Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bilderdijk, Willem - Bildgjuteri. Se Bildhuggarekonst och Bronsgjutning - Bildhuggarekonst (Plastik, Skulptur)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillerkänner lärodikten De ziekten der geleerden
(De lärdes sjukdomar, 1807) klassisk rang. B.,
som genom sjelfstudier vunnit insigt i nästan
alla vetenskaper, författade en värdefull och
omfattande historia, Geschiedenis des vaderlands
(1832–53), hvilken länder hans
framställningskonst och forskningssinne till heder. Han
utgaf äfven några grammatikaliska och
literaturhistoriska arbeten, hvilka dock icke äro af
någon större betydelse. Död 1831.
Bildgjuteri. Se Bildhuggarekonst och
Bronsgjutning.
Bildhuggarekonst (Plastik, Skulptur) är,
betraktad ur teknisk synpunkt, den af de
bildande konsterna, hvilken i ett fast ämne (lera,
gips, trä, sten, ben, metall) efterbildar den
organiska naturens former i deras fulla
kroppslighet (jfr Konst). Konstnären går dervid tillväga
på följande sätt. Först modellerar han i något
lätt bildbart ämne, t. ex. våt lera eller vax, en
skiss (ett utkast) i liten skala. Med ledning af
detta utkast utför han sedan den s. k.
lermodellen i samma storlek, som det blifvande
konstverket skall få, och med dettas minsta detaljer
omsorgsfullt utarbetade. Som emellertid denne
modell är af alltför ringa varaktighet, tager
bildhuggaren en afgjutning (se d. o.) i gips,
gipsmodellen, som derefter blir det original,
efter hvilket verket skall utföras i ett annat
ämne. För detta utförande erbjuda sig tvänne
olika vägar: det egentliga bildhuggeriet, då
konstverket uthugges (skulpteras) i sten, och
bildgjuteriet, då det gjutes i metall.
Gäller det att hugga t. ex. en bildstod i sten
(marmor), skaffar man sig ett tillräckligt stort
block, börjar med att efter gipsmodellen
punktera detta, d. v. s. att på blocket, medelst ett
dertill inrättadt instrument, afsätta de mest
framstående punkterna af modellens yta, går
sedan löst på stenen med mejseln och hammaren
och tvingar på detta sätt gestalten att så
småningom liksom krypa ut ur det råa blocket.
Det mesta af detta arbete är rent mekaniskt
och öfverlemnas vanligen af konstnären åt
medhjelpare af underordnad rang (stenhuggare).
Först när verket nalkas sin fulländning, lägger
han sjelf hand vid detsamma (retoucherar).
Dervid är den största varsamhet af nöden, ty
om han på orätt ställe bortslår den allra
tunnaste flisa, kan det hela lätt förderfvas.
(Bildhuggaren kan derför icke gerna undvara en
gipsmodell att punktera efter. Sjelfva
Michelangelo "förhögg" sig ofta, då han försmådde
att nyttja modellen.) Den skimrande hvita
marmorn skänker åt den framställda gestalten
någonting rent och nästan förklaradt, då deremot
gipsens hvithet verkar kyligt och liflöst. Också
lär Thorvaldsen hafva yttrat, att en bildstod
lefver i leran, dör i gipsen och står upp i
marmorn. – Till det egentliga bildhuggeriet
räknas äfven kryselefantin-tekniken, som
blomstrade i det gamla Grekland, och konsten
att snida bilder i trä, träskulpturen, hvars
teknik är vida lättare än marmortekniken, enär
snidaren är i tillfälle att genom infällning af
nya trästycken rätta de fel han råkat göra.
Till skulpturen ansluta sig vidare
ornamentsbildhuggeriet, glyptiken, eller konsten att
skära i sten (gemmer, kaméer), och
stämpelsnidarekonsten. På öfvergång till
bildgjuteriet står konsten att drifva i metall,
torevtiken, som består deri, att metallplattor starkt
upphettas och sedan från baksidan behandlas med
hammaren, tills den önskade formen framträder.
Det drifna arbetet kan utföras betydligt
tunnare än det gjutna, hvarför drifning gerna
nyttjas vid utförande af konstverk i mycket
stor skala. Gjutningen är emellertid vanligare,
emedan hennes teknik kräfver mindre arbete
och lemnar ett i alla afseenden säkrare
resultat.
Vid bildgjutningen, som vanligen utföres i
brons, eger icke något punkterande rum; efter
gipsmodellen förfärdigas medelst s. k. formsand
en stark hålform, i hvilken göres en
lerkärna, som emellan sig och formens inre
väggar lemnar så stort mellanrum, som det gjutna
verkets (t. ex. bildstodens) gods skall få
tjocklek. I detta mellanrum gjutes den smältande
metallen. När denne fått stelna, bortslås
formen, kärnan uttages, och derefter står
konstverket färdigt att af bildhuggarens hand
emottaga den sista, sorgfälliga öfverarbetningen,
retouchen, som här kallas ciselering. –
Bronsen (en blandning af koppar och tenn) är ett
ämne af stor varaktighet och medgifver, till
följd af sin större kohesion, större frihet i
bearbetningen än marmorn. Han möjliggör
utförandet af de djerfvaste ställningar, som icke
skulle kunna utföras i marmor utan med hjelp
af stödjepelare. I början guldglänsande,
öfverdrages han snart af en svartgrön ärg (patina),
som gifver konstverket en karakter af allvar
och höghet. Derför lämpar han sig väl till
sådana minnesmärken, som skola hafva sin plats
i det fria. Den omständigheten, att bronsen
medgifver en trognare efterbildning af
verkligheten och, till följd af sin mörka färgton,
fordrar en kraftigare utbildning af detaljerna, än
fallet är med marmorn, gör honom särdeles
lämplig för realistisk framställning. Han passar
också bäst för framställningen af hårda
manliga former, då deremot marmorn är
oöfverträfflig i återgifvandet af den vekare, qvinliga
skönheten.
Den sköna menniskogestalten, såsom ett
direkt uttryck för den inneboende själen, är det
värdigaste föremålet för bildhuggarens
framställning. Denne skapar sina gestalter hälst nakna,
emedan kroppens fulla skönhet då framträder
renast. Men ett väl anbragt draperi kan
stundom bidraga att höja formens skönhet, och
konstnären framställer derför också gerna halft
klädda gestalter. Till och med den fullständiga
beklädnaden är estetiskt berättigad, så snart han
blott icke för mycket döljer kroppens form
och rörelse. En noggrann kännedom af
kroppens byggnad är således nödvändig för
bildhuggaren. Men det är icke så mycket den
medicinska anatomien han bör studera som den
s. k. konstnärs-anatomien, hvilken lär hafva
blifvit satt i system af Polyklet och sedan
vidare utbildad af de öfrige store grekiske
mästarna samt af Michelangelo, Leonardo da Vinci
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
