Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blåmässe-dagen - Blå-snultra - Blåsot, patol. Se Cyanos - Blåspett, zool. Se Nötväcka - Blåsrör. Se Analys, kem. - Blåsrör (Gravatena, Rocuna) - Blås-själ, zool. Se Klappmyts - Blåsstål, metallur. Se Brännstål - Blåstjärna, bot. Se Scilla - Blåstrumpa - Blåstål, zool. Se Blå-snultra - Blås-tång, bot. Se Fucus - Blåsverk, bergsmek. Se Blåsmaskin - Blåsyra l. Cyanvätesyra - Blåsyradt jern, kem. Se Blodlutsalt - Blåsyradt kali, kem. Se Cyankalium - Blåsyre-emulsion - Blåtorn (Blåtårn) - Blåträ, tekn. Se Campeche-trä - Blåvandshuk - Blåvik - Bläck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfrige delen af året. Benämningen härrör
sannolikt af den tillfälliga ljudlikheten mellan
Blasius och ordet blåsa.
Blå-snultra, Labrus mixtus, zool., är namnet
på den vackraste bland Skandinaviens bergfiskar.
Hannen och honan äro till färgen så litet
öfverensstämmande, att de ansågos för olika arter,
ända tills B. Fries (1842) uppvisade det
oriktiga i detta antagande. Hannen, som bär
namnet blåstål, har på hufvud och ryggsidor en
mörk, grönsvart färg, genomdragen af blåa,
tämligen breda streck, på hufvudet böjda i
slingrande bukter, sammanflytande på strupen samt
på kroppssidorna sträckta i fem parallella linier.
Hans buksida äfvensom oftast störste delen af
bukfenorna och de opariga fenorna äro
brandgula med blåa kanter och fläckar. Deremot är
honan, som kallas rödnäbba, roströd, med
den blåa streckteckningen begränsad till
hufvudet och de opariga fenornas kanter.
Dessutom är hon utmärkt genom tre svarta fläckar
på ryggen, af hvilka de två främre sitta vid
roten af ryggfenans bakdel, hvaremot den
bakerste sitter som en sadel i mellanrummet mellan
rygg- och stjert-fenan. De yngre hannarnas
färgteckning öfverensstämmer med honornas.
Blåsnultran förekommer i både Medelhafvet och
Atlantiska hafvet, längs Europas vestkust, upp
till mellersta Norge. Vid Bohus län är hon på
vissa ställen ganska allmän. Hon når en längd
af 30–35 centim. (1,01–1,18 f.) och har ett
fast och hvitt kött, men är föga eftersökt till
födoämne. F. A. S.
Blåsot, patol. Se Cyanos.
Blåspett, zool. Se Nötväcka.
Blåsrör. Se Analys, kem.
Blåsrör (Gravatena, Rocuna), ett slags
jagt- och krigsvapen, som är mycket brukligt
hos några indianstammar i Södra Amerika. Det
består af ett 2,3–2,6 m. (8–10 f.) långt, rakt
rör, ur hvilket en 4,4–5,3 decim. (15–18 tum)
lång förgiftad pil utblåses.
Blås-själ, zool. Se Klappmyts.
Blåsstål, metallurg. Se Brännstål.
Blåstjerna, bot. Se Scilla.
Blåstrumpa (Eng. blue-stocking, Fr. bas-bleu),
spenamn på författarinnor och lärda qvinnor.
Anledningen till detta uttryck uppgifves olika.
Enligt några källor användes det först om den
vittra lady Montague, derför att hon i sin salong
mottog en främling, som i strid med modet
var klädd i blåa strumpor. Enligt andra
uppgifter fick hon detta öknamn af sin försmådde
älskare, skalden Pope, derför att hon sjelf
begagnade sådana. Enligt en tredje uppgift
leder det sitt ursprung från ett vittert sällskap,
som stiftades i London på 1700-talet och hvars
förnämste medlem, en mrs Stillingfleet,
begagnade blåa strumpor. Man har äfven velat
härleda det från ett venetianskt vitterhetsgille, som
kallade sig "Strumpsällskapet" (Societá della
calza) och hvilket bestod af både herrar och
damer.
Blåstål, zool. Se Blå-snultra.
Blås-tång, bot. Se Fucus.
Blåsverk, bergsmek. Se Blåsmaskin.
Blåsyra l. Cyanvätesyra, kem., bildas vid
sönderdelning af ett i bittermandel
förekommande ämne, amygdalin, men framställes
merendels genom sönderdelning af cyankalium
eller gult blodlutsalt med syror. Så erhålles
den vattenhaltiga syran. Den rena, vattenfria
syran fås af cyanqvicksilfver och svafvelväte
eller klorväte och är en färglös, lätt vätska
(egentl, vigt 0,7), som kokar vid 26,5° och
stelnar i köld vid - 15°. Den har en intensiv
lukt, som påminner om bittermandel, och är
kanske det kraftigaste af alla gifter. Införd i
blodet, orsakar den, äfven i mycket ringa mängd,
en ögonblicklig död. Såväl den rena som den
utspädda syran sönderdelas af sig sjelf, i
synnerhet i ljuset. Nämnda syra (som fått sitt
namn deraf att ett af dess jernsalter utgör
färgen berlin-blått) är i kemiskt afseende en
vätesyra och innehåller såsom radikal den
sammansatte saltbildaren cyan, CN; dess
sammansättning uttryckes med formeln HCN. Dess väte
kan utbytas emot metaller, då cyanmetaller
uppstå. Såsom syra är blåsyran mycket svag
och utdrifver ej ens kolsyra ur karbonat. –
Blåsyran upptäcktes 1782 af Schéele. Enligt
Hoefer var hon redan i forntiden känd af
Egyptens prester, hvilka med henne lära hafva dödat
svekfulla adepter. P. T. C.
Blåsyradt jern, kem. Se Blodlutsalt.
Blåsyradt kali, kem. Se Cyankalium.
Blåsyre-emulsion, med. farmak., är en
mjölkhvit, tunnflytande emulsion, som har stark
bittermandelsmak och som beredes derigenom att
man blandar 1 del amygdalin med 80 delar
mandel-emulsion. Femton gram innehålla ett
centigram vattenfri blåsyra. Denna emulsion
gifves vanligtvis i dos af en tesked några
gånger om dagen för att stilla kräkningar, lindra
retning och smärtor i magsäcken o. s. v. O. T. S.
Blåtorn (Blåtårn), ett af tornen å gamla
slottet i Köpenhamn. Det begagnades förr ofta till
statsfängelse; så t. ex. suto der på 1520-talet
Kristina Gyllenstjerna och 1663–85 Eleonora
Kristina Ulfeld. När Kristian VI låtit rifva ned det
gamla slottet, öfverfördes namnet "blåtorn" på
en vid Langebro liggande byggnad, der hofvets
tjenare, bland hvilka skådespelarna räknades,
insattes för smärre öfverträdelser. C. R.
Blåträ, tekn. Se Campeche-trä.
Blåvandshuk, den vestligaste punkten af
halfön Jylland. Liksom de närliggande
Hornsbjerge höjer det sig endast omkr. 14,8m.
(50 f.) öfver hafvet. Der utanför sträcker sig
Hornsrev.
Blåvik. Enligt kongl. brefvet d. 26 Okt. 1866
skall, efter nuv. kyrkoherdars i Ekeby och Torpa
socknar (i Östergötlands län) afgång, af 4 mtl
från Torpa och 6 1/8 mtl från Ekeby bildas en
ny församling, Blåvik, hvilken skall tillhöra
Ekeby pastorat. Folkmängden på nämnda
område är omkr. 500 personer.
Bläck (jfr Eng. o. Sv. black, svart) kallas med
ett gemensamt namn alla till skrifning använda
färgade vätskor. Hos de antika folken
begagnades för detta ändamål lampsot, som
utrördes i en lösning af lim eller gummi. Ofta
sattes äfven jernsalter dertill, och detta har
möjliggjort återställande af skriften på manuskript,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
