Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brushane, Machetes pygnax, zool. - Brusianer, en religiös sekt. Se Bruys - Brusius, fransk prest. Se Bruys - Brusk, bergsv. - Brusque, Fr., tvär, häftig, grof, kort om hufvudet - Brussa l. Bursa, hufvudstad i turkisk-asiatiska ejaletet Chodavendikjar - Bruta, zool. Se Trögdjur - Brutal, rå, plump, grof, vildsint, djurisk - Brutet ackord, musikt. - Bruttium, fordom landskap i Italien - Brutto, Ital., handelst., utan afdrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nacken; ansigtets sidor öfverdragas af vårtor –
ett tecken till vaknande könsdrift, men på
samma gång ett skydd mot stötar från
motståndares näbb. Den mjuka byggnaden i dessa är
dock ej egnad att göra mycken skada.
Brushanarnas stridsplatser äro ständigt desamma:
små fuktiga kullar med kortvuxen gräsmatta,
der det nedtrampade gräset och lösryckta
fjädrar vittna om kampen. Hela denna strid synes
snarast vara jämförlig med morkullans
sträckning, som väl också står i samband med
fortplantnings-driften, men som till god del är en
ren yttring af den högre liflighet, som vid denna
tid anfäktar dessa foglar. Om honorna kifvas
de knappast, ty om dem vårda de sig icke
länge eller mycket, och två eller flere hannar
kunna i frid följa en hona på den plats, der
hon reder sitt bo. Först vid återkomsten till
stridsplatsen börjar hannarnas tummel å nyo
och fortgår, till dess trötthet eller en
förbiflygande hona eller matlusten skiljer dem åt. I
frid med hvarandra söka de sin föda, som
utgöres af små insekter och maskar, någon gång
äfven af sädesfrön. Egendomlig är också den
brokiga olikhet, som utmärker hannarnas drägt
vid denna tid. Mest vexlar halskragen i sin
glänsande färg, från blåsvart till röd eller gul
eller livit, ren eller fläckig eller bandad af
vågiga tvärstreck. I de flesta fall vexlar ryggens
färg (blir mörkare eller ljusare) i
öfverensstämmelse med halskragens. Beständigare äro färgerna
på bröstet och buken: det förra är svart med hvita
fläckar, den senare liksom undergumpen renare
hvit. I slutet af Juni, då honorna lagt sina ägg,
upphör hannarnas stridslust, och deras
högtidsdrägt faller bort. Deras färgdrägt närmar sig
då honornas, som på ryggsidan är spräcklig af
svarta fjädrar, med rödbruna och ljusgråa kanter
– denna sistnämnda färg i största utsträckning
på de mindre täckfjädrarna –, på buksidan
deremot i det närmaste öfverensstämmer med
hannarnas drägt, blott att det svarta på bröstet
är glesare. För öfrigt skiljas honorna från
hannarna derigenom att de äro mindre. Den fullvuxna
honans kroppslängd varierar omkr. 250 millim.
(8,4 tum), den fullvuxne hannens omkr. 300
millim. (1 f.). Den hoplagde vingens längd
varierar på honan omkr. 160 millim. (5,3 tum),
på hannen omkr. 180 millim. (6 tum). Ungarna
likna närmast honan, men hafva en starkare
rostfärg utbredd öfver hals och bröst. –
Brushanen har en stor geografisk utbredning. Öfver
hela den gamla verlden stryker han omkring,
ända ned till det sydligaste Afrika, der han
visar sig vid regntidens början, men försvinner,
innan hannens halskrage vuxit fram. Sina
häckplatser har han här i norden, ända upp i de
norra lappmarkerna, och hannen – som
bortflyttar sist, men återvänder först – har redan
vid sin ankomst till Skåne, i början af April,
sin halskrage färdig. I Maj eller Juni –
senare i de norra än i de södra trakterna –
lägger honan sina 3–4 jämförelsevis stora, omkr.
40 millim. (1,34 tum) långa, olivbruna eller gröna,
med rödbrunt eller svart fläckiga, päronformiga
ägg i en liten håla på någon tufva, ej långt
från vatten. Ensam rufvar hon dem, och ensam
vårdar hon ungarna, som straxt efter
kläckningen äro färdiga att följa henne ut för att
söka föda, medan hannarna stryka omkring för
sig sjelfva. Under hösten är brushanen en
förträfflig stek, under lektidcn är han torr och
seg. F. A. S.
Brusianer, en religiös sekt. Se Bruys.
Brusius, fransk prest. Se Bruys.
Brusk, bergsv., kallas den i lyftarmringen på
vattenhjulshammare fastsatte del, hvarmed
hammarskaftet och hammaren lyftas. På vanliga
stångjernshammare äro bruskarna af trä
(vanligen björk), på stjerthammare och
mumblingshammare deremot af smidt jern. – Bruskring
l. lyftarmring, den grofva ring, som vid
vattenfallshjul fastkilas på hjulstocken och tjenar
till att lyfta hammaren. Vid vanliga
stångjernshammare är den försedd med utstående
armar (oftast fyra), på hvilka bruskarna
fastsättas. Vid stjerthammare och
mumblingshammare är bruskringen i periferien försedd med
flere eller färre hål, i hvilka bruskarna
fastkilas. C. A. D.
Brusque [brysk], Fr. (af Ital. brusco, skarp,
bitter), tvär, häftig, grof, kort om hufvudet. –
Brusquement [brysköma’ng], tvärt, häftigt,
groft. Jfr Bruscamente.
Brussa l. Bursa, hufvudstad i
turkisk-asiatiska ejaletet Chodavendikjar, omkr. 20 kilom,
(nära 3 mil) från Marmorasjön. Omkr. 80,000
innev. Säte för en turkisk pascha, en grekisk
mctropolit och en armenisk ärkebiskop. En
mängd moskéer. Den märkligaste bland dessa
är Oli Dsjami ("den ståtliga"). Praktfulla
grafvårdar öfver flere turkiska sultaner och andra
ryktbara män. B. är en af Turkiets störste
industriorter. Hufvudnäringar äro silkesodling
och sidenfabrikation. Berömda mineralkällor.
– B. motsvarar forntidens Prusa, som enligt
traditionen anlades af Hannibal. 1326–61
var det de osmanske sultanernas hufvudstad.
1855 blef staden nästan helt och hållet ödelagd
genom en jordbäfning.
Bruta, zool. Se Trögdjur.
Brutal (af Lat. brutus, Ital. brutale, Fr.
brutal), rå, plump, grof, vildsint, djurisk. –
Brutalitet, råhet, plumphet, grofhet.
Brutet ackord, musikt., ackord, hvars
intervall ej angifvas samtidigt, utan efter
hvarandra. A. L.
Bruttium, fordom landskap i Italien,
omfattande de nuv. prov. Reggio och Catanzaro,
den sydligaste spetsen af den italienska halfön.
Det inre landets ursprunglige innevånare voro
lukaner, som skilt sig från sina landsmän och
derför af dessa kallades bruttii (affälliga). På
kusterna anlades tidigt många blomstrande
grekiska kolonier: Rhegium, Croton, Locri m. fl.
Bruttierna underkufvades af romarna 272 f. Kr.
och kallades derefter Roms bundsförvandter;
men sedan de under andra puniska kriget
(218–201 f. Kr.) tagit Hannibals parti,
förlorade de rätten att bära vapen och förklarades
för statsslafvar.
Brutto, Ital. (egentl. ful, osnygg, vanskaplig,
af Lat. brutus, tung, trög, klumpig), handelst.,
utan afdrag. – Bruttovigt, en varas vigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
