Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis / 623-624 (1878) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Björling, Carl Fabian Emanuel - Björlunda, socken i Södermanlands län. Se Björnlunda - Björn

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

3. Björling, Carl Fabian Emanuel, den
föregåendes son, universitetslärare, föddes d. 30
Nov. 1839 i Vesterås, blef 1857 student, 1863
filos. doktor (primus) och s. å. docent i
matematik vid Upsala universitet. 1867
utnämndes han till lektor i matematik och fysik i
Halmstad och 1873 till professor i matematik
vid Lunds universitet. Både såsom
vetenskaplig och som populär skriftställare har B.
utöfvat en betydande verksamhet. Hans
vetenskapliga arbeten äro till störste delen att söka i
lärda samfunds handlingar och tidskrifter.
Mycket spridda äro hans populära arbeten:
Meteoriter och kometer (1874), Om vindarnas lagar
och försöken till väderleksförutsägelser (2:dra
uppl. 1875) och Solen (3:dje uppl. 1874).

Björlunda, socken i Södermanlands län. Se
Björnlunda.

Björn, Ursus, zool., typ för en särskild
familj, Ursidae, bland de s. k. allätande rofdjuren,
hvilkas tandbeväpning, i öfverensstämmelse med
deras lefnadssätt, utmärker sig genom frånvaron
af någon egentlig roftand. Också lefva
björnarna till stor del – långa tider uteslutande
– af växtämnen. Detta gäller i synnerhet de
yngre björnarna; hos de äldre framträder
rofdjursnaturen starkare. En art, isbjörnen, är
nästan helt och hållet hänvisad till animalisk
föda, ehuru äfven han i nödfall förtär allt
möjligt, som låter tugga sig. Från de närmast
stående familjerna skilja sig björnarna
derigenom att de i allmänhet hafva stor och klumpig
kropp, kort svans och raka tår med långa,
trubbiga klor, som ej kunna indragas. De uppträdde
jämförelsevis sent i jordens historia; de äldste,
äkta björnarna lefde under den senaste delen
af tertiär-perioden. Deras utrustning och
lefnadssätt göra dem ej häller i nutiden
synnerligen kraftiga att uthärda kampen för tillvaron,
(Rofdjur, som gifvit sig till att söka sin föda
äfven bland vegetabiliska ämnen, ha också i
betydlig mån förlorat den egentliga
rofdjurstypens energi.) Derför är björnfamiljen
tämligen liten, och arternas former hafva ej hunnit
skarpt utprägla sig. Till det yttre kan man
visserligen utan stor svårighet urskilja arter
och konstanta varieteter; men
öfverensstämmelserna i dessas inre byggnad binda dem nära

Fig. 1.

samman med hvarandra. Mest olik de öfriga är
isbjörnen (U. maritimus; se fig. 1) med sina
hårbeklädda fotsulor. Äfven jonglör-björnen
(U. labiatus), från Indien, kan betraktas såsom
typ för en från den egentlige björntypen skarpt

skild utvecklingsform och utmärker sig särskildt
genom sin långa nos och långa, hängande,
särdeles rörliga läppar; men genom
malaj-björnen (U. malayanus) och Kordillerernas
björn (U. ornatus), hvilka likaledes och i ännu
högre grad äro förkrympta björnformer i
södern, sammanbindas hans karakterer med våra
typiske landtbjörnars. Närmare intill dessa står
den nord-amerikanske, i synnerhet på
Klippbergen lefvande, griselbjörnen (U. horribilis;
jfr Eng. grisly, förfärlig), hvilken utmärker sig
både genom sin storlek (hans längd uppgår
ibland till 2,5 m. = 8,4 f.) och särskildt genom
sina ända till 15 centim. (= 5 tum) långa klor,
dubbelt så långa på framtötterna som på
bakfötterna. Den skildring man gjort af
griselbjörnens blodtörstighet och styrka har i mycket
visat sig öfverdrifven, och indianerna jaga
honom ofta utan fara. Likaså har man på senare
tider funnit allt mera skäl att betrakta både
honom och den mindre, svårte, amerikanske björnen
(baribalen, U. americanum) endast såsom
lokalformer af samma art som Europas och Asiens
landtbjörn (U. arctos; se fig. 2). Äfven denne

Fig. 2.

varierar både till storlek och färg (från svart
eller mörkbrunt till gulbrunt eller, någon gång,
hvitt), utan att dessa olikheter alltid utmärka
skilnad i ålder eller kön. Bland dessa
varieteter är den isabellfärgade
Libanons-björnen (U. syriacus) bekant från den heliga
skrift, der det berättas (2 Kon.-b. 2: 23–24)
huru han en gång sönderslet 24 piltar, som
hånade profeten Elisa. Från England är
björnen längesedan försvunnen, och från de mera
bebyggda trakterna på Europas fastland är han
numera undanträngd; men i skogiga
bergstrakter finnes han ännu, t. o. m. i Grekland. Hans
utbredning sträcker sig för öfrigt öfver
mellersta och norra Asien till Japan och, såsom
ofvan blifvit nämndt, till Norra Amerika. I
Sverige förekommer han numera endast i
Värmland, Dalarna och de nordligare landskapen.
Norges fjäll deremot gifva honom äfven
sydligare belägna tillflyktsorter och fasta tillhåll.
Från säter-lifvet berättas mången historia om
björnens besök, hvilka vanligen äro fredliga,
om han också ej alltid låter bortskrämma sig
af barn. Hans lynne är trögt, men han går
och lunkar fort; i träd klättrar han säkert, ehuru
långsamt och försigtigt och alltid med bakdelen
nedåt. Att hans rörelser hafva en viss likhet
med menniskans, har gjort, att man anser honom
ega förstånd. Deraf det bekanta yttrandet, att
han har en mans vett och tolf mans styrka.
Men i vanliga fall, och åtminstone då
rofdjursnaturen icke vaknat hos honom, visar han ej

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>