Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beskattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
industri-intägter, behöfrer för att kunna
motsvara sitt ändamål, är att af medborgarenas
enskilda tillgångar utkräfva de bidrag, som
fordras för bestridandet af de offentliga
utgifterna. Denna statens åtgärd kallas
beskattning. Numera torde ock den grundsatsen vara
allmänt erkänd, att det åligger en hvar, som
åtnjuter det skydd till lif och egendom samt
de fördelar i öfrigt, hvilka staten bereder, att
i sin mån bidraga till bestridande af statens
utgifter. Detta har emellertid långt ifrån alltid
varit händelsen. Tvärtom lära vi såväl af vår
egen som af andra lands historia, att
skattefrihet varit en dyrbar företrädesrätt, hvilken
ifrigt eftersträfvats och, en gång vunnen,
kraftigt försvarats ej mindre af andliga än af
verldsliga stormän. Hvad de senare vidkommer, hade
en dylik undantagsställning ett visst
berättigande deruti, att denna skattefrihet under forna
dagars outvecklade förhållanden i många fall
var den enda lön staten var i tillfälle att lemna
för gjorda tjenster, ehuru den ofta
missbrukades och i sammanhang med aristokratiens
öfvermakt otillbörligt utsträcktes till förfång
för det egentliga skattdragande folket. Sålunda
inträffade det ofta, att skattefrihet, som beviljats
såsom vederlag för öfvertagande af vissa
skyldigheter, fick fortfara, äfven sedan dessa
längesedan upphört att fullgöras.
I de moderna samhällena träffas hvarje
medborgare i större eller mindre grad antingen
direkt eller indirekt af beskattningen, och statens
åtgärd med afseende härå är derför af den art,
att hon griper djupt in i en nations ekonomiska
lif. En allt för tung eller efter oriktiga
grunder anlagd beskattning måste, genom de hinder
hon uppställer för kapitalbildningen, inverka i
hög grad menligt på nationalvälmågan. Också
gifvas väl få omständigheter, som äro egnade
att inom ett samhälle framkalla ett så allmänt
och djupt missnöje som en allt för tryckande
eller orättvist fördelad beskattning. Flere af
de stora hvälfningar, som historien omtalar,
hafva haft sin innersta och förnämsta orsak i
missbelåtenhet och afund öfver att en
samhällsklass blifvit på andras bekostnad fritagen från
beskattning, eller i missnöje, vare sig på grund
af godtyckligt eller egenmäktigt förfarande af
de styrande vid skatters påläggande, eller i
följd af hårdhet vid deras indrifvande, i
synnerhet då detta varit öfverlåtet åt förpaktare.
Under sådana förhållanden måste utfinnandet
af det sätt att fördela och upptaga skatter,
hvilket är det bästa såväl för staten sjelf som för
den enskilde medborgaren, vara ett af den
praktiske statsmannens svåraste problem. Frågan
är ock en af de vigtigaste, som den
ekonomiske vetenskapen har att besvara.
Adam Smith uppställde i sitt arbete "On the
wealth of nations" fyra hufvudregler, hvilka
enligt hans åsigt borde följas vid all
beskattning. Dessa regler, kring hvilka de flesta
sedermera gjorda framställningar i detta ämne
röra sig, äro:
1. Hvarje samhällsmedlem bör i skatt erlägga
ett belopp, som är så nära som möjligt
afpassadt efter hans förmåga, d. v. s. efter den
inkomst, hvaraf han under statens skydd är
åtnjutande.
2. Den skatt, som hvarje medborgare har att
betala, bör såväl till beloppet som till tiden
och sättet för dess erläggande vara noga och
tydligt bestämd och icke beroende af någons
godtycke.
3. Skatten bör upptagas på den tid och på
det sätt, som kunna antagas vara beqvämast för
den skattskyldige.
4. Skatten bör vara så afpassad, att han ur
de skattskyldiges fickor tager så litet som
möjligt utöfver hvad han inbringar i statens kassa.
Mot de tre siste af dessa regler kunna väl
knappast några befogade anmärkningar
framställas, hvaremot den förste, så enkel och billig
han vid första påseendet förefaller, blifvit
föremål för mycket meningsbyte. Han har
nämligen det felet, att i tillämpningen stöta på
svårigheter, som torde vara nästan omöjliga
att öfvervinna. Om t. ex. två personer hafva
lika stor inkomst, men den ene är ogift och
den andre har en talrik familj att
underhålla, drabbas naturligtvis den senare
jämförelsevis mycket hårdare af samma
skattebelopp än den förre, hvartill kommer, att, då i den
senares hushåll antagligen förbrukas mera kaffe,
te, socker, spirituösa och andra indirekt
beskattning underkastade förnödenheter än i den
förres, den senare på denne väg får erlägga ett
högre skattebelopp än den förre. För sådana
ojämnheter torde det emellertid vara omöjligt,
äfven för det bäst uttänkta beskattningssystem,
att utfinna något fullt verksamt botemedel. Likaså
lär det blifva svårt att afgöra i hvad mån den
ene eller andre medborgaren njuter större eller
mindre fördel af det skydd och de öfrige
förmåner, som staten gifver. Deremot är man ense
derom, att all beskattning bör, så vidt möjligt,
drabba den rena inkomsten, men icke inkräkta på
medborgarenas kapitaltillgångar. Erfarenheten
har ock visat, att det ändamål, som afses med
beskattningen, icke kan på ett tillfredsställande
sätt ernås genom användande endast af ett slags
skatt, utan att man måste begagna flere olika
slag af skatter, eller ett sammansatt
beskattningssystem.
Såsom ofvan blifvit nämndt, drabbas
samhällets medlemmar antingen direkt eller
indirekt af beskattningen. Man skiljer derför ock
mellan direkta och indirekta skatter. De
förre äro sådana, som utkräfvas omedelbart
af de personer, hvilka enligt lagstiftarens
mening skola af dem drabbas, hvaremot de senare
i allmänhet icke träffa den, som i första hand
erlägger dem, utan endast af honom förskjutas
för att sedan i sista hand gäldas af andra. Till
det förra slaget af skatter höra personella
skatter, grundskatter samt
förmögenhets- och inkomstskatter; till de senare
acciser och tullar. (Jfr d. o. samt Besvär,
Skatt, Skatteväsende, Stämpelafgift och
artiklar om andra särskilda skattetitlar.)
Såsom ett oriktigt användande af
beskattningen måste anses, att denna, såsom fallet
under stundom är med vissa tullsatser, nyttjas,
icke för att bereda staten inkomster, utan för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
