Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blåkråka - Blåkulla - Blåkål, bot. se Kål - Blåland - Blåmes - Blåmän - Blånad, patol. Se Blodutådring - Blå och gula lifgardet. Se Svea lifgarde - Blå porten - Blåpulver, kem. Se Blodlutsalt - Blåriddare - Blåsa. 1. Anat. Se Gallblåsa och Urinblåsa. - 2. Fys. Se Luftblåsa - Blåsa igenom maskinen, ångm. Se Genomblåsning - Blå-salt l. Blå-kali
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hviken hon flyttar efter årstiderna. I Europa är
hon egentligen en östlig fogel. Äfven i Sverige
förekommer hon mest i de östliga landskapen,
norrut så långt eken går (ungefär till
Gefle-trakten). I England är hon sällsynt. Från
Sverige drager hon bort i slutet af Augusti
och återkommer i början af Maj. I Småland
kallas hon, enligt Nilsson, drottning Kerstis
kråka, derför att hon först i drottning
Kristinas tid lär hafva visat sig der. F. A. S.
Blåkulla (troligen ett slags försvenskning af
det tyska Blocksberg), enligt folksägnen
satans hemvist, dit hexorna (trollpackorna) begifva
sig skärtorsdagsnatten för att fira en stor fest,
från hvilken de återvända på
påskdagsmorgonen. Nästan hvarje landskap har något ställe,
som betecknas med namnet Blåkulla (ön
Jungfrun i Kalmar sund m. fl.). Stundom låter
dock sägnen slika fester firas under en galge,
på spetsen af ett kyrktorn eller på udden af
en spik, "der knappt en fluga kan finna plats".
Hexorna troddes rida till Blåkulla på en
löfruska eller en sopqvast, stundom också på en
ko, en häst eller en menniska. Den ridande
satt baklänges, och fortskaffningsmedlet
öfversmordes med trollsmörja. Till hexans
utrustning hörde en nål, hvilken, då hon sattes i en
vägg, åstadkom en så stor öppning, "att man
kunde fara genom densamma med häst och vagn".
Derigenom blef det lätt för hexorna att bortstjäla
barn – en ogerning, som de ofta begingo för att
skaffa nya lärjungar åt den lede fienden. Hexorna
samlades vid kyrkorna, och under det de
väntade på hvarandra, brukade de skafva metall
af kyrkklockorna. När de sedan fortsatte ridten,
kastade de malmspånen i luften, i det de
ropade: "Må min själ aldrig komma till Guds rike,
förrän denne metall kommer till klockorna igen!"
Vid framkomsten till Blåkulla helsade de satan
och föreställde för honom de medförda barnen.
Han afslöt kontrakt med de unga genom
handslag, hvarefter han bet dem i pannan eller
rispade dem i lillfingret, så att blod utsipprade,
hvarmed sedan barnens namn inskrefvos i en
stor bok. I städja fingo de en silfversak, som,
i fall de yppade det ingångna förbundet,
förvandlades till ett stycke bark eller till en spån.
Efter sålunda förrättadt värf började hexorna
brassa och steka, göra korf och tillaga bränvin,
och derefter ringdes till måltid. Efter denna
röktes tobak, dansades och sorlades. Musiken
ljöd, och "ömsevis spelade satan, med svansen
under bordet", eller "roade han sällskapet med
mörksens gerningar". Folket tyckes hafva i
Blåkullafärden sett en religionshandling, hvars
iakttagande förutsatte afsägelse af kristendomen.
Blåkullafärderna spelade en betydande
rol i den vidskepelsens farsot, som på
1500- och 1600-talen rasade i flere europeiska land.
I 17:de årh. gåfvo de i Sverige anledning till
de sorgligt ryktbara hexeriprocesserna (se
d. o.), hvilka kostade många menniskor lifvet.
– I Mockfjärds kapell i Dalarna höllos 1858
(d. 31 Aug. och d. 1 Sept.) af en ditskickad
kommission undersökningar angående
vidskepelsen i församlingen, och det befans dervid, att
i de 12 Mockfjärdsbyarna 80–90 personer
utgåfvo sig hafva varit i Blåkulla och sett
satan och svafvelsjön. B. F. O.
Blåkål, bot. Se Kål.
Blåland ("blåmännens land"), Afrika, var för
de gamle nordboarna ett ofantligt område, hvars
södre del var "öde för solhettans skull". För
öfrigt var det föga kändt och derför ett land,
dit fantasien och sagan förlade underbara
menniskor, saker och händelser. Jfr Blåmän.
Blåmes (jfr Mes), <sp>Parus coeruleus, zool.,</i> en
af våra skogars och trädgårdars vackraste,
trefligaste och nyttigaste småfoglar, käck och flitig,
der han qvittrande flyger eller klänger bland
grenarna. Han gagnar derigenom att han
förstör en mängd skadliga insekter samt deras
puppor, larver och ägg. Blåmesarnas
färgteckning är en liflig blandning af blått, hvitt, gult,
grönt och svart. De förekomma i Mindre Asien
och i hela Europa, dock mest i dess östlige
delar. I södra och mellersta Sverige äro de
mycket allmänna. Under sommaren bygga de
uti ihåliga träd sitt bo, i hvilket man finner
8–10 hvita, rödprickiga ägg. Om hösten, då
de till en del lefva äfven af bär, visa de sig i
flock i parker och trädgårdar. Om vintern
synes blåmesen stundom, liksom talgoxen, inne
på gårdar plocka allt smått, som kan vara
ätbart. F. A. S.
Blåmän ("svartmän") kallade våra förfäder
i allmänhet alla de mörkhyade folken i
nordvestra Afrika, företrädesvis negrerna. Snorre
Sturlasson säger, att blåmän funnits äfven i
trakterna norr om Svarta hafvet, i "Stora Svitjod".
bland resar, dvärgar och "mångahanda
underliga folk". Jfr Blåland.
Blånad, patol. Se Blodutådring.
Blå och gula lifgardet. Se Svea lifgarde.
Blå porten, namn på trenne lägenheter å
Djurgården vid Stockholm, af hvilka Stora
Blåporten, eller Skogsinstitutet, och det derinvid
varande hofjägarebostället Lilla Blåporten äro
belägna på norre delen af Djurgården, hvaremot
det under namnet Blå porten allmänt kända
värdshuset, hvars egentliga namn var
Lusthusporten, var beläget på Djurgårdens södre del,
vid allmänna vägen och Brunsviken, straxt
invid Djurgårdsporten, hvilken, liksom öfriga
portar till Djurgården, var blå till färgen. Detta
värdshus, hvilket såsom sådant egde bestånd i
nära 200 år, var under denna tid, ända till
d. 29 April 1869, då det helt och hållet
nedbrann, det förnämsta och mest besökta af
Stockholms utvärdshus. Tomten blef sedermera
inköpt af enskild person, som der låtit uppföra
en prydlig villa. A. G. E.
Blåpulver, kem. Se Blodlutsalt.
Blåriddare, förr en allmän benämning på
riddare af danska Elefant-orden, hvilken
bäres i blått band.
Blåsa. l. Anat. Se Gallblåsa och
Urinblåsa. – 2. Fys. Se Luftblåsa.
Blåsa igenom maskinen, ångm. Se
Genomblåsning.
Blå-salt l. Blå-kali, ett slags pottaska, som
erhålles genom afdunstning af den moderlut,
som återstår vid fabrikation af blodlutsalt, sedan
detta utkristalliserat ur lösningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
