Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Budde, Jöns (Johannes) - Buddenbrock, Henrik Magnus von - Buddha, Buddhaism (Buddhism)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andlige skriftställare. Han var troligen först
munk i Vadstena; säkert är, att han sändes till
Nådendal (i Finland) för att jämte andra
omorganisera dervarande kloster. 1469–91
öfversatte han i Nådendal flere arbeten, bland hvilka
de märkligaste äro "Anshelmi Elucidarius",
"Siaelenna closter" (utgifven af J. E. Rietz i
"Script. suecici maedii aevi") och "Böker
Machabeorum", "Judit", "Hester" och "Ruth"
(utgifna 1853 af G. E. Klemming i "Svenska
fornskriftsällskapets samlingar"). Hans arbeten äro
af stor vigt för kännedomen om det svenska
språket under medeltiden.
Buddenbrock, Henrik Magnus von,
friherre, generallöjtnant, föddes 1685 i Livland
och tillhörde en gammal härmästare-slägt. Han
ingick vid unga år i svensk krigstjenst och
deltog som kapten i slagen vid Liesna och
Pultava. Sedermera var han med under Karl XII:s
flykt till Turkiet, liksom han under konungens
vistelse i nämnda land och vid uppbrottet
derifrån var i hans följe. Under tiden avancerade
han till grenadier-major (1714). 1717
utnämndes han till öfverste för Vesterbottens regemente
(i spetsen för detta drog han med Karl XII
till Norge) och 1723 för Helsinge regemente
samt blef 1730 generalmajor, 1731 friherre (två
år förut hade han blifvit naturaliserad svensk)
och 1740 generallöjtnant. Sistnämnda år fick
han öfverbefälet öfver de i Finland
sammandragna trupperna, med order att rusta till krig
mot Ryssland – ett krig, för hvilket B.,
som var en af hattpartiets ifrigaste
medlemmar, i flere år bearbetat sinnena. Han hade gått
den franske ministern Castejas ärenden, när
denne efter polska tronföljdskrigets utbrott (1734)
sökte hetsa Sverige mot Ryssland; vid 1738 års
riksdag var han medlem af "lilla generalitetet"
(såsom de sex generalmajorer kallades, hvilka höllo
gemensamt bord och bildade medelpunkten för
de krigslystne bland officerarna), och slutligen
var han en af de tolf, hvilka Sekreta utskottet
1739 valde att utarbeta en "plan till rikets
försvar och säkerhet" och hvilka i det beryktade
s. k. "sekreta bihanget" utpekade krig mot
Ryssland som den ypperste planen. Men grundlöst
är det påståendet att B., sedan han öfvertagit
befälet i Finland, genom sina skildringar af
härens tillstånd och falsk uppgift att den vore
fältfärdig, påskyndat de styrandes
krigsförklaring. Tre veckor efter det han blifvit
underrättad om att krigsbeslutet var taget, blef en
afdelning af svenska hären under Wrangel, som
– med åsidosättande af B:s order om
försigtighet och om inväntande af förstärkning –
inlåtit sig i strid med en öfverlägsen rysk styrka,
slagen vid Villmanstrand (d. 23 Aug. 1741).
B. fick emellertid ensam bära skulden för
nederlaget, hvartill han väl äfven till en del var
vållande, derigenom att han icke gjort sig fullt
underrättad om fiendens rörelser. Kort derefter
(d. 3 Sept.) lemnade han öfverbefälet till Ch.
E. Lewenhaupt. Under det återtåg, som denne
sedermera företog undan ryssarna och som
slutade med kapitulationen i Helsingfors (Aug.
1742), var B:s stämma den enda, som i
krigsrådet höjdes för motstånd. Krigets snöpliga
utgång väckte i Sverige allmän förbittring mot
hattpartiet och mot generalerna, hvilka partiet af
sjelfbevarelsedrift sköt framför sig. B.
hemkallades att aflägga räkenskap för sin krigföring,
arresterades och drogs jämte Lewenhaupt till
doms inför en generalkrigsrätt och en
ständernas kommission, tillsammans trettiofem
personer. "Kommissionens ledamöter, om också i
allmänhet icke framstående partimän, kommo
dock till saken med förutfattade meningar, och
ransakningen fortgick, under det att hela
landet, hotande med uppror, fordrade straff på dem,
som fläckat Sveriges vapenära" (Malmström).
En öfvervägande majoritet dömde B. förlustig
lif, ära och gods, och han blef, sedan
ständerna bekräftat domen, d. 16 Juli 1743
halshuggen vid Stockholm. Hans begäran att
förskonas från skymfen att dö för bödelns hand
och i stället arkebuseras afslogs af preste- och
bondestånden. J. Th. W.
Buddha, Buddhaism (Buddhism). Buddha
("den upplyste") kallas af sina anhängare
stiftaren af en religion, som vid pass ett hälft
årtusende före vår tidräkning, genom en reform
af brahmanismen, uppstod i Hindostan och
derifrån utbredde sig öfver hela östra Asien.
Hufvudkällan för hans lefnadshistoria är "Lalita
Vistara", en på sanskrit författad bok, som
utgör en del af denna religionsläras canon
(trosnorm). B. lefde sannolikt i 5:te eller 6:te årh.
f. Kr. Hans fader, som tillhörde krigarekasten
och Sakya-familjen, var konung i Kapilavastu,
ett rike vid foten af Nipåls (Nepals) berg, n. om
Oude. Efter sin familjs namn kallades han
Sakyamuni (Çakyamuni, eremiten af
Sakya-familjen). Som gosse och yngling hängaf han sig åt
grubblerier. På det hans sinne måtte vändas
till det praktiska lifvet, lät fadern sina
ministrar utse en hustru åt honom. Men B.
fortfor äfven efter giftermålet att grubbla öfver
lifvets och dödens gåta. Trenne tilldragelser,
som följde tätt på hvarandra, framkallade en
kris i hans lif. Han mötte först en utlefvad
gubbe, derefter en febersjuk och slutligen ett
lik, som bars till grafven. Då kände han djupt,
att ingen lycka är möjlig för en menniska, så
länge hon måste frukta för ålderdomen,
sjukdomen och döden, och han sökte utgrunda huru
befrielse från dem skulle kunna vinnas.
Upptagen af sådana tankar, mötte han kort derefter
en eremit, och då fattade han ett oryggligt
beslut. Efter att hafva underrättat sin fader och
sin hustru om sin afsigt att skiljas från
verldslifvet lemnade han nattetid palatset och gaf sig
ut på vandringar. Den furstlige eremiten blef
nu efter hvart annat lärjunge hos tvänne genom
sina teologiska kunskaper och sitt stränga
lefnadssätt ryktbara brahmaner; men deras
undervisning tillfredsställde honom icke, hvarför han
drog sig undan till en ödemark, der han i sex
år egnade sig åt de strängaste botöfningar.
Slutligen insåg han, att inga späkningar kunna gifva
verklig själsfrid, ja att sådana fastmer äro "en
snara och en stötesten på vägen till sanningen",
hvarför han helt och hållet öfvergaf de asketiska
öfningarna. Efter långvarigt begrundande
ansåg han sig slutligen hafva funnit den kunskap,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
