Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brudkrans, Brudkrona, hufvudprydnad - Brudköp var bland forntidens nordboar ett af namen på bröllop och innebar uppfyllandet af de ekonomiska villkor - Bruegel, flamländsk konstnärsfamilj - Bruegel, Peter, den äldre - Bruegel, Peter, den yngre - Bruegel, Jan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Brudkrans, Brudkrona, hufvudprydnad,
som i de flesta civiliserade land brudar bära
på bröllopsdagen. Bruket deraf förskrifter sig
sannolikt från 10:de årh. Mångenstädes får
denna prydnad ej bäras af andra brudar än de,
som förut icke varit gifta och som icke gjort
sig kända för en osedlig vandel; särskildt i
Sverige håller allmogen strängt på det
sistnämnda vilkoret. Den svenska kyrkolagen
stadgar (kap. 15, § 20) i detta afseende: "Den,
som är häfdad af sin fästman, och sådant är
ännu okunnigt, men understår sig likväl att
bruka kyska brudars skrud, skall bota till
kyrkan två daler silfvermynt." Brudkransen
utgöres i Tyskland vanligen af myrtenqvistar, i
Frankrike af orangeblommor, i Italien och
franska Schweiz af hvita rosor, i Spanien af röda
rosor och nejlikor, i Grekland af vinrankor.
Brudkronan i Bajern, Schlesien och åtskilliga
andra tyska land, består af guldtråd, glasbitar
och glitter. I Athen bära brudarna en stor
filigranskrona, prydd med perlor. I Sverige
voro fordom brudkronorna alltid af guld eller
silfver, och på många ställen begagnar ännu
allmogen brudkronor af dessa metaller. Inom
de bildade klasserna förfärdigas numera denna
prydnad vanligen af myrtenqvistar.
Brudköp (Fornn. brúðkaup) var bland
forntidens nordboar ett af namnen på bröllop och
innebar uppfyllandet af de ekonomiska vilkor,
som blifvit träffade vid fästemålet (förlofningen).
För att äktenskapet skulle vara fullt lagligt,
måste nämligen, enligt ett gammalt uttryckssätt,
hustrun vara mundi keypt, d. v. s. förvärfvad
genom laglig öfverenskommelse mellan mannen
och den eller de, som bestämde öfver qvinnans
giftermål. (Mhndr var, som det tyckes,
ursprungligen inbegreppet af de vilkor, som å ömse
sidor gjordes med afseende på kontrahenternas
– i synnerhet hustruns – förmögenhet.) Vid
fästemålet bestämdes sålunda hustruns
hemgift (heimanfylgia) och hvad mannen i
förhållande dertill skulle erlägga, eller den s. k.
tillgiften (tilgiöf, gagngjald, priðjungsauki,
mundr i inskränkt bemärkelse). Vid nämnda
tillfälle träffades stundom också
öfverenskommelse om morgongåfvan (linfé, bekkjargjöf),
d. v. s. den gåfva, som mannen skulle gifva
hustrun morgonen efter bröllopet. Jfr Bröllop,
Vigsel, Äktenskap.
Bruegel [brögel], flamländsk konstnärsfamilj,
som under 1500- och 1600-talen räknade flere
berömda medlemmar, bland hvilka i synnerhet
stamfadern, Peter B. d. ä., blef af stor
betydelse för målarekonsten. Familjen härstammade
från byn Breugel (vid Breda) och tog deraf
namnet, hvilket man ser skrifvet än Breugel
l. Breughel, än Bruegel l. Brueghel. Sjelfva
nyttjade slägtens medlemmar ett af de båda
sistnämnda skrifsätten.
1) Peter B. den äldre, f. mellan 1525 och
1530, fick sin första undervisning i Antwerpen
hos målaren P. Koeck van Aalst, upptogs 1551
som fri mästare i Antwerpens målaregille och
begaf sig derefter till Italien, der han likväl
kände sig mindre tilltalad af den italienska
konsten, af hvilken han alltid blef oberörd, än af den
sköna naturen, och der hans vistelse ej häller
blef synnerligen långvarig. Efter hemkomsten
bodde han i Antwerpen till 1563, då han slog
sig ned i Bruxelles. Död i sistnämnde stad
sannolikt 1569 l. 1570. – Det största
inflytandet på B:s konstnärliga utveckling kom från
hans landsman och själsfrände H. van Aeken
(Bosch), bland hvars efterlemnade arbeten han
i synnerhet fann behag i dem, som framställa
dryckeslag och muntra sällskap. Sjelf
bondeson, sträfvade han särskildt att inom konstens
verld skaffa berättigande åt framställningar ur
bondens lif, och deraf härleder sig hans
tillnamn Bond-B. (Holl. Boeren-B., T.
Bauern-B. För hans tokroliga uppfattning af
bondlifvet kalla fransmännen honom vanligen Pierre
le drôle). Originelt och drastiskt återgifver
han den prosaiska verkligheten, men hans böjelse
för det råa och låga, hans hårda kolorit samt
oroliga och ej sällan smaklösa komposition göra
hans arbeten föga njutbara ur estetisk synpunkt.
I sin rätta dager framstår B. först då, när han
bedömes såsom ett barn af sin tid. Denna
förstod han väl, liksom tiden förstod honom. Hans
betydelse för konsten ligger deri att han var den
förste, som förskaffade genren en sjelfständig
och likberättigad plats bredvid historiemåleriet,
och hans banbrytande verksamhet öppnade
sålunda vägen för 1600-talets store genremålare.
Oräkneliga äro de taflor, som gått och gå
under Bond-B:s namn, men de flesta äro endast
svaga och yngre kopior af de många gravyrer,
hvilka andra konstnärer utförde efter hans
teckningar (och raderingar). Äkta arbeten af
honom (figurrika bibliska stycken, i hans egen
tids kostym och med en realistisk och
genreartad uppfattning, samt kyrkfester, bondbröllop,
dansnöjen, krogscener och slagsmål mellan
bönder och soldater) finnas i Wien, Schleissheim,
München, Dresden, Nürnberg, Gent, Paris,
Montpellier, Madrid och möjligen på några andra
ställen. Af hans skola eger Stockholms
nationalmuseum två arbeten.
2) Peter B. den yngre, den förres son, f.
omkr. 1565 i Bruxelles, fick sin utbildning i
Antwerpen, i hvars målaregille han inskrefs
1585 och der han dog 1637 l. 1638. Han trädde
så helt och hållet i sin faders fotspår, att många
af hans arbeten endast med den största
svårighet kunna skiljas från dennes. I synnerhet fäste
han sig vid djefvulsscenerna i åtskilliga af
faderns verk, och den förkärlek, hvarmed han
sedan målade framställningar af helvetet,
eldsvådor och dylika ämnen, skaffade honom
tillnamnet Helvetes-B. (Helsche-B.,
Höllen-B., B. d’enfer). B. var den siste, som målade
helvetet med burlesk uppfattning. Hans
inflytande på det yngre konstnärsslägtet var
obetydligt. Målningar af honom finnas i Berlin
(Helvetet), Antwerpen, München (Sodoms brand
och Trojas undergång), Dresden och på några
andra ställen. Stockholms nationalmuseum eger
af honom en liten målning på koppar:
Syndafloden.
3) Jan B., den förres broder, f. 1568 i
Bruxelles, började derstädes sin konstnärsbana såsom
blomstermålare, men utbildade sig sedermera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
