Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bibel - Bibelförbud - Bibelhandskrifter - Bibelkanon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gud samt ett behof och ett redligt uppsåt att
för sin egen personliga del göra allvar af
kristendomen. E. J. Ö.
Bibelförbud. Den katolska kyrkan har
vidtagit många åtgärder för att hindra eller
inskränka bibelns läsning af den stora mängden.
Dessa åtgärder hafva hållit jämna steg med
kyrkosystemets utveckling i formalistisk och
hierarkisk riktning. Gregorius VII kallade det
en vis gudomlig anordning, att bibelns
grundspråk ej förstods af lekmän. Emedan kättare
(såsom valdenser, albigenser och katarer)
åberopade bibeln till försvar för sina mot
kyrkoläran stridande satser, förbjöds på kyrkomötet
i Toulouse (1229) läsningen af bibeln på landets
språk. Den husitiska rörelsen ökade
strängheten i detta förbud; men sjelfva dess
förnyande bevisar, att bibelöversättningar funnos och
voro i bruk. Mot reformatorernas yrkande på
allmän bibelläsning vågade man icke mera sätta
något bestämdt förbud; dock medgaf det
tridentinska mötet lekmännen att läsa bibeln
endast med vederbörande biktfaders tillstånd och
i öfversättningar, som voro godkända af kyrkan.
Fordran på större frihet i fråga om
bibelläsning har emellertid ej sällan försports inom
den katolska kyrkan, i synnerhet från det
jansenistiska partiet. Den protestantiska kyrkan
har ständigt yrkat på bibelns allmänna och
flitiga bruk och kraftigt verkat för detta mål
genom att införa honom i skolorna. E. J. Ö.
Bibelhandskrifter. Autograferna eller
originalskrifterna af bibelns böcker gingo troligen
tidigt förlorade. De handskrifter, som kommit
till vår tid, har man efter de orter, der de
uppkommo, indelat i tre grupper: de
alexandrinska eller österländska, de
konstantinopolitanska eller byzantinska och de vesterländska. –
I. Handskrifterna af Gamla testamentet äro af
två slag: 1) Synagog-rullar, som vanligen
innehålla endast de 5 Mose-böckerna och äro
afsedda för bruk vid den judiska gudstjensten.
De äro skrifna på pergament med den gamla
kaldeiska qvadratskriften, utan vokaler och
accenter, samt i allmänhet icke särdeles gamla,
emedan judarna, som för dessa handskrifters
förmenta helighet icke gerna afstå dem åt
andra religioners bekännare, sorgfälligt begrafva
de exemplar, som till följd af en längre tids
begagnande blifvit mindre brukbara. I
biblioteket i Cambridge och i British museum
förvaras två af de märkvärdigaste. – 2)
Privathandskrifter, försedda med masoreternas
anteckningar äfvensom med vokal- och
accenttecken samt ofta beledsagade af en
öfversättning. Sannolikt gå endast få af dem så långt
tillbaka som till 1000-talet. – II.
Handskrifterna af Nya testamentet äro likaledes af två
slag: 1) Uncial- eller
majuskel-handskrifter, till ett antal af omkr. 50, hvilka äro skrifna
på pergament med s. k. uncialskrift (stora
bokstäfver med skarpa hörn) och härröra från
tiden mellan det 4:de och det 9:de årh. De äldsta
och vigtigaste af dem äro: a) Den sinaitiska
(codex sinaiticus, vanligen betecknad cod. [aleph]),
hvilken sannolikt skrefs i Alexandria i midten
af 4:de årh. Hon upptäcktes af Tischendorf i
S:ta Katarinas kloster vid Sinai – delvis 1844,
fullständigt d. 4 Febr. 1859 – och förvaras nu
i kejserl. biblioteket i Petersburg. Hon
innehåller större delen af Gamla testamentej; (i
grekisk öfversättning, liksom de nedannämnda
handskrifterna), hela Nya testamentet, Barnabas’ bref
samt en del af Hermas’ "Herden", b) Den
alexandrinska (cod. A), från Egypten, 5:te årh.;
i British museum. Hon innehåller (på några
luckor när) Gamla och Nya testamentet samt
de klementinska brefven, c) Den vatikanska
(cod. B), från Egypten, 4:de (senast början af
5:te) årh., i vatikanska biblioteket i Rom. Hon
omfattar Gamla testamentet, med undantag af
ett par stycken, och Nya testamentet, utom
slutet. d) Den efraemska (cod. C, äfven
kallad codex regio-parisinus), från Egypten, 5:te
årh.; en palimpsest med skrifter af Efraem
Syrus, i Paris. Hon innehåller stycken af Gamla
och ungefär 5/8 af Nya testamentet, e)
Cambridge-handskriften (cod. D, äfven kallad
"Bezas kodex"), enligt några från Egypten, enligt
andra från södra Frankrike, skrefs sannolikt i
midten af 6:te årh. och finnes nu i
universitetsbiblioteket i Cambridge. Hon innehåller (dock
med flere luckor) evangelierna och
Apostlagerningarna på grekiska med latinsk
öfversättning. – 2) Kursiv- eller
minuskel-handskrifter, med små bokstäfver, från tiden
mellan 10:de och 15:de årh. Omkr. 700 sådana äro
kända. E. J. Ö.
Bibelkanon. Ordet kanon (Grek. kanon)
betyder regel, rättesnöre. Emedan de böcker i
bibeln, hvilka fått sig tillerkändt fullt anseende
såsom af Gud ingifna, innehålla regeln eller
rättesnöret för menniskans tro och lefverne,
kallas de kanoniska, och samlingen af dem
kanon, bibelkanon.
I. Gamla testamentets kanon. Redan tidigt
funnos bland judarna samlingar af heliga
berättelser och sånger, hvilka åberopas på
åtskilliga ställen i Gamla testamentet (t. ex. 4 Mos. b.
21: 14; Jos. 10: 13); de yngre skrifterna visa
ock flerestädes kännedom om de äldre. Det
egentliga samlandet skedde likväl ej förr än
efter den babyloniske fångenskapen. Då
nämligen profetians gåfva utslocknat med Malaki,
föranledde judarnas behof att vinna en fast,
med gudomlig myndighet gällande grundval för
deras efter landsflykten återställda religiösa och
borgerliga författning samlandet och
fastställandet af Gamla testamentets kanon. Detta behof
gjorde sig så mycket mera gällande, som vid
denna tid den äldre hebreiskan började
undanträngas af den arameiska munarten, hvarför de
heliga skrifterna, för att deras rätta förstånd
skulle bevaras, måste i tid framdragas i ljuset
och bringas till allmänhetens kännedom. En
judisk sägen, som likväl saknar historiskt stöd,
berättar, att Esra, i spetsen för den s. k. stora
synagogan, jämte Nehemia (således omkr. år
450 f. Kr.) verkställde och fullbordade
samlingen. Det äldsta omnämnandet af en hela Gamla
testamentet omfattande samling finnes i företalet
till Jesu Syraks bok, författadt omkr. år 130 f.
Kr. Möjligen blef den alexandrinska
öfversättningen, som förutsätter samlingens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
