Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bibelsällskap - Bibeltext
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föreningen med dissenters och det förmenta
inkräktandet på äldre sällskaps verksamhet. Den s. k.
apokryf-striden 1825–27 hotade till och med
sällskapets bestånd. Den afgjordes genom det
beslutet, att sällskapet hvarken sjelf skulle
utgifva bibeln med apokryferna eller understödja
något annat sällskap, som gjorde så. Detta
hade till följd, att många sällskap skilde sig
från det britiska och att nya, sjelfständiga,
upprättades. E. J. Ö.
Bibeltext. I. Gamla testamentets text. De
äldsta skriftecknen hos hebreerna utgjordes icke
af den nu brukliga s. k. qvadratskriften, utan
liknade sannolikt de samaritanska och feniciska
skriftecknen och dem, som igenfinnas på mynt
från mackabeernas tid. Vokalbeteckning och
accenter samt ord- och versindelning saknades.
Efter den s. k. exilen (babyloniske
fångenskapen), då den syriska qvadratskriften småningom
infördes, och den gamla hebreiskan upphörde
att vara allmänt talspråk, uppkom ett stånd af
skriftlärda, hvilka gjorde de heliga skrifternas
studium till sin uppgift. En såsom autentisk
allmänt antagen bibeltext (mikra) fastställdes
och behandlades med den allra största
noggranhet (såsom räknande af orden och bokstäfverna
i hvarje bok, utmärkande af den mellerste
bokstafven i boken o. d.), men utan insigtsfull kritik.
Ett traditionelt sätt att läsa den vokallösa
skriften samt att afdela ord och verser synes hafva
utbildat sig redan före det talmudiska
tidehvarfvet (100 f. Kr.–500 e. Kr.). Samtidigt med
qvadratskriftens införande började man skrifva
orden åtskilda. I de poetiske delarna iakttogs
indelning i strofer; lagen och profeterna
indelades i parascher och haftarer.
Masoreterna (6:e–11:e årh.) införde det invecklade
vokalbeteckningssystemet, tillsatte accenter och
bemödade sig att skriftligen fastställa allt, som
förut varit tradition. Den masoretiska texten
blir sedan den normgifvande. Den nuvarande
indelningen i kapitel anses vara gjord i "Versio
Vulgata" af kardinalen Hugo af S:t Caro (d.
1262) och på grundtexten öfverflyttad 1440 af
rabbinen Natan, hvilken dertill fogade
versindelning. Med boktryckerikonstens uppfinning
fick texten naturligtvis ännu större fasthet.
Emellertid måste erkännas, såväl att judarna användt
den största omsorg i bevarande af bibeltextens
oförderfvade skick, som att senare afskrifvare
förfarit med stor noggranhet, hvarför i
bibelhandskrifterna och de tryckta upplagorna,
särdeles af Gamla testamentet, mycket färre misstag
finnas än i andra böcker från forntiden.
Enskilda delar af Gamla testamentet trycktes
första gången på hebreiska 1477–87, det hela
1488 i Soncino; derpå följde en upplaga i
Brescia 1494. Bägge dessa upplagor voro
ombesörjda af judar. 1513–17 utkom den s. k.
komplutensiska polyglott-bibeln i Alcala
(Complutum) i Spanien under inseende af kardinal
Ximenes. Dess text visar stort beroende af
"Versio Vulgata". Bland dem, som i nyare tider
kritiskt bearbetat Gamla testamentets text, må
nämnas Buxtorf, Athia, van der Hoogth,
Kennicot och senast A. Hahn och W. Theile. –
II. Nya testamentets text. 1) Den skrifna
texten. Originalskrifterna af Nya testamentet,
hvilka ofta skrifvits efter författarnas diktamen,
synas hafva tidigt gått förlorade, måhända
redan i början af 100-talet. De voro skrifna
med uncialskrift på papyrus eller tunt
pergament, utan interpunktion eller skilnad mellan
orden. Diakonen Eutalius i Alexandria gjorde
(omkr. 462) en indelning af texten i rader, hvar
och en innehållande så många ord, som borde
uttalas utan uppehåll (stiker, stikometri).
I st. f. ny rad begagnades sedan punkter, och så
skedde en öfvergång till den nu brukliga
interpunktionen. Redan förut fans, dock olika på olika
trakter, en indelning i kapitel och en annan i
perikoper, hvilken senare utvecklades af
Eutalius. Den nuvarande kapitel-indelningen anses,
äfven hvad Nya testamentet vidkommer, hafva
Hugo af S:t Caro till upphofsman;
versindelningen tillskrifves den lärde boktryckaren
Robert Stephanus i Paris, hvilken (enligt en
berättelse af hans son) verkställde detta arbete
under en resa till häst från Paris till Lyon
(1551). Redan tidigt, synes det, insmögo sig
olika läsarter, hvilka härledde sig dels från
grammatiska, stilistiska eller dogmatiska
bevekelsegrunder, dels från missförstånd eller fel
af afskrifvarna. I slutet af 3:e och början af
4:e årh. lär en egyptisk biskop, Hesychius, och
en antiokensk presbyter, Lucianus, hafva
verkställt granskningar af Nya testamentets text;
senare arbetade Origenes och Hieronymus i
samma riktning. Man kan i det hela urskilja
två hufvudriktningar af läsarter: den
orientaliska och den occidentaliska. – 2) Den tryckta
texten. De äldsta tryckta upplagorna af Nya
testamentets grundtext (kallade editiones
principes, d. ä. hufvudupplagor) voro
komplutensbibeln (se ofvan) och den af Erasmus 1516 i
Basel utgifna upplagan, stödd på tvänne
handskrifter af föga värde. Det var efter denna
upplaga som Luther öfversatte. Texten i den
upplaga, som utgafs 1624 och sedan flere
gånger förnyades af bröderna Elzevier i Leyden,
förklarades vara den allmänt godkända, till följd
hvaraf den fick namnet textus receptus. Ehuru
icke särdeles kritiskt noggrann, har den legat
till grund för många senare editioner.
Betydande framsteg i den bibliska kritiken gjordes
af engelsmannen Mill (1707), tyskarna J. A.
Bengel (1734), Wetstein (1751) och Griesbach
(1774–1806); i senare tid af Scholz (1830–36),
Lachmann (1840, 1852), A. Hahn (1840, 1861),
Theile (1841) m. fl., men i synnerhet af
Konstantin Tischendorf, hvilken från och med 1841
utgifvit en mängd upplagor af Nya
testamentets grundtext, upptäckt åtskilliga förr okända
handskrifter, granskat de flesta mera betydande
samt öfver hufvud utfört de mest omfattande
och framgångsrika arbeten på bibelkritikens
område. Också har genom honom denna kritik,
åtminstone hvad Nya testamentet vidkommer,
blifvit förd till en sådan höjd, att de flesta
tvifvelsmål rörande textens ursprungliga
lydelse blifvit undanrödda. De, som ännu
återstå, äro nästan utan undantag af mindre
betydenhet. Jfr Tischendorfs "Wann wurden
unsere evangelien verfasst?" (1865), "Haben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
