Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brasilien - Brasilin, det röda färgämnet i bresilja. Se Fernbock - Brask, Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kanoner. – Flaggan är grön med det kejserliga
vapnet i gul snedruta. – Provinserna äro: Amazonas,
Pará, Maranhão, Piauhy, Ceará, Rio
Grande do Norte, Parahyba, Pernambuco, Alagoas,
Sergipe, Bahia, Espirito Santo, Rio de
Janeiro, S. Paulo, Paraná, Santa Catharina, Rio
Grande do Sul, Minas Geraes, Goyaz och Matto
Grosso; dertill kommer hufvudstaden med dess
närmaste område, Municipio da Corte. Hufvudstad
är Rio de Janeiro.
Historia. B. upptäcktes 1500 af portugisen
Cabral, och 1549 grundlades Bahia af landets
förste generalkapten, Tomé de Souza. Sedan
man der upptäckt guld (1698) och diamanter
(1730), tilltog snabbt strömmen af invandrare.
Under portugiserna utvecklades landet föga; det
låg i lägervall för den stränga tillämpningen
af kolonialsystemet, hvarigenom brasilianerna
förbjödos att utföra sina varor till andra land
än Portugal. Då 1807 Napoleon I förklarade
huset Braganza afsatt från Portugals tron, flyttade
den kungliga familjen till B. Der qvarstannade
den äfven efter Napoleons fall, och
der uppsteg 1816 Johan VI på tronen. Regeringen
i Portugal fördes i hans namn af lord
Beresford. En revolution utbröt 1820, och man
fordrade, att konungen skulle återvända. Johan
VI flyttade tillbaka till Portugal 1821 och qvarlemnade
sin son Pedro såsom regent i B. Men
då B:s begäran att få sända ombud till riksdagen
(cortes) afslogs, uppsade Pedro Portugal
tro och lydnad, d. 9 Jan. 1822, och sammankallade
en riksförsamling, som förklarade B.
fritt och som d. 18 Dec. utropade regenten till
kejsare under namn af Pedro I. Denne förelade
för en följande riksförsamling ett förslag
till en högeligen frisinnad författning, hvilket
antogs d. 25 Mars 1825. Men folket var ej
vuxet sin frihet. Partier, som ömsesidigt misstänkte
hvarandras afsigter, och dåliga finanser
höllo landet i ständig oro. Dertill kom ett
olyckligt krig med La-Plata-staterna,
1825–28. Trupperna gjorde uppror, och deras kufvande
kostade mycket blod. Pedro tröttnade
slutligen och nedlade 1831 regeringen till
förmån för sin son Pedro, som då var fem år gammal.
Efter en orolig förmyndare-regering besteg denne,
under namn af Pedro II, 1840 tronen.
Hans styrelse var till en början ej lugnare.
Han hade att utstå tvister med Förenta staterna
och England samt farliga slafuppror. Äfven
råkade han i krig med La Platas diktator,
Rosas, hvilken han 1852, efter att hafva slutit
förbund med Paraguay och Uruguay, besegrade
och störtade. 1863 kom landet i en häftig tvist
med England. Engelska officerare hade i Rio
arresterats för opassande uppförande, och den
engelske amiralen lade då beslag på fem brasilianska
fartyg. Hela landet råkade nu i rörelse.
Ministèren vägrade gifva den begärda
upprättelsen och fordrade tvärtom en sådan
af England. B. begärde skiljedom af konungen
i Belgien; men då England ej ville underkasta
sig dennes utslag, afbrötos de diplomatiska förbindelserna.
Tvisten bilades 1865 till förmån
för B. Regeringens fasthet minskade partihatet
samt ökade hos folket gemensamhetskänslan och
fosterlandskärleken. För att bevara segelfriheten
på Paraná och Paraguay ingick B. förbund
med Uruguay och Argentina samt anföll
diktatorn Lopez i Paraguay. Kriget fortgick
1864–70. B. kämpade för sin ställning såsom
stormakt i Syd-Amerika. För att visa sin oegennytta
öppnade det segelfarten på Amazonfloden,
Tocantins och S. Francisco för alla nationer.
För att under kriget fylla härens luckor
hade kejsaren gifvit friheten åt alla de staten
eller honom sjelf tillhörige slafvar, som ville gå i
fält. B. har Pedro II:s vishet, trofasthet och storartade
föredöme såsom regent och enskild man
samt otvifvelaktigt till en del äfven monarkien
att tacka för sin tillväxt och för att det ej delat
det spanska Amerikas öde. – Nyare skrifter
öfver B. äro: Wappäus, "Brasilien" i del. 1., afd.
4 af Stein’s "Handbuch der geographie und
statistik" (1871); Manoel de Macedo, "Notions
de chorographie du Brésil", Leipzig (1873);
"The empire of Brazil at the universal exhibition
of 1876 at Philadelphia" och Canstatt,
"Brasilien, land und volk" (1877).
O. A. S.
Brasilin, det röda färgämnet i bresilja. Se
Fernbock.
Brask, Hans, biskop, f. 1464 i Linköping
af borgerliga föräldrar, idkade studier vid Greifswalds
och andra utländska högskolor samt blef
vid någon af dem doktor. Efter sin hemkomst
anställdes han som kanik i Linköpings kapitel,
blef 1505 domprost, intogs såsom sådan i rikets
råd och blef 1513 biskop i Linköping. Han
var en af sin tids främste män, kunnig och erfaren,
såväl i ekonomiska och politiska som i
kyrkliga ting, och derjämte en varm vän af allt,
som han ansåg kunna främja sitt lands utveckling.
Med ifver sökte han vinna kännedom om
andra lands framsteg i odling för att låta sitt
fosterland deraf draga fördel. Ett bevis på
hans verksamhet i denna riktning är hans försök
att upprätta ett boktryckeri i Söderköping.
Så vidt man vet, var han den förste, som tänkte
på att genom en kanal förbinda Vättern och
Vänern och dermed bereda en direkt förbindelse
mellan öfre Sverige och Vesterhafvet, och
om så var, är detta ett intyg om hans skarpa
blick för hvad som kunde främja fosterlandets
utveckling. Till sina politiska åsigter var B. konservativ.
"Vårt rikes frihet", sade han, "hänger
på kyrkan och ridderskapet". – Det ligger i
sakens natur, att han i den brytningstid, hvarunder
hans lif inföll, skulle i religiösa frågor
hålla på det gamla, och det är af historien väl
bekant, att han så gjorde. Han var i Sverige icke
allenast den förnämste, utan den ende kraftfulle
kämpen för den gamla kyrkan och mot
reformationen. Såsom sådan blef han motståndare
till Gustaf I. Man är lika litet berättigad
att betvifla B:s fosterlandskärlek som konung
Gustafs. Men B. ansåg fäderneslandets väl bero
på den kyrkas bestånd, hvars målsman han var
och om hvars stadgars och lärors sanning han
var så öfvertygad, att han betraktade som ett
brott att betvifla densamma. Med kraft och
nit kämpade han för hennes sak, så länge hopp
om seger fans, men till det yttersta kämpade
han icke. Han var icke en af de män, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
