Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bexell, Sven Petter - Bexell, Karl Emanuel - Bexheda, socken i Jönköpings län. Se Bäcksheda - Bey, Arab., titel för vissa turkiska ämbetsmän. Se Bej - Beyer, Absalon Pederssön - Beyer, Gustav Friedrich von - Beyer, Marie Henri - Beylon, Jean François - Beyrich, Heinrich Ernst - Beyrichia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkoherde i Grimeton och Rolfstorp af
Göteborgs stift och dog 1864. B. var under tre
riksdagar fullmäktig i presteståndet. Bland hans
skrifter må nämnas Hallands historia och
beskrifning (1817–19), Bidrag till svenska
kyrkans och riksdagarnas historia ur presteståndets
arkiv (1835, tillsammans med Ahlqvist och
Lignell), af hvilket B. utgaf 2:dra h., omfattande
riksdagarna 1650–1835, Göteborgs stifts historia
och herdaminne (1835) samt Riksdagshistoriska
anteckningar (1839).
2. Bexell, Karl Emanuel, den föregåendes
bror, f. 1786 i Villstads församling af Vexiö
stift, blef 1811 filosofie magister och prestvigdes
s. å., hvarefter han kallades till pastorsadjunkt
i Jönköping, der han 1816–18 redigerade
"Jönköpings tidning". 1818 fick han
komministraturen i Källeryd och utnämndes 1825 till
kyrkoherde i Rydaholm, der han dog 1873. B.
ansågs för en begåfvad predikant och gjorde sig
känd som en varm vän af nykterhetssaken,
hvilken han främjade bl. a. genom att stifta en
nykterhetsförening i Rydaholm, en af de första
i riket. Bland hans många skrifter må
nämnas: Psalmbokskatekes (1829), Ansgarius eller
kristna religionens införande i Sverige (1830),
Bibelhistorisk lillkatekes (1849) och
Bibelförklaringar för olärda o. s. v. (1862, 1865).
Bexheda, socken i Jönköpings län. Se
Bäckseda.
Bey, Arab., titel för vissa turkiska
ämbetsmän. Se Bej.
Beyer, Absalon Pederssön, norsk
författare, f. i Sogn, sannolikt omkr. 1528,
studerade i Danmark och Tyskland samt blef 1552
lektor i teologi vid Bergens skola och 1566
slottspastor på Bergenhus. Död mellan 1573
och 1575. Han efterlemnade flere skrifter, som
dock länge förblefvo otryckta. Märkligast är
den s. k. Bergens kapitelsbog (utg. af N.
Nicolaysen i "Norske magasin"), en dagbok öfver
samtida" händelser i Bergen, hvilken gifver en
åskådlig och liflig bild af lifvet i denne stad.
B:s Norges beskrivelse visar, att författaren led
djupt af den förödmjukande ställning, som Norge
på hans tid intog. Y. N.
Beyer, Gustav Friedrich von, tysk
general, f. 1812, ingick 1829 i den preussiska
armén och var 1850–60 medlem af
krigsministeriet. Det var han, som 1866 besatte
Kur-Hessen och tog kurfursten till fånga på
Wilhelmshöhe. I det följande fälttåget stred B.
under Vogel von Falckenstein mot bajrarna.
Efter freden utnämndes han till generallöjtnant.
1867 utnämndes han till militärfullmäktig i
Karlsruhe och öfvergick året derpå med
konungens bifall i badensisk tjenst såsom
krigsminister, hvarjämte han fick uppdrag att
omorganisera den badensiska divisionen efter
preussiskt mönster. 1870 öfvertog han befälet öfver
nämnda division, inneslöt Strassburg och intog
Dijon. 1871 inträdde han åter i preussisk tjenst,
och 1873 blef han general af infanteriet.
Beyle [bäl], Marie Henri, fransk
författare, psevdonymen Stendahl, f. 1783, deltog
i revolutionskrigen och dog 1842 som fransk
konsul i Civita Vecchia. Hans första verk voro
Lettres sur Haydn (1815), Vie de Haydn,
Mozart et Métastase (1817; ny uppl. 1854) och
Vie de Rossini (1823; ny uppl. 1854). Det
sistnämnda anses vara hans utmärktaste arbete.
Af värde är också den intressanta skildringen
Racine et Shakespeare (1823), som väckte stor
förtjusning bland romantikerna. Reseskisserna
Rome, Naples et Florence (1817; 3:dje uppl.
1826) och Promenades dans Rome (1829; nyaste
uppl. 1873), äro bland de mest spirituella
böcker, som blifvit skrifna om Italien. B:s
roman Le rouge et le noir (1830; ny uppl. 1857)
väckte stort uppseende, och i La chartreuse de
Parme (1839; ny uppl. 1857) gifver han en
fängslande bild af lifvet vid ett litet italienskt
hof i början af 19:de årh. Hans Oeuvres
complètes (1855–56) och Correspondance inédite
(1857) utgåfvos af Prosper Mérimée. Den nyare
franska kritiken sätter B. synnerligen högt som
författare. Särskildt prisas hans qvickhet samt
hans frihet från svulst och öfverdrifter. Dessa
förtjenster fördunklas dock af hans cyniska
verldsåskådning.
Beylon [bälå’ng], Jean François, f. i
Lausanne (året okändt), inkallades 1760 till Sverige
i egenskap af "lecteur" hos drottning Lovisa
Ulrika. Den aktning, som han genom sina
grundliga kunskaper och sin fina smak inom kort
förvärfvade sig inom den trängre hofkretsen,
blef allmännare, i samma mån som man lärde
känna och pröfva hans pålitliga och tystlåtna,
redbara, flärdfria och vänfasta väsende. Deraf
kom det sig, att den obetitlade utlänningen
förvärfvade sig ett rum i Sveriges historia. Flere
vigtiga och granlaga underhandlingar mellan
hofvet å ena sidan samt hattpartiet och några
främmande makter (särskildt Frankrike och
Spanien) å den andra fördes genom B. Men sin
vackraste rol utförde han såsom medlare i de
tvister, hvilka söndrade den kungliga familjen.
I Gustaf III:s "revolution" (1772) var han på
sätt och vis en af hufvudmännen. Särskildt
hade han på sin lott de kinkiga
penningenegociationerna, och det var till honom, som Gustaf
i den afgörande stunden anförtrodde sina
vigtigaste papper. Efter denna tid drog sig B.
undan det offentliga lifvet. Sina sista år
tillbragte han i ro på den lilla villa i närheten af
Ulriksdal, hvilken Gustaf skänkt honom och
hvilken ännu bär hans namn. Dit samlade han
gerna kring sitt yppiga bord – hans enda
svaghet – Stockholms ypperste vetenskapsmän,
vitterhetsidkare och konstnärer. Han dog i
Stockholm 1779. J. H.
Beyrich, Heinrich Ernst, tysk
paleontolog, f. 1815 i Berlin, der han är professor vid
vetenskaps-akademien, har gjort utmärkta
undersökningar angående provinsen Schlesiens
geologiska natur och särskildt inlagt stor förtjenst
om Preussens nya geologiska kartverk.
Beyrichia, paleont., ett slägte af fossila
tvåskaliga krustacéer, omfattar många arter,
hvilkas längd sällan öfverstiger en eller ett par
linier. Beyrichians båda skal sluta tillsammans
som hos en mossla och bära på ytan ett större
eller mindre antal runda eller aflånga knölar.
Slägtet lefde från den sibiriska tiden till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
