Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blåsesten - Blåsfotingar - Blåsinstrument. Se Musikinstrument - Blåsippa. Se Anemone - Blåskatarr - Blåskjorta. Se Beckbyxa - Blåskägg - Blåsmask, zool. Se Binnikemask - Blåsmaskin l. Blåsverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de kunna passera ut genom urinröret, hvilket
kallas stenkrossning (eller litotrisi), eller
ock måste en tillräckligt stor väg beredas,
derigenom att man tager hål på urinblåsan och
direkt utdrager stenen hel, hvilket benämnes
stensnitt. Båda metoderna kunna till och
med förenas. Stenkrossningen är långsammare,
mera smärtsam och ej fullt så säker, emedan
små bitar lätt qvarlemnas, hvilka kunna gifva
anledning till recidiv, men den föredrages
numera allmänt såsom mindre farlig. Dock
finnas ännu många fall, i hvilka stensnittet är den
enda andvändbara metoden, och dessa äro just
i sig sjelfva de värsta. Rsr.
Blåsfotingar, Physopoda l. Thysanoptera,
zool., en till insekternas klass och rätvingarnas
(orthoptera) ordning hörande familj, hvars
medlemmar utmärka sig genom fyra lika långa,
smala, i kanterna borstklädda vingar. Fötterna
hafva stora sugskifvor i stället för klor. Genom
byggnaden af mundelarna, som äro sugande,
stå dessa insekter nära intill skinnbaggarnas
(hemiptera) ordning. Skandinavien eger 6
arter, af hvilka Thrips physopus, som är svart
med hvitgrå vingar, träffas allmänt i blommorna
af lejon- och käringtanden, prestkragen samt i
sädens ax, der han lägger sina ägg. Det är
larverna af detta skadedjur, som på sädesaxen
orsaka de hvita fläckar, hvilka känneteckna
vissnade korn, s. k. "slökorn". A. Sg.
Blåsinstrument. Se Musik-instrument.
Blåsippa, bot. Se Anemone.
Blåskatarr, patol., en benämning, som
vanligen brukas för att beteckna en kronisk
inflammation i urinblåsans slemhinna; dock talar man
äfven om akut blåskatarr. I sjelfva verket är
gränsen mellan dessa bägge sjukdomar svår att
uppdraga, och de öfvergå ofta i hvarandra.
Ingendera uppkommer gerna spontant, utan
merendels antingen till följd af yttre våld,
hvarigenom en direkt inverkan gjorts på blåsan, eller
derigenom att främmande kroppar (blåsestenar
och andra) inkommit i nämnda blåsa, eller ock
utgör inflammationen af blåsans slemhinna en
fortsättning af sjukliga förändringar i
närliggande organ. Spanska flugor framkalla ej
sällan akut blåsinflammation. Den akuta formen,
som t. o. m. kan vara lifsfarlig, utmärker sig
genom ömhet i blåstrakten, smärtor,
frossbrytningar, feber samt oupphörliga retningar att
låta urinen, hvilken är blandad med slem och
var. Den kroniska katarren, hvilken ofta härrör
från den akuta, visar samma symptom, men i
mindre svår form; urinen blir alkalisk i stället
för sur, som den bör vara, och äfven
illaluktande (ammoniakalisk). På senare tider har
man velat finna orsaken till denna urinens
förändrade beskaffenhet i införandet af
mikroskopiska jäsnings- eller putrida ämnen, bakterier,
hvilka antingen sjelfva kunna invandra från
närliggande sjuka delar (urinröret) eller införas
med instrument, som ej blifvit desinfekterade.
Dock förekommer katarren äfven under
förhållanden, som ej medgifva en sådan förklaring.
Äfven den kroniska katarren kan, om den får
ohejdadt fortgå, slutligen blifva farlig för lifvet,
allra hälst om den från början är eller senare
blir komplicerad med andra lidanden. Den är
dock i sig sjelf fullt tillräcklig att undergräfva
patienternas allmänna helsotillstånd.
Behandlingen har att i främsta rummet aflägsna
orsakerna, då sådant kan ske, undanskaffa
blåsestenar, bota förträngningar (strikturer),
oskadliggöra förstoringar af blåskörteln o. s. v. Af
rent kurativa medel äro varma bad, brunskurer
(Karlsbad, Vichy, Contrexéville och många
andra), balsamiska medel, såsom terpentin o. d.,
de bästa. Ännu verksammare torde en
förståndigt anordnad lokal behandling vara: duscher
och insprutningar af lindrigt sammandragande
medel eller desinfekterande sådana, t. ex.
salicylsyre- och borsyrelösningar. Dessa hafva
äfven visat sig verksamma vid den akuta katarren,
hvilken derjämte fordrar hvila. Rsr.
Blåskjorta. Se Beckbyxa.
Blåskägg, tillnamn på en medeltidsriddare
vid namn Raoul (Rolf), hjelten i en gammal
fransk saga. Han dödade efter hvarandra sina
sex hustrur, sedan han satt deras lydnad på
prof genom att förbjuda dem tillträde till ett
af rummen i sitt hus. Nyfikenheten vållade
deras förderf. Den sjunde hustrun räddades
af sina bröder, hvilka dräpte riddaren och
bemäktigade sig hans omätliga skatter. Ämnet
har blifvit dramatiskt behandladt af L. Tieck
(i "Phantasus") och dramatiskt musikaliskt af
Grétry (i operan "Raoul") och Offenbach (i
operetten "Riddar Blåskägg"). – Om sagans
ursprung m. m. se P. O. Bäckström, "Svenska
folkböcker", 2:dra bd., s. 68.
Blåsmask, zool. Se Binnikemask.
Blåsmaskin l. Blåsverk, bergsmek., den
apparat, medelst hvilken man förskaffar sig den
komprimerade luft eller bläster (se d. o.), som
man inkastar i ugnar eller härdar för att der
åstadkomma en lifligare förbränning och en
större värmeutveckling. Flere slags blåsverk
förekomma. Det enklaste är den till sin
konstruktion allmänt bekante handpusten. De
äldsta i Sverige begagnade blåsverken för
smältugnar kallades spetsbälgar och liknade i sin
konstruktion en i stor skala utförd handpust. De
drefvos vanligen med trampning, någon gång
med vattenkraft. När behofvet af kraftigare
bläster gjorde sig gällande, efterträddes
spetsbälgarna af de s. k. Widholmska
blåsmaskinerna, som utgjordes af stora träkistor, af
hvilka den ena rörde sig inuti den andra, med
mellanliggande fjädrar till tätning. För öfrigt
voro de till sin konstruktion grundade på
samma princip som bälgarna; den hufvudsaklige
skilnaden låg i storleken äfvensom deruti att
lädret, som i bälgarna förenar de båda
bottnarna, på de Widholmska maskinerna var ersatt
af trä, som ej så hastigt kunde slitas ut. Till
följd af dessa maskiners storlek måste de alltid
drifvas med vattenhjul. Under de stora
framsteg, som metallurgien började göra mot slutet
af 1830-talet, befunnos emellertid de gamla
"widholmarna" allt för ofullständiga, kraftödande
och svåra att underhålla, hvarför de småningom
öfverallt utträngdes af cylinderblåsmaskiner af
tackjern. Dessa kunna indelas i två stora
klasser: enkelverkande och dubbelverkande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
