Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bukfotingar, Gastropoda l. Platypoda, zool. - Bokgårding, sjöv. Se Gårding - Bukhinna, anat. Se Bukhåla - Bukhjerna, Cerebrum abdominale, anat. - Bukhåla, anat. - Bukken, ö och hamn i Söndre Bergenhus amt i Norge - Bukmuskler, anat. Se Bukhåla - Buknfjorden, en vik på Norges vestkust - Bukoler, ett forntida herdefolk - Bukolisk, som hör till herdelifvet - Bukovina, hertigdöme, ett till österrikisk-ungerska monarkien hörande kronland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bukfotingar, Gastropoda l. Platypoda, zool.,
en till blötdjurens afdelning hörande klass,
hvilken fått sitt namn deraf att den undre
sidan på dithörande djurs buk utgöres af en
aflång, platt skifva, som är mycket muskulös
och som genom att omvexlande sammandragas
och utsträckas tjenstgör som djurets
rörelseorgan. Denna skifva, foten, är i några fall
tudelad genom en längsgående eller tvärgående
fåra samt ganska ofta förlängd i fliklika utskott
eller laterala simflikar, hvilka t. o. m. kunna
vika sig öfver hela kroppen och skalet (såsom
hos Aplysia, Bulla m. fl. slägten). Bland
bukfotingarnas öfriga kännemärken må nämnas, att
de i regeln hafva ett tydligt begränsadt hufvud
samt två, sällan fyra, antenner (trefvare) och
två väl utvecklade ögon, hvilka hafva sitt läge
än vid antennernas bas, än på särskilda
ögonskaft, sällan i de bakre antennernas spets.
Munnen är omgifven af läppar, som kunna
sammandragas och ofta snabellikt utsträckas. Antingen
finnes blott en enda käk, som är hornaktig,
hästskoformig och belägen ofvan i munhålans
mynning, eller finnas en öfverkäk och två
sidokäkar. Tungan, som bildar ett kort och bredt
band, är beklädd med en kitin-membran, kallad
"radula", och denna bär på sin fria yta en
ofantlig mängd egendomliga, spetsiga, bakåt
riktade och i flere regelbundna rader ställda
tänder. Den egendomliga beskaffenheten af
denna käk- och tungbeväpning har, nast
respirationsverktygens byggnad, blifvit lagd till
grund för dessa djurs indelning i undergrupper
och familjer. De allra flesta bukfotingarna
hafva gälar, några andas genom kroppshuden,
andra genom lungor eller genom lungor och
gälar samtidigt. Opisthobranchierna och
nästan alla pulmonaterna äro hermafroditer;
skildkönade äro prosobranchierna (med
undantag af familjen Valvatidce) och de till
pulmonaterna hörande cyklostomiderna. De flesta
bukfotingarna lägga sina ägg, så snart
befruktningen försiggått; endast några få, näml.
Paludina vivipara samt flere Clausilia-, Pupa-,
Helix-, Janthina- och Melania-arter, äro
ovovivipara, d. v. s. deras ägg genomlöpa i
moderkroppens uterus den embryonala utvecklingen.
Bukfotingarna äro de artrikaste bland alla
blötdjur. De indelas i tre ordningar:
1) Opisthobranchia, hermafroditiska, mestadels
skallösa gälsnäckor, hvilkas gälvener inmynna
bakom hjertkammaren i förmaket;
2) Prosobranchia, skildkönade, skalbärande
gälsnäckor, hvilkas gälar och förmak ligga
framom hjertat;
3) Pulmonata (lungsnäckor), land- och
sötvattenssnäckor med lunga och bakom denna
beläget hjerta. A. Sg.
Bukgårding, sjöv. Se Gårding.
Bukhinna, anat. Se Bukhåla.
Bukhjerna, Cerebrum abdominale, anat., namn
på den grupp (fläta) af stora sympatiska nerver
och ganglier, som är belägen kring öfre delen
af stora bukpulsådern och afgifver med
blodkärlen sympatiska o. a. nerver till alla bukens
inelfvor. Detta namn har flätan fått med
anledning af sitt centrala läge och sin stora
betydelse för bukorganen. Hon kallas äfven, och
vanligare, plexus coeliacus. G. v. D.
Bukhåla, anat., kallas det rum, som
inneslutes af bukväggarna. Dessa utgöras baktill af
de fem ländkotorna, hvilkas kropp-rad, med
kringliggande muskulatur, likt en köl sticker in i
hålan; åt sidorna och framtill af de fyra paren
stora platta bukmuskler och deras
aponevroser, samt några mindre muskler; upptill af
mellangärdet. Nedtill öfvergår bukhålan i
bäckenets hålor. Hela hennes framsida klädes inuti
af en bindväfsmembran med endotelbeläggning:
bukhinnan (peritoneum), hvilken äfven
betäcker vissa delar af de öfriga väggarna samt
i större eller mindre mån de i hålan inneslutna
inelfvorna. Hon har intet tomt rum, utan fylles
fullständigt af innehållet, så att de båda, i
hvarandra fortsatta, bladen af bukhinnan – det
som kläder väggen och det som omgifver
inelfvorna – ligga tätt intill och vid rörelse
glida mot hvarandra, det senare dock endast i
den utsträckning, som medgifves af inelfvornas
fäste vid vägarna. Hålans vidd och form
vexla vid andningen, till följd af inelfvornas
större eller mindre svallning eller fyllning, af
väggarnas spänning eller slappning m. m.
Bukhinnans mot hvarandra liggande blad äro städse
fuktiga af en ringa mängd klibbig vätska.
Uppträder vätska i större mängd än vanligt, säges
bukvattusot vara för handen. G. v. D.
Bukken, ö och hamn i Söndre Bergenhus amt
i Norge, tre sjömil söder om Bergen.
Nederländska och nordtyska sjömän kallade den
vanligen Buck van Raa, i motsats till Buck van
See, ön Bukn i Buknfjorden. Y. N.
Bukmuskler, anat. Se Bukhåla.
Buknfjorden (Fornnord. Bóknarfjörðr), en vik
på Norges vestkust. Den har en ansenlig bredd,
synnerligast mellan Tungenes vid Stavanger och
Karmön på Nordsiden. Längre in delar den
sig i en mängd vidt förgrenade armar
(Skjoldsfjord, Hyldalsfjord, den vilda Lysefjord
m. fl.), som uppfylla den inre delen af Eyfylke.
Buknfjorden har sitt namn efter den lilla ön
Bukn (Fornnord. Bókn). Y. N.
Bukoler, ett forntida herdefolk, som bodde
i de otillgänglige delarna af det mellersta
Nildelta-landet och, trotsande all borgerlig ordning,
företog röfvaretåg till närgränsande land.
Romarna måste flere gånger kämpa med dem, tills
de slutligen på Diocletiani tid lyckades nästan
utrota dem.
Bukolisk (Grek. bukolikos, af bukolos, herde),
som hör till herdelifvet. – Bukölisk dikt,
herdedikt (jfr Idyll). – Buköliker,
författare af herdedikter.
Bukovina, hertigdöme, ett till
österrikisk-ungerska monarkien hörande kronland. Det
omfattar 10,451 qv.-kilom. (189,8 qv.-mil) och
gränsar i n. till Galizien, i v. till Galizien, Ungern och
Siebenbürgen, i s. och ö. till Moldau. Det är
till stor del uppfyldt af berg, utgreningar från
Karpaterna. Den högste toppen, Dzumalen, är
1,853 m. (6,240 f.) De förnämsta floderna, som
alla höra till Svarta hafvets område, äro: Dnjestr,
som likväl endast berör landets norra gräns,
Pruth, kommande från Galizien, samt Sereth,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
