Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brännmaterial - Brännmärkning, jur. - Brännpunkt, Focus l. Principal-focus, fys. - Brännskada - Brännspegel, fys.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbränning till kolsyra alstrar 8,080 värmeenheter
– d. v. s. kan uppvärma 8,080 skålp. (3,444
kilogr.) vatten af 0° till 1° eller 80,8 skalp.
(34,4 kilogr.) vatten af 0° till 100° – samt att
1 skålp. väte vid förbränning till vatten lemnar
34,462 värmeenheter, eller ungefär 4 1/4 gånger
mer än kol. Ju mera rikt på väte ett bränsle
är, dess mera värme måste det frambringa.
Detta är dock riktigt, endast såvida bränslet ej
innehåller syre, i hvilket fall den mängd väte,
som med detta syre kan bilda vatten, såsom
redan förenadt med syre till vatten, eller
förbrändt, ej kan bidraga till värmeutvecklingen,
utan snarare måste förminska densamma, enär
detta vatten, för att aflägsnas i form af
vattenånga, måste upptaga och såsom latent binda en
del af värmet. Af denna anledning söker man
att ur bränsle bortskaffa fukt och vatten eller,
för metallurgiska ändamål, att genom kolning
erhålla ett så syrefritt bränsle som möjligt.
Vid kolningen aflägsnas nämligen syre och
väte, ehuru samtidigt äfven kol och väte, som
ej är bundet vid syre, går förloradt i form af
tjära o. d.
Vid fullt lufttillträde brinner ett bränsle, som
består af endast kol, utan märkbar låga, emedan
oforbrännelig kolsyra dervid alstras. Är
deremot lufttillgången otillräcklig, förnimmer man
en blå, föga lysande låga, hvilken härrör af
förbrinnande koloxid. Endast vätehaltiga
brännmaterial, t. ex. ved, torf och stenkol, brinna
med en lysande låga, som utgöres endast af
brinnande kolhaltiga gaser. Ju mera väterikt
bränslet är, dess större är lågan, ehuru dennas
storlek dessutom är beroende af draget.
Bituminösa, väterika stenkol lemna större låga än
mera vätefattiga sorter. Af de brännmaterial,
som vanligen begagnas, har man funnit, att –
allt efter vigten – ved i medeltal utvecklar
3,000 värmeenheter, lättare torfsorter 2,900,
tyngre svart torf 3,300, brunkol 3,500–4,000,
stenkol 6,000, träkol 7,000, koks 6,000. P. T. C.
Brännmärkning, jur., ett straff, som. består
deri, att ett märke inbrännes på förbrytarens
kropp. Detta straff, som förekom redan hos
forntidens romare, fick under medeltiden en
mycket vidsträckt användning. Det var på en
gång ett kroppsstraff och ett skamstraff, och
märket tjenade såsom ett igenkänningstecken,
för den händelse att den straffade å nyo gjorde
sig skyldig till brott. I flere land bibehöll sig
nämnda straff långt in i detta århundrade. I
Norge afskaffades det 1815, i Danmark 1840.
Äfven i Sverige har brännmärkning varit använd
såsom bestraffning. "Att brännas med jern"
upptages i Bjärköa-rätten såsom ett af straffen för
tjufnad. Lands- och stadslagarna känna ej detta
straff, men i praxis förekom det ofta under de
följande århundradena. I ett bref af år 1611
till ståthållaren i Kalmar förordnade Karl IX,
att en person, som förtalat öfverheten, skulle
brännmärkas och mista båda öronen. I
lagförslagen under 1600-talet förekommer
brännmärkningsstraffet, men i 1734 års lag upptogs det
ej. Emellertid saknas ej exempel på att detta
straff blifvit användt, sedan 1734 års lag trädde
i kraft. År 1750 blef en i banken anställd
kontorsskrifvare, som tillgripit åtskilliga
öfverkorsade sedlar och utsläppt dem i rörelsen, dömd
till 40 par spö, lifstids fängelse samt att tecknas
med brännmärke i pannan. J. H-r.
Brännpunkt, Focus l. Principal-focus,
fys., den punkt i rymden, i hvilken med
hvarandra parallella ljusstrålar, som infalla på en
spegel eller lins, efter reflexionen, eller
brytningen, sammanträffa eller från hvilken de synas
utgå i alla riktningar (divergera). I förra fallet
kallas brännpunkten reel (hos konkava speglar
och konvexa linser), i senare virtuel (hos
konvexa speglar och konkava linser). Hans afstånd
från spegelns eller linsens midtpunkt kallas
brännvidd l. fokaldistans. R. R.
Brännskada. En tillräckligt uppvärmd kropp
(vare sig fast, flytande eller gasformig), som
kommer i beröring med någon del af den lefvande
organismen (t. ex. huden), inverkar derpå
irriterande samt mer eller mindre förstörande, allt
efter sin värmegrad och den tid, hvarunder
inverkan får ske. Den lindrigaste påföljden är
rodnad; svårare fall äro blåsbildning och, ännu
svårare, verklig förbränning, skorpbildning.
Brandskorpan (eschara) kan vara begränsad till
huden ensam, ja till enskilda lager deraf, men
hon kan äfven tränga djupare in, och det så
långt, att en hel del fullständigt förkolnar.
Äfven de lindrigaste formerna af brännskada
kunna blifva lifsfarliga, om de äro mycket
utbredda, och sträcka de sig till en tredjedel af
kroppens hela yta, är dödlig utgång nästan viss.
De djupare brännsåren kräfva för sin läkning
brandskorpans afstötning genom suppuration
och ärrbildning. Ärr, som uppkommit på detta
sätt, hafva, vida mer än andra ärr, benägenhet
att sammandraga sig och kunna till följd deraf
orsaka de värsta vanskapligheter. – En mängd
andra ämnen – starka syror, kaustika alkalier
och många salter – verka på samma sätt som
värmet. De kallas derför kaustika ämnen.
Medicinen drar ofta nytta såväl af denna
egenskap som af hettan (genom användande af
brännjern). Någon gång skadas kroppens inre delar
genom införandet af kaustika ämnen, t. ex.
svafvelsyra. Om döden ej omedelbart följer,
inträffar skorpbildning och läkning genom ärr,
hvilkas sammandragning kan åstadkomma
ohjelpliga förträngningar. Äfven genom inandning af
heta ångor kunna luftrör och lungor skadas så,
att döden blir en följd. Rsr.
Brännspegel, fys., en konkav sferisk spegel
af metall och med stor radie, hvilken tjenar till
koncentrering af solljuset i eller omkring en
punkt (brännpunkten), hvarest en hetta utvecklas,
som är tillräckligt stark för att antända
bränbara ämnen, smälta metaller o. d. Apparatens
verkan förhöjes genom ytans förstoring och
brännviddens förminskning. Det berättas, att
Archimedes med en brännspegel antände skeppen
för romarna, när dessa belägrade Syracusae. Om
uppgiften är riktig, var den då begagnade
brännspegeln troligen ej en konkav spegel, utan en
apparat, som blifvit sammansatt af en mängd
plana speglar, hvilka stälts så, att de
koncentrerade ljuset mot en och samma punkt. Kircher
och Buffon visade möjligheten af att på detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
