Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Biskötsel idkas i alla Sveriges landskap
söder om Dalelfven, men torde knappast kunna
med framgång bedrifvas nordligare, ehuru en
prost vid namn Tideman 1749 lät föra bikupor
60 mil på slädföre ända upp till Rödön i
Jämtland, der bien trifdes väl i flere år och
lemnade både svärmar och honing. Ännu under
de senare åren lära bin hafva funnits i trakten
af Sundsvall.
Det tyckes, som om biskötseln varit folknäring
i äldre tider vida mer än nu. Honing var
också då mera behöflig, nämligen dels till
beredning af det fordom så allmänt begagnade
mjödet, och dels före sockrets allmännare
spridning. Vaxet hade stor åtgång till matlagning,
vid det katolska Sveriges högtidliga gudstjenst.
Adam från Bremen, som i 11:te årh. besökte
vårt land, omtalar, att det var rikt på honing
(ager melle opimus), och i landskapslagarna var
denna näring hägnad med särdeles stor omsorg.
Konung Valdemars jordebok (från 13:de årh.)
nämner honing som en räntepersedel i Skåne
och Halland, och honingsräntan stod ända till
1869 qvar i Elfsborgs och Kalmar lan. Något
bestämdt om biskötselns omfång i äldre tider
torde dock ej vara kändt. Man vet likväl, att
1 3/4 tunna skattehoning 1539 ingick till fogden
på Kalmar slott, och sedan Gustaf I, som "sport,
att der skulle vara flux med honing nere i
Småland", genom bref af år 1543 tillåtit
allmogen att betala sina räntor med honing,
utgjorde behållningen af skattehoning på
nyssnämnda slott 1560 ej mindre än 59 tunnor, och
1561 inflöto ytterligare 56 tunnor; 10 år tidigare
utskeppades från Kalmar 658 kilogr. (3 skepp.
12 1/2 lisp.) vax. I Småland var således
biskötseln vid denna tid icke obetydlig. Om dess
tillstånd i andra landskap torde föga vara
offentliggjordt. Antagligt är, att biskötseln,
såsom mindre lönande, småningom aftog under
17:de årh., när mjödet undanträngdes af andra
drycker och sockret infördes i större mängd.
Också klaga senare författare öfver biskötselns
förfall, och Mårten Triewald omtalar i sin bibok
såsom betänkligt, att 1726 ej mindre än 15,134
kilogr. (35,610 skalp.) vax infördes. Också
flödade det i 18:de årh. i tidningar och böcker
af goda råd och varma uppmaningar till
idkande af biskötsel. Sjelfva
Vetenskaps-akademien utfäste 1766 ett pris af 10 dukater för
flit i nämnda yrke, fördubblade detta pris 1768
och utlofvade något senare 20 premier för
samma sak. Patriotiska sällskapet erbjöd sig att
betala 50 dukater till den, som kunde visa, att
han vårdade 50 bikupor på samma ställe. Den
bekante Johan Fischerström mente tro på, att
man borde bestämma, det en del af
grundskatterna skulle utgå i honing och vax och att, om
detta ej hjelpte, folket skulle vid ansvar
åläggas att hålla bin, samt föreslog inrättande af
"biläger", d. v. s. mönsterskolor för biskötsel.
Allt detta synes dock hafva föga uträttat.
Några stora biskötare uppstodo dock under denna
tid. Samuel Linnaeus, pastor i Stenbrohult
i Småland och broder till Carl v. Linné,
skördade ett år (för något mer än 100 år sedan)
705 kilogr. (1,660 skålp.) honing och 42,5 kilogr.
(100 skålp.) vax, och en stadskomminister
Wieselgren i Wexiö egde 1777 ej mindre än 464
kupor, ur hvilka han skattade 20,54 hektol. (785
knr) honing och 148,5 kilogr. (350 skålp.) vax.
Direkta statistiska uppgifter om biskötselns
nuvarande ställning finnas väl, men de äro högst
bristfälliga. Af de officiella berättelserna om
Sveriges in- och utrikes handel kan man dock
se, att honingsproduktionen ungefär motsvarar
landets behof, och att utförseln af vax under de
senare åren öfverstigit införseln med i
medeltal omkr. 6,375 kilogr. (15,000 skålp.). Med
stöd af denna siffra har man trott sig ega skäl
att antaga som sannolikt, att Sverige vid
svärmningstidens slut hvarje år eger 80 till 100 tusen
bikupor. Det vill deraf synas, som skulle
biskötseln under de sista 150 åren hafva icke
obetydligt tilltagit.
Till biboningar använde man i äldre tider
ihåliga trädstockar, antingen afsågade i skogen,
med bien i, eller särskildt tillverkade och
försedda med bottnar i ändarna. De användes
dels liggande, dels stående och voro stundom
mycket klumpiga. Ännu för få år sedan
funnos sådana i Sverige och äfven i Tyskland.
Det tyckes, som om vår äldste författare i
 |
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
