Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beskow, Bernhard von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lemnade ofullbordade). I dessa
"Vandringsminnen" öfverlemnar sig B. åt en Göthe-aktig,
aristokratisk snilledyrkan.
1822 gifte lian sig med sin "Laura", den
sköna Malin Wahlberg, i hvars album snart
Sveriges alla utmärktheter inristade sina namn.
B:s giftermål var honom ett nytt kraftigt bevis
på segerhufvans förmåga att uppfylla alla hans
önskningar. Två år derefter, 1824, belönade
Svenska akademien hans praktstycke Sveriges
anor med sin stora guldmedalj. I detta
skaldestycke står B:s dyrkan af Sveriges storhet och
ära i sin fulla blomning. Jorden i Sverige är
"en enda hjelteurna", och luften der "käns af
segerfanor sval". Elden i denna fosterländska
hänförelse bländade som en lågande inspiration.
Storheten af det besjungna kom skalden sjelf
att synas stor. Det hela, ett retoriskt
fyrverkeri af hyperboler och metaforer, granskades
estetiskt af Runeberg i "Helsingfors
morgonblad" (1833) och fick en sträng dom. Sedan
B. diktat "Sveriges anor", stodo lyckans portar
vidöppna för honom. 1825 erhöll han titeln
af förste expeditionssekreterare i kongl. maj:ts
kansli, och samma år d. 20 Dec. (Svenska
akademiens högtidsdag) utnämndes han till
handsekreterare hos kronprinsen Oskar. Gunstling
vid det unga hofvet, gunstling snart äfven hos
"gamle kungen", Karl XIV Johan, kom B. nu
i personlig beröring med allt hvad Sverige på
den tiden egde mäktigt och förnämt, på samma
gång som han sjelf fick lysa med sina
öfverlägsna sällskapsgåfvor, sin vittra ära och sitt
ekonomiska oberoende. Han adlades 1826 och
satte ett von till sitt slägtnamn. 1827
utnämndes han till kammarherre. Samma år utgaf
han förra, året derpå senare afdelningen af
sitt dramatiska arbete Erik den fjortonde. I
detta, liksom i de under den gemen samme titeln
Dramatiska studier senare tryckte dramerna
(del. 1–3, 1836–38) Hildegard, Torkel
Knutsson, Birger och hans ätt samt Gustaf Adolf i
Tyskland, ådagalägger B. på ett öfverraskande
sätt sin mångsidiga och smidiga förmåga. Det
öfverraskande ligger icke i öfvergången från
lyriken till dramat, utan i den förändrade tonen
i B:s skrifsätt. Språket är enkelt, naturligt och
värdigt; hela uppfattningen är allvarlig, nästan
sträng. Denna förändring förklaras af B:s
öfvervägande eklektiska natur. "Sveriges anor"
diktade han under inflytelse af den Tegnérska
sångmön, öfverbjudande henne i präktig
utstyrsel; i sitt dramatiska författareskap valde
han Schiller till förebild. De historiska
sorgespelen "Torkel Knutsson" och "Birger och hans
ätt" höra till det bästa, som svenska literaturen
har att i denne väg uppvisa. Man finner väl
icke hos deras gestalter ett rörligare individuelt
lif, ur hvilket handlingen växer och dit den
återverkar; scenerna stå mera såsom taflor bredvid,
än de följa såsom tilldragelser ur hvarandra.
Men å andra sidan är karaktersteckningen
följdriktig och plastiskt bestämd, scenerna kraftigt och
bredt anlagda. Det bristande i idealitet ersattes
vackert genom humanitet. B. skref äfven
libretton till sångspelet Ryno eller den vandrande
riddaren (uppfördt första gången 1834), hvartill
Brendler och, efter hans död (1831), kronprinsen
Oskar komponerade musiken.
Under det B. vintern 1827–28 vistades i
Paris, invaldes han till ledamot af Svenska
akademien. 1831 utnämndes han till förste
direktör vid kongl. maj:ts hofkapell och spektakler,
hvilka behöfde en insigtsfull och nitisk
styresman. En sådan vardt ock B., och dertill en
mycket oegennyttig, ty han uppbar för egen
räkning intet arvode. Men nu möttes han för
första gången i sitt lif af obehag, trassel och
kritik – det sista till och med från vänners
sida. Ovan vid sådant och ej häller den man,
som utan nödtvång underkastade sig dylikt,
öfverretades B., föll i nervfeber och tog afsked
från direktörskapet redan i Juni 1832. Han
hade dock hunnit upptaga några utmärkta
saker, t. ex. Beethovens "Fidelio", och införa på
svenska scenen den moderna vådevillen. Vid
hofvet steg B. 1832 till hofmarskalk och
öfvergaf s. å. statsämbetsmannabanan. 1834 valde
Svenska akademien honom till sin ständige
sekreterare, i ledigheten efter Franzén.
Innan B. helt öfverlemnade sig åt den
akademiska verksamhet, som fyllde sista perioden
af hans lif, var han en mångförsökande
publicistisk skriftställare. Redan 1823 författade han
libellen Fredsförslag emellan hans publicistiska
majestät Argus den tredje och den argusiska
dynastien, å ena, samt de med honom krigande
dagbladsfurstar, å andra sidan. Efter
hemkomsten från sin andra utländska resa skref
han ett par års tid, 1828–30, mycket flitigt i
den af J. E. Rydqvist utgifna vittra tidningen
"Heimdal". Han lemnade vidare bidrag åt
"Svea", "Skandia", "Svenska
literatur-föreningens tidning", "Svenska Minerva", "Upsala
korrespondenten", "Svenska biet" m. fl. tidskrifter
och tidningar. Rydqvist tillerkänner B:s vittra
prosa-penna lätthet, behag och ett "verkligt
mästerskap i anbringande af halfdager och
mellanfärger, i beredande af tjenliga öfvergångar för
tankar och uttryck". I sina politiske uppsatser
och broschyrer, hvilka B. alltid utskickade
anonymt, använde han deremot ett skarpt
polemiskt, ofta qvickt, vanligen hänsynslöst språk.
I början af 1830-talet slungade han mot
oppositionsmannen och uppbyggaren af Nya teatern,
And. Lindeberg, pamfletten Flugsmällan. Mot
slutet af samma årtionde, då oppositionen mot
Karl Johans personliga regeringssystem häftigt
växte, så inom den liberala pressen som på
riksdagen, uppträdde B. – för hvilken den
snillrika personlighetens glans och makträtt gällde
mera än idéernas rätt – till Karl Johans försvar
med en hel rad ströskrifter: Dagens händelser
bedömda af en landtman (1838), Upplösning är
icke upplysning (s. å.), Har Sverige publicitet
och publicister? (2 del., 1839), Den irrande
publicisten, sin samtids nöje och varning (1840)
m. fl. I oppositionen mot Karl Johan deltog
sjelfva kronprinsen, och när B. kämpade för
fadern, bröt han med sonen. Sin tacksamhet mot
B. visade den förre genom att, 1843, gifva
honom friherretiteln. Året derpå, under det B.
var stadd på resa i Italien, dog Karl Johan, och
Oskar I uppsteg på tronen. B. drog sig nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
