Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blod - Blodbrefvet - Blodbrist - Blodcell, fysiol. Se Blod - Bloddroppe, bot. Se Fuchsia - Blod-Egil - Blodfläck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fullkomligt ogenomskinlig. Den senare
egenskapen beror derpå att i sjelfva vätskan
(blodets plasma) är uppslammad en ofantlig
mängd små kroppar (blodkroppar,
blodceller), hvilka äro af två olika slag: röda och
hvita. De röde blodkropparna bilda det
öfvervägande flertalet och äro så många, att på 1
kubikmillim. (1/27 kub.-linie) räknas ungefär 5
millioner. De äro hos menniskan och de flesta
däggdjur till formen runda skifvor med i midten
intryckta sidor (bikonkava linser), som i sin
störste diameter hos menniskan mäta endast 1/126
millim, (ungefär 1/300 linie). Hos kamelartade
däggdjur, foglar, amfibier och de fleste fiskar
äro de ovala. Deras vigtigaste beståndsdel är
ett rödt jernhaltigt färgämne (hemoglobin),
som genom sin stora frändskap med luftens syre,
med hvilket det under blodets lopp genom
lungorna ingår en lös kemisk förening
(oxyhemoglobin), samt sin egenskap att med lätthet
åter afgifva detta syre åt väfnadselementen,
spelar en utomordentligt vigtig rol vid
respirationsprocessen. Det är denne de röde
blodkropparnas beståndsdel, som är orsaken till
blodets färg, ty plasmat är på sin höjd svagt
gulaktigt. Då blodet är mättadt med syre (såsom
i lungvenerna och kroppens arterer), är det
skarlakansrödt; denna färg blir allt mörkare, ju
mindre syre blodet innehåller, och är derför
hos en genom qväfning död varelse nästan
alldeles svart.
De hvite blodkropparna äro efter döden
klotrunda, något större än de röde, bestå af en
kornig halffast massa (protoplasma), som
innesluter en eller ett par kärnar, och förekomma
mycket sparsammare än de röde (i medeltal 1
hvit på 360 röda). Hos en lefvande varelse är
deras form mycket vexlande, ty de besitta
förmågan af sjelfständiga rörelser, hvilka mycket
likna dem, som iakttagas hos åtskilliga af de
lägsta djuren (amoeber m. fl.).
Några minuter efter det att blodet, t. ex. vid
en åderlåtning, lemnat kroppen, undergår det
en mycket märkvärdig förändring, i det att det
stelnar (löpnar, lefrar sig, koagulerar) till ett
gelé. Småningom blir detta gelé fastare och
sammandrager sig, hvarvid ur det samma
utpressas en klar vätska, och efter en viss tid
har blodet på sådant sätt skilt sig i två delar
– det fasta geléet (blodkakan l.
blodlefvern), som innehåller alla blodkropparna och
derför är rödt till färgen, samt den klara, svagt
gulaktiga vätskan (blodvattnet, serum).
Derigenom att blodet, medan det flyter ut ur ådern,
piskas eller vispas, kan dess stelnande
förekommas, men dervid samlar sig på vispen ett
tanigt elastiskt ämne, som är hvitt till färgen,
sedan det genom tvättning befriats ifrån
vidhängande blodkroppar. Detta ämne, hvars
afskiljande i fast form just är det, som vållar
koagulationen, kallas fibrin (trådämne) och
tillhör den grupp af qväfvehaltiga substanser, som
benämnas ägghviteämnen. Om det piskade
(defibrinerade) blodet lemnas i ro, sänka sig
blodkropparna småningom mot bottnen af kärlet och
kunna således äfven på detta sätt skiljas från
blodvattnet.
Blodet innehåller, utom de nämnda, en stor
mängd olika ämnen, bl. a. i största myckenhet
ett ägghviteämne (som föga skiljer sig från den
vanliga ägghvitan i hönsägget), något fett, spår
af socker, urinämne, mjölksyra, flere oorganiska
salter (koksalt m. fl.) och gaser (syre, kolsyra
och qväfve) m. m. Blodets sammansättning
måste naturligtvis vara betydligt olika vid olika
tider och i olika delar af kroppen, ty genom
denna vätska passera såväl alla de
näringsämnen, som, upptagna i matsmältningsapparaten,
skola tillföras de olika väfnaderna, som äfven
de affallsämnen, hvilka uppstå vid de särskilda
väfnadselementens verksamhet och såsom
onyttiga eller skadliga måste afsöndras från
kroppen. Jfr C. Lovén, Om blodet etc. (1876). C. L.
Blodbrefvet är den vanliga benämningen på
ett bref från påfven Leo X till ärkebiskoparna
i Lund och Roskilde rörande Sten Sture d. y:s
handlingssätt emot Gustaf Trolle. Det finnes
aftryckt i H. Spegels biskopskrönika.
Blodbrist, Anemi, patol., betyder i
allmänhet ej brist i blodets mängd, utan brist på röda
blodkroppar. Äfven efter stora blodförluster
återställes snart qvantiteten af det inom kärlen
cirkulerande blodet, men qvaliteten är en
annan. Blodbrist och dermed sammanhängande
allmän svaghet framkallas såväl af bristande
tillförsel af näringsmaterial som af för stor
blodminskning (genom blödningar under hvad form
som hälst och genom kraftuttömmande
sjukdomar af akut eller kronisk art). Behandlingen
måste dels rikta sig mot orsaken,
grundlidandet, dels gå ut på att ersätta det förlorade och
på allt sätt stärka den sjuke. Se Bleksot. Jhm.
Blodcell, fysiol. Se Blod.
Bloddroppe, bot. Se Fuchsia.
Blod-Egil, öknamn, som den danske
konungen Knut den heliges (1080–86) länsman på
Bornholm, Egil Ragnarsson, fick, derför att
han under en het sjöstrid med venderna hade,
för att svalka sig, druckit det med de fallnes
blod blandade vattnet på bottnen af sitt skepp.
Egil låg i ständig fejd med vendiska sjöröfvare,
men tvekade icke att sjelf plundra
köpmansskepp. Konung Knut fråntog honom derför hans
län, och då han likväl fortsatte med sitt
sjöröfveri, blef han slutligen hängd.
Blodfläck. I rättsmedicinskt hänseende
ligger det mycken vigt på att säkert kunna
igenkänna fläckar af blod på vapen, kläder, möbler
o. s. v. samt på sjelfva den plats, der
blodsutgjutelse försiggått. Lyckligtvis äro metoderna
för detta igenkännande mycket fina och säkra.
Med mikroskop kan man, om blodet ej är
intorkadt (eljest är det osäkert), lätt urskilja de röde
blodkropparna. Äfven en mycket ringa mängd
blodfärgämne låter sig lätt igenkännas med
spektroskop, emedan det sätt, hvarpå
blodfärgämnets lösning absorberar genomfallande ljus,
är så karakteristiskt, att dess
absorptionsspektrum ej kan förvexlas med något annat. En
tredje lätt och säker metod är att ur
blodfärgämnet framställa till färg och form
karakteristiska kristaller. Med koncentrerad ättiksyra
och ett minimum koksalt, vanligen efter
uppvärmning och afsvalning, bildas mikroskopiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
