Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis / 797-798 (1878) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bojert, sjöv. - Bo Jonsson - Bojort, sjöv. Se Bojert - Bojrep, sjöv. Se Ankarboj - Bok

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

XIV:s krigsflottor förekommo fartyg, som



kallades bojert eller bojort och hvilka lära haft
tre master samt omkr. 60 mans besättning. R. N.

Bo Jonsson, den svenska aristokratiens
hufyudman under vid pass ett fjerdedels
århundrade, hörde till den ätt, som i vapnet förde
ett griphufvud och helt visst var en gren af
de s. k. Algotssönernas mäktiga slägt;
lagman Algots sonson Knut Folkesson synes hafva
varit B:s farfar. B:s moder, Ingeborg, var
dotter af östgötalagmannen Bo Niklisson (af
ätten Natt och Dag). I statens ärenden tog B.
icke någon verksam del, förrän konung Magnus
Eriksson, efter sonen Eriks död, åter hade
blifvit ensam konung i Sverige: han tillhörde då
oppositionen och var nästan från början dennas
ledare. 1361 var han en af de herrar, som (i
en beskickning) sändes till Tyskland, men sveko
sin konungs förtroende och på egen hand drefvo
underhandlingar med hansestäderna och tyska
furstar. Efter återkomsten väckte de s. å. split
mellan konung Magnus och hans son Håkan,
och i början af 1363 blefvo B. och hans
förnämste hjelpare visade ur landet. De begåfvo
sig då till Tyskland och erbjödo Sveriges krona
åt hertig Albrekt d. y. af Mecklenburg,
systerson till konung Magnus. Denne fann snart, att
han, för att få bibehålla sin krona, måste kasta
sig i armarna på stormännen, hvilket han också
gjorde, 1371. Dermed lades den förnämsta
regeringsmakten i händerna på B., hvilken
innehade störste delen af riket i förläning. Gång
efter annan sökte konungen frigöra sig från
detta beroende, men måste alltid göra nya
eftergifter. Så fortgick det till 1386, då B. dog.
Stormännen, som, i saknad af sin kloke och
kraftfulle ledare, icke längre voro konungen
öfvermäktiga, inkallade då drottning Margareta.

B. var rik och kraftfull, men föga hofsam,
och den mest genomgående sjelfviskhet utmärkte
hans uppträdande. Med hotelser och våld tvang
han personer att till sig sälja egendomar, och
ej sällan försummade han att betala. En af
sina motståndare dödade han inför högaltaret
i gråbrödernas (franciskanernas) kyrka i
Stockholm. Han förenade i sin hand flere ämbeten,
hvilka borde hafva förvaltats af skilda personer:
han var nämligen häradshöfding i Tjust

(1381–86), lagman i Östergötland (1367–88) och
drottsete (1375–86). Han kunde således, sjelf
eller genom ombud, komma att döma i samma
sak i tre instanser. Riddarevärdigheten erhöll
han aldrig. Han begrofs i Vadstena klosterkyrka.
I hans graf jordades sedermera sonen Knut och
dennes maka Ermegard Bülow. Grafstenen med
deras vapen finnes ännu i behåll, och vid
densamma har anknutit sig en sägen, som gifver
till känna huru dåligt minne den mäktige Bo
lemnade efter sig. Det bülowska vapnet är
fjorton kulor, och den grundlösa sägnen påstår,
att dessa kulor beteckna fjorton gårdar, som B.
skulle hafva lemnat till klostret för att få
begrafvas fjorton alnar inom kyrkans murar. Om
B:s intresse för literaturen vittnar den
omständigheten, att alexandersagan (se d. o.)
öfversattes för hans räkning. Hd.

Bojort, sjöv. Se Bojert.

Bojrep, sjöv. Se Ankarboj.

Bok, Fagus silvatica L. 1. Bot. Boken, af
nat. fam. Cupuliferae, kl. Monoecia L., är utan
tvifvel näst eken vårt ädlaste träd. utmärkt
genom sin resliga, ända till 30 m. (100 f.) höga,
stam, hvilken liksom de långa, vanligen starkt
utstående grenarna, täckes af en alltid slät,
gråhvit bark; vidare genom sina äggrunda,
vanligen hel bräddade, hårkantade blad af mycket
fast konsistens och mörkgrön färg; slutligen
genom de gulaktiga, nästan klotrunda hängena,
hvilka framkomma samtidigt med bladen.
Nötterna, de s. k. bokållonen, sitta inneslutna inom
den för hela familjen karakteristiska fruktskålen
(cupula) hvarigenom bildas en i fyra flikar
uppspringande skenfrukt. – I Sverige finnes
boken vild endast i de sydligare landskapen.
Hon skyr nämligen sträng vinterkyla. Af denna
omständighet och af det förhållandet att boken
älskar ett fuktigt klimat, förklaras äfven den
egendomligheten i hennes utbredning, att hon
i den vestre delen af vårt land går vida längre
mot norden än i den östre. Hon saknas på
Öland och Gotland, hvilka annars i afseende på
vegetationsförhållanden äro så gynnade; hennes
nordgräns utgöres af en linie, dragen från
Kalmartrakten genom Småland och
Vestergötland till södra Bohus län. Norr om denna
linie träffas boken endast på några enstaka
punkter (t. ex. Omberg i Östergötland). I Norge
går hon utefter kusten till norr om Bergen.
Planterad växer hon ända upp till Dalelfven
och kan ännu i Roslagen gifva grobara frukter.
– Af alla våra löfträd är boken det enda, som
bildar verkliga skogar. Der hon är allmän,
inverkar hon mer än något annat trädslag på
landskapets fysionomi – vi påminna om
Själlands berömda bokskogar – och är för sådana
trakter karaktersträd, i samma mening som
barrträden äro det längre upp mot norden. En
bokskog har också en sydländsk prägel af yppig
växtkraft, hvilken bildar en slående motsats till det
vittnesbörd om en karg natur, som äfven den
frodigaste barrskog onekligen afgifver. Vackrast
är bokskogen om våren, medan det späda
löfverket ännu har en ljus grönska. Men äfven i
sin mindre fagra sommarskrud gör en frodig
bokskog ett mäktigt intryck; mot det höga, täta,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>