Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boström, Kristoffer Jakob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
menniskans förnuftiga lif. I utförandet af sin
sedelära upptager och utför B. Schleiermachers
och Bibergs lära om de etiska formalbegreppen:
dygden, pligten och det goda verket (opus
morale), samt visar, att man endast genom att
fasthålla dessas sjelfständiga ställning i förhållande
till hvarandra och deras organiska samband sins
emellan kan fullständigt fatta det sedliga lifvet
såsom konkret och individuelt. Fullständigast
har B. utfört pligtläran. – Men äfven såsom
sedlig är menniskan, enligt B., omedelbart
bestämd af andra förnuftsväsenden än sin egen
idé. Hon eger nämligen gemensamt med
andra menniskor vissa sedliga uppgifter, hvilka
ej kunna förklaras ur hennes eget väsende och
hvilka derför måste anses hafva sin grund i
andra förnuftsväsenden. Dessa uppgifter äro
de, hvilka menniskan har såsom medlem af de
privata samhällena (familjen, kommunen,
korporationen och folket), och till grund för den
med afseende på dessa samhällen gifna
förpligtelsen ligga dessa samhällens idéer. Såsom
ändliga hafva visserligen dessa väsenden sina
egendomliga fenomenverldar – dessas närmare
beskaffenhet är likväl oss menniskor i detta
lifvet obekant –; men här är endast fråga om
deras förverkligande i menniskans fenomenverld,
d. v. s. att i denna införes den ordning, som
fordras af det menskliga förnuftet, emedan
det är bestämdt af dessa väsenden. B:s lära
om dessa samhällen är närmast beslägtad med
den tyske filosofen Krauses åsigter i ämnet.
Men för B., som frigjort sig från vissa
empiriska förutsättningar på det metafysiska och
etiska området, blef det möjligt att taga steget
fullt ut i den af Krause anvisade riktningen.
För öfrigt må anmärkas, att, ehuru B. aldrig i
detalj utförde sin lära om de privata
samhällena, han dock – genom att uppfatta dessa
såsom personliga och just derigenom konkreta
makter – gjorde det möjligt att äfven
vetenskapligt vindicera den subjektivt innerliga
karakter, som det af kristendomen upplysta
medvetandet alltid tillerkänt dem (enkannerligen
familjen och folket).
På ett analogt sätt fattas af B. det egentliga
rättssamhället eller staten. Vid
bestämmandet af rätt och orätt i juridisk bemärkelse
är det ej omedelbart fråga om de sinliga
krafternas omdaning till organ eller medel för
förnuftet, utan fastmer om vidden af hvars och
ens befogenhet att, ostörd af andra, få fritt
råda öfver naturens krafter, d. v. s. frågan är
hvem som bör i ett visst fall besluta och
utföra sitt beslut, ej hvad som bör beslutas och
utföras. Normen derför kan ej vara gifven
genom öfverenskommelse, ej häller skall
rättsordningen betraktas såsom medel för ett annat
ändamål, t. ex. sedligheten. Rättslagen måste
anses vara gifven omedelbart genom förnuftet.
Men ur sedelagen eller öfver hufvud ur det
menskliga förnuftet kan han ej förklaras, enär
flere moraliskt förkastliga handlingar måste af
rätten förklaras tillåtna. Ej häller kan rätten
förklaras omedelbart ur Gud, ty äfven hans
ande, den ytterste grunden till alla menniskans
förpligtelser, ställer på menniskans vilja fordran
af en fullständig bestämdhet. Återstår då
endast att förklara rätten ur ett annat ändligt
förnuftsväsende än menniskans idé, hvilket, såsom
närvarande i denna idé, fordrar upprättandet
af den ordning bland menniskor, som
benämnes det publika samhället eller staten. Detta
samhälle kan lika litet som det privata
omedelbart framträda i denna verlden för att der
bevaka och utöfva sin rätt. Derför måste
någon viss, eller möjligen flere, bland dess
medlemmar, hos hvilka samhällsintresset kan
förutsättas vara fullt aktuelt, innehafva och
utöfva alla dess rättigheter och skyldigheter: vara
dess målsman eller representant. Då nu folket
och staten äro skilda samhällen med olika
intressen (det förra med ett privat, den senare med ett
publikt), måste de äfven hafva olika
representanter. Statens representant bör innehafva en
sådan ställning, att man af honom kan fordra,
att det publika (rättsliga) intresset hos honom
är fullt aktuelt, hvilket endast kan ske
derigenom att han, så vidt möjligt, befrias från alla
andra intressen. Då nu B. anser, att detta bäst
kan ske derigenom att en mensklig individ är
statens representant, så gifver han den
monarkiska statsformen företräde för den republikanska
och lärer, att hela statsmaktens utöfning bör
odelad öfverlemnas åt monarken, men att folket,
som likaledes är ett samhälle med sitt
förnuftiga intresse, är berättigadt att (genom sin
representant) bevaka och utöfva sina rättigheter
äfven mot monarken. På grundvalen af dessa
allmänna principer utvecklar B. en statslära, som
väsentligen öfverensstämmer med principerna
för den konstitutionella monarkien, sådan denna
i nyare tider utvecklat sig inom de europeiska
samhällena. Visserligen lemnar han
lagstiftningsrätten i staten uteslutande åt monarken
och lärer, att regeringen ensam bör bära
ansvaret för lagstiftningsarbetets behöriga
(positiva) fortgång; men han yrkar derjämte, att
folket bör ega rätt att bevaka sina förnuftiga
intressen genom ett lagligen afgifvet veto.
Folkrepresentationen bör på ett organiskt sätt
konstitueras, eftersom folket är ett organiskt helt.
Då nu B. i tysthet förutsatte, att
korporationerna eller stånden äro folkets högsta organ
(d. v. s. de högsta samhällena inom folket), så
uppträdde han med ifver som en försvarare af
Sveriges urgamla fyrstånds-representation.
Den af B. framställda religionsfilosofien
öfverensstämmer i väsentlig mån med den kristna
trosläran. Menniskans frälsning och salighet
är alltigenom ett verk af Guds nåd, ehuru det
beror på menniskans fria vilja, om hon vill
antaga eller förkasta den af Gud erbjudna nåden.
Den religiösa menniskan tager redan här del i
det eviga lifvet. Det har aldrig varit B:s
mening att genom sin religionsfilosofi göra den
positiva religionsläran öfverflödig; tvärtom
uppvisar han hennes nödvändighet och fordrar åt
densamma, liksom åt den positiva lagen,
erkännande och helgd. Men då han ville rena
gudsbegreppet från vissa antropomorfistiska
förutsättningar, från hvilka de, som formulerat den
kristna kyrkans dogmer, ej kunnat fullt frigöra
sig, framhöll han tillika, att det rent religiösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
