Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bonarps hed - Bonasone, Giulio - Bonaventura, egentl. Johan af Fidanza - Bonavoglia l. Buonavoglia, Ital. (af buona, god och voglia, vilja), en frivillig; särskildt frivillig galèrslaf - Bonbon, Fr., egentl. "godt-godt", konfekt, "namnam". - Bonbonnière, konfektask - Bonchamp, Charles Melchior Arthur - Bonchrétien, bot. Se Päron - Bon-Compagni di Mombello, Carlo - Bond, plur. Bonds, Eng., skuldförskrifning, obligation - Bond, William Cranch - Bond-Arnö, socken i Upland. Se Arnö 1 - Bondböna, bot. Se Faba - Bonde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omkr. 1 1/2 mil från Åby. Heden är mötesplats
för Husarregementet konung Karl XV.
Bonasone, Giulio, italiensk kopparstickare
af Marc Antonios skola, f. i Bologna,
arbetade i Rom 1531–74. Hans blad (354 st.) visa
sträfvan att frambringa originalens färgverkan
och hafva icke varit utan betydelse för
kopparstickarekonstens utveckling. Ett af dem,
Johannes döparens födelse (efter Pontormo), finnes i
Stockholms nationalmuseum.
Bonaventura, egentl. Johan af Fidanza,
skolastisk teolog, f. 1221 i Bagnarea i
Kyrkostaten, blef 1248 franciskanmunk och fick då
namnet B., som betyder "af dig skall komma
det godt är". 1253 blef han professor i
teologi i Paris samt 1273 kardinal och biskop af
Albano. Död 1274 som legat för kyrkomötet
i Lyon. B. kanoniserades 1482 och upptogs
1587 bland katolicismens sex störste
kyrkolärare. Hans englarena vandel förskaffade
honom af en beundrande samtid namnet "doctor
seraphicus". B:s sträfvan att filosofiskt
motivera kyrkans dogmer och hans mystiska
uttryckssätt göra hans skrifter (hvilka värderades
högt af Luther) mycket svårfattliga. Hans för
lekmän afsedda Biblia pauperum utgör en
mystisk-allegorisk tolkning af bibeln.
Emellertid skiljer han sig från de andre skolastikerna
genom sin praktiska riktning, varma känsla och
frihet från onödiga spetsfundigheter. Den
fullständigaste upplagan af hans verk utkom i Rom
1588–96.
Bonavoglia [-vå’lja] l. Buonavoglia, Ital.
(af buona, god och roglia, vilja), en frivillig;
särskildt frivillig galèrslaf.
Bonbon [bångbång], Fr., egentl. "godt-godt",
konfekt, "namnam". – Bonbonnière [-niär],
konfektask.
Bonchamp [bångsja’ng], Charles Melchior
Arthur, markis de B., fransk insurgentanförare,
f. 1760, valdes efter Ludvig XVI:s död till
anförare för upprorsmännen i Anjou. Han var
lika krigskunnig som tapper och kämpade mot
regeringstrupperna med stor framgång, tills han
stupade, 1793. Hans krigare svuro att hämnas
hans död genom att nedsabla de 5,000
republikanska fångar, som befunno sig i deras våld.
Men midt under dödskampen reste sig B. på
sitt läger och utropade: "Nåd för fångarna!
Jag vill det, jag befaller det." Hans vilja blef
respekterad.
Bonchrétien [bångkretiä’ng], bot. Se Päron.
Bon-Compagni di Mombello [-nji-], Carlo,
italiensk statsman, f. 1804 i Piemont, beträdde
1833 den juridiska ämbetsmannabanan,
utnämndes 1848 till undervisningsminister och
utfärdade såsom sådan den organiske skollagen af
d. 4 Okt. 1848, enligt hvilken skolorna skulle
vara oberoende af kommunerna,
national-kollegier träda i stället för jesuitkollegierna och
öfveruppsigten öfver skolväsendet öfverlemnas
åt en statsmyndighet. S. å. utträdde han ur
ministèren. 1852 öfvertog han justitieportföljen
i ministèren Azeglio och anhöll om Frankrikes
bemedling, då han genom civiläktenskapslagen
kom i delo med Rom. 1853 inträdde han i
ministèren Cavour och valdes samtidigt till
president i kammaren, hvilken befattning han
innehade till 1857, då han utnämndes till sändebud
i Florens. När Victor Emanuel 1857 mottog
diktaturen öfver Toscana, blef B.
generalkommissarie derstädes. Efter freden i
Villafranca (1859) drog han sig tillbaka till
privatlifvet. 1870 kallades han till ordförande i en
komité, som blifvit tillsatt för att rådpläga om
garantierna för påfvens verldsliga makt och som
utarbetade ett lagförslag om förhållandet mellan
kyrka och stat. B. har äfven uppträdt som
författare.
Bond, plur. Bonds, Eng., skuldförskrifning,
obligation.
Bond, William Cranch, nord-amerikansk
astronom, f. 1792, sändes 1815 till Europa för
att efter mönstret af dervarande större
observatorier uppgöra planen till ett observatorium
i Nord-Amerika. 1838 fick han i uppdrag
att såsom astronom och meteorolog åtfölja en
vetenskaplig sjöexpedition, och 1839 ledde han
uppförandet af Havard colleges observatorium,
hvars direktör han blef. 1848 upptäckte han
Saturni åttonde måne. Död 1859. B:s skrifter
äro spridda i åtskilliga vetenskapliga tidskrifter.
Bond-Arnö, socken i Upland. Se Arno 1.
Bondböna, bot. Se Faba.
Bonde (Isl. búandi, bóndi, Fornsv. boandi,
bondi, egentl. partic. presens af búa, boa;
boende, bofast) kallades förr och kallas ännu i
dag, i synnerhet bland allmogen, i trängre
mening den, som antingen eger eller med
stadgad åborätt, innehar och sjelf jämte sin familj
brukar så mycket i mantal satt jord, att han
dermed åtminstone kan bereda sig tillräcklig
utkomst. Men namnet bonde fick tidigt och
har bibehållit äfven en vidsträcktare betydelse,
nämligen en person, som tillhör den på
landet bosatta, med jordbruket eller dess
binäringar sysslande, i klädedrägt och skick från
stadsboarna afvikande stora massan af folket, oafsedt
om han är jordegare, arrendator, tjenare,
torpare e. d. Ordet betecknar således en motsats
till stadsbo och "herreman".
Böndernas ställning har hos olika folk och
på olika tider varit olika. Greker och romare
läto sin jord skötas af slafvar. Bland germanerna
funnos i äldre tider – vid sidan af half-fria
(liter) och trälar – fria jordegare, hvilka jämte
sin familj brukade jorden; men efter hand
tvungos de fleste bland dessa att ställa sig i
ett slags skyddsförhållande till sina mäktigare
likar och nedsjönko småningom, sedan
uppkomsten af privilegierade klasser främjat förtrycket,
i samma tillstånd som de ofrie. Endast på den
skandinaviska halfön, i England, vid nedre Rhen
samt i Sclweiz’ och Tyrolens alpdalar kunde
bönderna i massa bevara sin frihet. I
Frankrike föllo fjättrarna af dem först genom den
stora revolutionen (1789), och till följd af den
allmänna rösträttens införande ega bönderna i
detta land, hvilka förr ej ens ansågos värdiga
att representeras i tredje ståndet, numera,
såsom utgörande 7/8 af valmännens hela antal,
ett alldeles afgörande politiskt inflytande.
Någon bonde torde dock aldrig haft plats i en
fransk riksförsamling. I Tyskland försökte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
