Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brottmålsprocess (Kriminalprocess), jur. - Brottmålsstatistik. Se Rättsstatistik - Brottsjö l. Störtsjö, sjöv. - Brotvindare, sjöv., fordom benämning på Drifvare, ett slags segel - Brouckère, Charles Marie Josèphe Ghislain de - Brouckère, Henri Marie Josèphe Ghislain de - Brougham, Henry, lord Brougham and Vaux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ansvarsyrkande emot en bestämd person. I öfrigt är
processen fullt inqvisitorisk. Domaren är
ansvarig för målets tillbörliga utredning. Han
förhör den tilltalade, förordnar om vittnens
inkallande och förebringande af annan bevisning,
och då ransakningen är fullbordad, bedömer
han brottet sjelfständigt, med fäst afseende på
alla omständigheter, som under ransakningen
kommit i dagen, vare sig de af parterna blifvit
åberopadeo eller icke. J. H-r.
Brottmålsstatistik. Se Rättsstatistik.
Brottsjö l. Störtsjö, sjöv., en våg eller sjö,
som våldsamt störtar mot ett fartyg och rullar
öfver relingen in på däck. Sådana sjöar
anställa ofta stor förödelse, ja kunna t. o. m.
"bryta ned" fartyget, så att det sjunker. Ett
fartyg är värst utsatt för brottsjöar, när det
har hög och brytande sjö tvärs på sidan,
hvarför man då nödgas att antingen "länsa" rätt
undan sjön eller ock "lägga bi", hvilket senare
är det vanligaste, enär de flesta fartyg då lida
minst af sjögången. Jfr Bränning och
Grundbrott. R. N.
Brotvindare, sjöv., fordom benämning på
Drifvare, ett slags segel.
Brouckère. 1. Charles Marie Josèphe
Ghislain de B., belgisk statsman, f. 1796,
valdes 1825 till medlem af generalstaternas
andre kammare och blef der en af det liberala
partiets förnämste ledare. 1830 slöt han sig
till revolutionen. Under den provisoriska
regeringen var B. chef för finansutskottet och
öfvertog 1831 inrikesportföljen i konung
Leopolds första ministèr, blef s. å. krigsminister
och gjorde sig som sådan högt förtjent om
arméorganisationen, men af gick 1832, då
kamrarna vägrade honom tillräckliga anslag. 1834
utnämndes han till generaldirektör för myntet
och öfvertog samma år en professur vid det
nya universitetet i Bruxelles, till hvars
stiftande han verksamt bidragit. 1835 upprättade
han den belgiske banken och var dess direktör
till 1839, då banken inställde sina betalningar.
1848 utnämndes han till borgmästare i
Bruxelles och invaldes s. å. å nyo i
deputerade-kammaren, der han åter blef en af det liberala
partiets chefer. Död 1860. – 2. Henri
Marie Josephe Ghislain de B., den förres
broder, belgisk statsman, f. 1801, slöt sig 1830 till
de revolutionäre, sändes såsom medlem af
nationalkongressen 1831 till London för att fråga,
om prins Leopold ville mottaga den belgiska
kronan, och invaldes sedan i
deputerade-kammaren. 1852–55 var han utrikesminister. F. n.
(1878) är han borgmästare i Oudergem.
Brougham [broum, brouöm l. brö’gham],
Henry, lord Brougham and Vaux, engelsk
statsman, föddes i Edinburgh d. 19 Sept. 1778.
Redan 1796 skref han en naturvetenskaplig
afhandling, som ansågs värdig att intagas i "The
transactions of the royal society of Edinburgh".
1800 blef han skotsk advokat, och genom
studium af de klassiske oratorerna samt öfningar
i den s. k. "Speculative club" utbildade han
sig vid denna tid till talare och politiker. 1802
började han skrifva i den nyss förut grundade
"Edinburgh review", hvilken tidskrift genom
hans medverkan snart fick stort inflytande på
den allmänna meningen. Ensamt i de första
tjugo häftena af nämnda tidskrift skref han
åttio artiklar, behandlande vitterhet, skön konst,
allmän politik, kolonialpolitik, naturvetenskap,
kirurgi och matematik. Emellertid
omintetgjorde B:s politiska frisinne och excentriska
vanor hvarje förhoppning om en mera lysande
framtid i Skotland, och derför begaf han sig
1808 till London, der han s. å. fick tillfälle att
uppträda såsom advokat inför underhusets skrank.
Den lysande vältalighet han dervid utvecklade
gjorde honom med ens till en ryktbar man.
1810 kom han in i underhuset såsom
representant för en "rotten borough". Vid denna tid
hade oppositionen mot slafhandeln nått sin
höjdpunkt, och såsom en ifrig anhängare af detta
motstånd väckte B. kort efter sitt inträde i
parlamentet en motion om att delaktighet i slafhandel
skulle straffas med deportation. Motionen gick
igenom och bidrog till att öka B:s anseende.
Icke dess mindre kom han till korta vid ett
val i Liverpool 1812 och fick sedan ej plats
i underhuset förrän 1816, då han å nyo måste
anlita en "rotten borough". Emellertid blef han
snart en af de mest inflytelserike medlemmarna af
parlamentets andre kammare. När England 1815
inbjöds att deltaga i "den heliga alliansen",
uppträdde han med framgång mot ett förbund,
hvars ändamål, såsom han ironiskt anmärkte,
skulle vara att skydda "den af intet anfall
hotade kristenheten". Vid samma tid uppträdde
han på ett lysande sätt som juridisk försvarare
i åtskilliga af regeringen anhängiggjorda
pressmål och ökade ytterligare sitt anseende genom,
den vältalighet, hvarmed han 1820 inför
öfverhuset försvarade drottning Karolina mot åtalet
för äktenskapsbrott. 1820–30 var han utan
tvifvel den mest populäre mannen i England;
nationen var honom tacksam for det kraftiga
sätt, hvarpå han uppträdde för
folkundervisningens höjande, samt för hans sträfvan att
förbättra lagskipningen. Hans anseende stegrades
ytterligare genom den verksamme andel han tog
i upprättandet af Londons fria universitet (1825)
samt genom hans stiftelser "Mechanics’
institute" och "Society for diffusion of universal
knowledge". Sedan han 1830 hållit sitt berömda
tal mot slafveriet, valdes han s. å. af
grefskapet York till dettas representant i underhuset.
När ministèren Wellington s. å. föll, blef B.
lord-kansler och samtidigt peer med titeln
baron af B. and Vaux. På sin nya post
utvecklade han en rastlös och genomgripande
verksamhet: konkurs-lagstiftningen förbättrades, en
mängd sinekurer vid "court of chancery"
(kanslidomstolen) upphäfdes, en massa gamla
missbruk afskaffades, och till följd af hans
åtgöranden utarbetades 1834 en strafflagskodex. I
väsentlig mån medverkade han till reformbillens
antagande, 1832, och till slafveriets upphäfvande,
1833. År 1834 afgick han jämte de öfrige
medlemmarna af whigministèren. När 1835 en ny
liberal ministèr bildades, kom B. icke i åtanke,
emedan han genom en och annan indiskretion
råkat i ogunst hos Vilhelm IV och några af
whigpartiets stormän. Han ställde sig derför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
