Siccardsburg. Hase har i Hannover idkat romansk
konst, Oppler sammastädes gotisk.
I Frankrike hafva Hittorf i kyrkan
Vincent de Paul, Duban i Ecole des beaux arts
och Labrouste i S. Genevièves
biblioteksbyggnad (alla i Paris) lemnat arbeten i
klassisk riktning, då gotiken deremot haft en
utmärkt förkämpe i Viollet-le-Duc, en af vår
tids insigtsfullaste arkitekter. I England har
Barry byggt parlamentshuset i engelsk-gotisk
stil. – I Danmark har K. F. Hansen i en
nykter stil byggt Fruekirke i Köpenhamn;
Dahlerup och O. Petersen den nya teatern,
Herholdt nationalbanken; äfven
K. E. Hansen, Meldahl och Hornerup må nämnas.
– I Norge har Grosch utfört
universitetsbyggnaderna i Kristiania (efter Schinkels
revision), och C. Christie restaurerar f. n. (1878)
Trondhjems domkyrka på ett förtjenstfullt sätt.
– I Sverige har Nationalmuseum i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
