Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bibelöfversättningar - Biberach - Biberg, Nils Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förut befintliga – af det Nya. – 21) Danska.
Nya testamentet utgafs 1524, öfversatt af Hans
Mikkelsen, och 1529, öfversatt af Kristen
Pedersen; hela bibeln 1550, öfversatt af den
sistnämnde och granskad af åtskilliga teologer
(Kristian III:s bibel). Den första
öfversättningen från grundtexten utkom 1607, gjord af
H. P. Resen. Bägge de nämnda
öfversättningarna äro spridda i flere till en del
förbättrade upplagor (t. ex. Vaisenhus-bibeln). J. K.
Lindberg utgaf en öfversättning 1837–56, K.
A. H. Kalkar m. fl. 1845–47 en dylik med
anmärkningar. Ny öfversättning, af Kalkar,
Martensen m. fl., blef färdig 1872. – 22) Finska.
På finska utkom Nya testamentet första gången
1548 i en öfversättning af Mikael Agricola,
hvilken jämväl öfverflyttade åtskilliga mindre
delar af Gamla testamentet till finska språket.
I sin helhet utkom bibeln 1642 (i Stockholm),
öfversatt af E. Petraeus, M. Stodius, H.
Hoffman och G. Favorin. Han utgafs sedan i
reviderade upplagor: 1683–85 (af H. Florinus),
1758 (af A. Lizelius m. fl.) och 1776. År 1859
utgafs en ny öfversättning af A. V. Ingman. –
Bibeln eller delar deraf torde f. n. vara
öfversatta på omkring 250 språk. E. J. Ö.
Biberach, stad i würtembergska
Donau-kretsen, vid Donaus biflod Riss. 7,009 innev. (1871).
Det blef i början af 15:de årh. fri riksstad, intogs
1634 af svenskarna, kom 1802 under Baden och
1806 under Würtemberg. Den 2 Okt. 1796 stod
vid B. ett slag, i hvilket fransmännen under
Moreau besegrade österrikarna under Latour.
– I den till staden hörande byn
Oberholzheim föddes 1733 skalden Wieland.
Biberg, Nils Fredrik, universitetslärare och
filosof, föddes i Hernösand d. 20 Jan. 1776,
blef 1793 student i Upsala. der han 1797
promoverades till filosofie magister (primus). 1799
utnämndes han till docent i estetik och 1805
till literar. human. adjunkt. 1806 kallades han
till lärare för Sveriges dåv. kronprins och
erhöll 1808 professors fullmakt. 1810
utnämndes han till professor i praktisk filosofi. S. å.
invaldes han i Vitt. hist. och ant. akad. Död
d. 25 Mars 1827.
Hos B. var mångsidig lärdom förenad med
ett ovanligt skarpsinne. Hans skrifter utmärka
sig för stor klarhet och åskådlighet, hvilka
egenskaper jämväl tillhörde hans muntliga
framställning. Också utöfvade han ett ej ringa
inflytande på sina lärjungar, bland hvilka i
främsta rummet bör nämnas Boström, som tog
djupt intryck både af hans filosofi och hans
personlighet.
I sin filosofi sökte B. – mot det s. k.
konstruktiva förfaringssätt, som på hans tid var
förherskande inom den filosofiska forskningen i
Tyskland – göra gällande den åsigten, att
menniskoförståndets uppgift icke kan vara någon annan
än att bringa till klarhet och medvetenhet ett
gifvet innehåll, alltså ej att frambringa eller ur
sig sjelf hemta ett sådant. Förnuftet deremot,
lärde han, är en från förståndet artskild
förmåga, i och genom hvilken menniskan har hos
sig närvarande ett öfversinligt och absolut
innehåll, hvilket likväl, såvidt det skall verkligen
(actu) fattas af henne, måste ikläda sig hennes
förståndsverksamhets ändliga former. Mot den
samtida filosofiens panteistiska tendens framhöll
B., att Gud är en konkret personlighet samt
absolut sjelfständig och oberoende af det
andliga. Derigenom sökte han lägga grunden till
en teistisk verldsåskådning. Endast genom en
sådan kunde enligt hans mening menniskans
praktisk-religiösa behof tillfredsställas. För den
praktiska filosofien eger B. stor betydelse, först
och främst derigenom att han baserar all
förpligtelse och all rättighet ytterst på en religiös
grundval. Inom etiken framhöll han vidare, att
det sedliga lifvet är individuelt och konkret, samt
att till följd deraf den moraliske lagen måste
fullständigt bestämma hvarje medveten och fri
yttring af menniskans verksamma lif – en
synpunkt, som blifvit skjuten något åt sidan i den
Fichteska och i synnerhet i den Kantiska etiken.
I nämnda afseende kan B. ställas vid sidan af
Schleiermacher, till hvilken han i sina etiska
undersökningar anslöt sig i mer än en punkt,
och hvars lära om de s. k. etiska
formalbegreppen han sökte än vidare utföra och bearbeta.
Hvad rätts- och samhällsläran vidkommer,
påpekade B. de svårigheter, som måste vara
förenade med det af Fichte gjorda försöket att
omedelbart ur menniskans väsende förklara
rättslagen såsom en från sedelagen artskild
förnuftig praktisk lag. Emellertid stannade han sjelf
vid att ur den mensklige individen förklara de
rättsliga bestämningarna. Det ursprungliga i
all rätt, lärde han, är menniskans befogenhet
att fritt besluta och i sinneverlden utföra sin
viljas beslut, och denna befogenhet har sin
grund i hennes naturliga sjelfbestämdhet,
hvilken, såsom medel och vilkor för sedligheten,
auktoriseras och får sin helgd af förnuftet.
Långt ifrån således att, såsom Fichte hållit före,
hafva sin grund i den menskliga
sammanlefnaden, är rätten fastmer en ursprunglig
bestämning hos hvarje menniska. Men då nu
menniskorna faktiskt lefva tillsammans, bjuder
förnuftet, att de ordna sitt samlif i
öfverensstämmelse med rättens fordringar, hvilket åter är
möjligt endast derigenom, att de inskränka sin
i begreppet gränslösa rätt och upprätta staten.
Endast i och genom staten kan menniskan
sägas hafva verkliga (aktuella) rättigheter i sitt
förhållande till andra. Då staten icke kan eller
bör komma till stånd utan genom den
sammanstämmande viljan hos sina blifvande
medlemmar, kan han med rätta sägas vara
konstituerad genom ett samhällsfördrag; man bör
emellertid ej föreställa sig afslutandet af detta
fördrag såsom en historisk tilldragelse. Det
bör fastmer fattas såsom ideelt, d. v. s. såsom
en fiktion, som är nödvändig för
rättsförhållandenas förklaring. För öfrigt skildras staten af
B. såsom en lefvande organism, hvars lemmar
äro de mensklige individerna och som gifver en
rättslig bestämdhet åt hela det menskliga lifvet
– således äfven åt den menskliga kulturen. –
Ehuru B. i hufvudsak, hvad straffteorien
vidkommer, qvarstår på den Kant-Fichteska
vedergällningsteoriens ståndpunkt, om än med en
viss lutning åt Hegels uppfattning, har han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
