Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blå, Ulf Jonsson - Blå, Johan Karlsson - Blå, De blå, ett under de romerske kejsarnas tid brukligt partinamn - Blåa brigaden - Blåa färger - Blå-and, zool. Se Knipa - Blå bandet - Blå bergen - Blåbär och Blåbärsris, bot. Se Vaccinium - Blå böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
3) Ulf Jonsson B., den förres sonson, riddare,
riksråd, blef 1389 lagman i Östergötland och
hade dessförinnan varit häradshöfding i
Öster-Rekarna. Han var en af Magnus Erikssons
trognaste anhängare i striden mot Albrekt af
Mecklenburg, men efter sitt partis nederlag
fogade han sig i tingens nya skick och var flere
gånger konungens domhafvande vid räfstetingen.
Som en af de tio exekutorerna af Bo Jonssons
testamente kom han dock 1386 åter på fientlig
fot med Albrekt och tillhörde det parti, som
inkallade Margareta. Revolutionen gick
lyckligt. 1389 finner man hans namn under den
af magnater och prelater utfärdade förklaringen,
att de beviljat Margareta en gärd öfver hela
landet "för den nåd och tröst och hjelp hon
bevisat riket". Ulf B:s dödsår är okändt. Med
hans sonson Erik Laurensson, d. 1459,
utgick den ene grenen af Blå-ätten, och dess
stamgods Aspanäs skänktes till Vadstena kloster. –
Till den andre grenen, Fånö-grenen, som utdog
redan 1338, hörde – 4) Johan Karlsson B.,
Ivar Blås syskonbarn, riksråd. Han var
systerson till bröderna Johan och Birger Filipsson
Folkunge och deltog i deras våldsamma försök att
qväfva det inflytande, som Magnus Ladulås lät
åtskilliga främlingar utöfva i landet. De
sammansvurne dräpte den mest hatade utlänningen,
Ingemar Nilsson, på slottet Gälaqvist vid Skara
och togo konungens egen svärfader till fånga.
Magnus dolde sin harm, låtsade försonlighet och
inbjöd upprorets hufvudmän till Gälaqvist, der
de halshöggos 1280. Johan Karlsson var gift
med Ragnild Erlandsdotter, af den rika slägten
Ängel, hvarför också hans son, riddaren och
riksrådet Folke Jonsson, d. 1313, samt
dennes arfvingar kommo i besittning af stora
egodelar. J. Th. W.
Blå, De blå, ett under de romerske
kejsarnas tid brukligt partinamn. Vid
kappkörningarna i cirkus och hippodromen hade de
täflande spannen hvar sin färg: blå, hvit, grön
eller röd. Hvarje spann hade likaledes sitt
parti (de blå, de hvite o. s. v.) bland åskådarna,
hvilka anlade kläder eller bindlar af samma
färg, som spannet bar. Dessa partier sökte på
det ifrigaste främja sina kappkörares seger, och
dervid råkade de ofta i det vildaste handgemäng
med hvarandra. I Konstantinopel erhöllo de en
verklig organisation och växte upp till politiska
eller religiösa partier med förgreningar äfven i
landsorten. Så voro, under kejsar Justinianus I:s
tid (527–565), de blå, med hvilka de hvita
förbundit sig, förfäktare af den ortodoxa tron,
medan de gröna och de röda hyllade
monofysiternas lära. Hvilken fara dessa partier kunde
bereda styrelsen och huru mycket blod det
kostade henne att besegra dem, bevisar
Nika-upproret.
Blåa brigaden, en af de värfvade
infanteribrigader, som under trettioåriga kriget tillhörde
den svenska hären i Tyskland. Brigaden
bestod hufvudsakligast af tyskar och fick sitt namn
af färgen på soldaternas rockar. Under befäl
af öfverste Winckel ingick den i Gustaf II
Adolfs här i Tyskland samt deltog med
utmärkelse i slagen vid Breitenfeld och Lützen.
Under senare delen af kriget omnämnes den
särskildt i Torstenssons fältslag. Efter westfaliska
fredsslutet förlades den kring Stettin och
upplöstes der högtidligt 1652. C. O. N.
Blåa färger. Till blåa målarefärger
användes en mängd olika ämnen, af hvilka det
vigtigaste är ultramarin, som är alldeles
oskadlig. Öfriga blåa mineralfärger äro: de giftiga
kopparfärgerna bergblått, kopparblått,
kopparindigo och bremerblått; jerncyanföreningarna
berlin- eller paris-blått, turnbulls-blått och
williamsons-blått, hvilka ej äro giftiga;
koboltfärgerna smalts och thenards-blått, hvilka i
Sundhetskollegii kung. d. 28 Febr. 1876 upptagas
såsom giftiga. Till färgning af tyger är indigo det
mest sökta och dyrbara färgstoftet; för öfrigt
nyttjas dertill berlin- och turnbulls-blått (oäkta
blått, som förstöres vid tvättning), blåholz samt
anilinfärger (kallade anilinblått, bleu soluble,
bleu de lumière, bleu de nuit, bleu de Lyon,
bleu de Parme o. s. v.). Till blåfärgning af
konfityrer o. d. äro enligt ofvannämnda k.
förordning följande färgämnen tillåtna: ultramarin,
indigo, orselj, violer, blåholz, malvablommor
äfvensom saft af blåbär, fläderbär, slånbär, svarta
körsbär, mulbär och vinbär. Till blå färg på
glas och porslin användes kobolt-oxid. P. T. C.
Blå-and, zool. Se Knipa.
Blå bandet, den forna benämningen på
ryska Andreasorden; nyttjas i dagligt tal om
Serafimer-orden. Jfr Cordon bleu.
Blå bergen (Eng. Blue mountains). 1) En
del af Alleghany-bergen i Nord-Amerika.
– 2) En bergskedja i Nya Syd-Wales i
Australien, hvilken sträcker sig parallelt med den östra
kusten, på ett afstånd af omkr. 73 kilom. (10
mil) derifrån. Dess högste punkt är Mount
Kosciusko, 2,080 m. (7,000 f.) hög. Dessa
bergs svårtillgänglighet utgjorde länge ett
hinder för kolonisternas framträngande mot vester.
Först 1815 lyckades man bana en väg öfver
dem.
Blåbär och Blåbärsris, bot. Se
Vaccinium.
Blå böcker (Eng. blue books) kallas, med
anledning af sina vanligen blåa omslag, de
aktstycken, som i tryck föreläggas det engelska
parlamentet. De innehålla förnämligast
protokoll öfver förhandlingarna i de bägge husen
och deras utskott, framställning af statsverkets
behof för året, redogörelse för beviljade medels
användning o. d. samt äfven diplomatiska
skriftvexlingar och andra officiella handlingar, som
ministèren sjelfmant eller på husens begäran
befordrar till trycket. Det är i synnerhet
aktstycken af sistnämnda slag, som man plägar
innefatta under benämningen "blå böcker". De "blå
böckerna" stiga under en parlamentssession ofta
till ett omfång af 50–60 digra folioband. –
Äfven i andra europeiska land låta regeringarna
emellanåt offentliggöra diplomatiska
förhandlingar, noter, berättelser m. m. i böcker, som af
samma skäl som de "blå böckerna" bära namn
efter någon färg. Sådana äro i Frankrike’"gula
boken", i Italien "gröna boken" samt i
Österrike och Turkiet "röda boken".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
